Så kallade aktiva högtalare är vanliga i inspelningsstudior över hela världen. Och inte utan anledning. Aktiv betyder att all förstärkarkraft är inbyggd i själva högtalaren. Med en sådan lösning kan tillverkaren anpassa högtalaren och förstärkaren noggrant och få dem att arbeta optimalt tillsammans.Klipsch har en förkärlek för horndiskanter i sina högtalare, och så även denna gång. En hornkonstruktion är mer lättdriven än en vanlig domediskant, vilket utnyttjar förstärkarkraften bättre. Men en helt aktiv högtalarkonstruktion är en nyhet för det amerikanska märket. I XF-48 sitter det två olika förstärkare. Först en mycket effektiv, switchad klass D-förstärkare som styr baselementen med mesta möjliga kraft utan att avge nämnvärt med värme. Till mellanregistret och diskanten har Klipsch däremot valt en vanlig AB-förstärkning eftersom de anser att det ger renast ljud. På detta sätt har Klipsch balanserat effekt och kvalitet för att hålla sig inom budgetens ramar. Varje förstärkare tar bara hand om det frekvensregister som högtalarelementen är gjorda för att återge, så man undviker det effektslukande passiva delningsfiltret som annars kan dämpa förstärkarens signaler med så mycket som 10–15 dB i vissa register. Resultatet är att XF-48 inte behöver mer än den inbyggda effekten på 110 watt för att kunna spela öronbedövande högt i vardagsrummet. För att få samma ljudtryck med separat förstärkning man mycket väl behöva uppemot 200–1000 watt i musikens toppar!

Djupare bas
Med inbyggda tonkontroller kan en aktiv högtalare trimmas att spela djupare bastoner med mer kraft än en passiv, vilket är en stor fördel för alla som inte vill ha enorma högtalare i vardagsrummet utan hellre vill ha det litet och nätt. En så tunn högtalare som XF-48 borde inte kunna spela någon djupbas, men Klipsch-högtalaren sägs gå ned till 40 Hz tämligen linjärt (–3 dB) och sedan rulla av helt vid 33 Hz. Det räcker mer än väl för att återge grundtonerna i tuba och kontrabas, men räcker inte helt och hållet för att få med alla undertonerna. Hur som helst är det riktigt imponerande för en högtalare som är utformad för flatskärmen.

Aggressiv klassisk musik
Klipsch-högtalarna är definitivt inte som andra. Sätt på Verdis ”Requiem” (under ledning av Valery Gergiev, utgiven av Philips 2001) och det är helt galet så härligt musiken slår! Klubbor hamrar mot stora trumskinn som om de vore pålmaskiner på en byggarbetsplats! Feta operasångare gormar för fulla muggar och mässingsblåsare gräver sig in i ben och märg och fiolerna skriker i hörselgångarna. Den här musiken kan knappast kallas för vacker, men är inte desto mindre ett av det riktigt stora mästerverken. Verdi är det klassiska svaret på Sepultura!

XF-48 bekräftar hur hård klassisk musik kan vara. Punchen i trummorna i kombination med aggressiva tubor och kontrabasar ger ryggmärgen en grym massage. De grova fiolerna och flöjterna, i sällskap med en damkör som påminner mer om änglar från Helvetet, ger mig iskalla kårar. Så ska Domedagen låta! Ljudnivån är inte långt från smärtgränsen och vi funderar på att utrymma lokalen.

Hip-hop
Dags för lite hiphop från 90-talet. Vem minns inte Arrested Delevopments ”Mr Wendal” från 1992-albumet ”3 Years, 5 Months, And 2 Days In The Life of…”? En feelgood-låt. Här kommer Klipsch till sin fulla rätt. Högtalare har en underhållningsfaktor av sällan skådat slag. Basen och trumrytmerna svänger och rapparen Speechs röst hörs tydligt i högtalarna. Särskilt i mellanregistret finns det plenty av dynamik, som urskiljer musikens olika ljud. Klipsch-högtalarna tillhör också det fåtal som lyckas återge plockningarna på gitarren på ett dynamiskt och levande sätt.

Bred spridning
För att vara horndiskanter är spridningskaraktäristiken imponerande på bredden, så man behöver inte sitta mittemellan högtalarna för att perspektivet ska vara bra. I höjdled är det en helt annan historia. Mellanregistren är monterade ovanför och under diskanten, vilket ger en begränsad spridning uppåt och nedåt. Man tappar alltså både perspektiv och övertoner om man reser sig upp i soffan.

Inte helt optimalt
Det finns dock saker att klaga på. För det första låter högtalarna inte alls bäst när de står mot väggen, där de ser snyggast ut tillsammans med flatskärmen. Basen blir för dominerande och bullrig.

För det andra är basen inte helt stabil på hög volym. Om baselementen är för små (även om de är ovala för att få plats på en smal baffel) eller om förstärkarna är för svaga, är svårt att säga. Men när Verdis trumpinnar träffar trumskinnen tappar ljudbilden fokus en aning. Merparten av all energi går åt för att återge dessa slag, och då låter allt annat lite grötigt.

Det saknas också lite upplösning, så att när allt lugnar ner sig i en dyster tystnad, med bas-sångaren Ildebrando D’Arcangelo som enda instrument, känns det inte som om tystnaden i salen andas runt omkring oss. Kyrkklangen är inte tillräckligt stor.

Receiver med högtalarkorrektion
För att balansera ljudbilden plockar vi fram flerkanalsreceivern Pioneer VSX-LX51 för lite drygt elvatusen kronor (”Bäst i test” i oktobernumret). Högtalarna kopplas till frontkanalernas förförstärkarutgångar och den automatiska kalibreringen – som är av hög kvalitet hos Pioneer – aktiveras. Efter ett par minuter med oväsen och mätningar har receivern ställt in sig själv.

Definitivt andra bullar. Pioneer-receivern korrigerar för avvikelser i amplitud och tid/fas, som annars hade resulterat i hörbara skavanker. Den rättar precis tillräckligt för att balansera basen, men inte så extremt mycket att det roliga försvinner. Med rumskorrektion kan högtalarna ställas riktigt nära bakväggen utan att basen blir överdimensionerad och odefinierad

Basgitarren i Arrested Developments ”Mr Wendal” blir öppnare och luftigare, samtidigt som Speechs röst hörs ännu tydligare. Musiken öppnar sig också mer i toppen, ljudbilden blir balanserad och behaglig samtidigt som den trycker på lika mycket i basen på hög volym. Verdis ”Requiem” låter också mer städad och lite mer behaglig, utan att dynamiken blir lidande. På det hela taget låter det sagolikt bra nu!

Filmljud
Med andra ord är högtalarna en bra utgångspunkt för att kalibreras med en receiver. Då blir också ljudet på film exceptionellt bra. I synnerhet när vi pratar halsbrytande actionfilmer med ett ljudspår som verkligen sätter högtalarna på prov. Tvåkanaliga filmupplevelser har sällan varit så stentuffa som när ljudet kommer från XF-48.

Värda pengarna?
Är då högtalarna värda sitt pris? Tja. Visst klarar man sig utan en effektförstärkare, men 25 000 kronor är mycket pengar för ett högtalarpar utan volymkontroll eller DSP. Man behöver ju trots allt en förförstärkare också. Eller eventuellt en CD-spelare med volymkontroll. Man kan också koppla högtalarna direkt till TV-apparatens högtalarutgångar, fast det ger sällan något riktigt bra resultat eftersom ytterst få TV-apparater har särskilt påkostade förstärkar- eller högtalarutgångar.

Om vi jämför med de billigare Canton CD 3200 (19 000 kronor) kan Klipscharna verka lite väl dyra. Till skillnad från XF-48 har CD 3200 en fjärrstyrd volymkontroll. De går djupare i basen och har en luftigare och mer tredimensionell ljudbild, medan Klipsch är mer massiv. Fast så har ju Klipsch mer attack och en mycket mer extrem dynamik, och ljudtrycket är av en annan värld än Cantons.

Vi måste dock också påpeka att det finns lite väl mycket plastkänsla här för ett högtalarpar för 25 000 kronor. Canton-högtalarna har läckra kabinett i borstad aluminium. Klipsch har också mycket aluminium, men fronten och sockeln är av plast vilket ger en lite billig känsla.

Slutsats
Så som vi ser på saken är XF-48:s huvudområde hemmabio. De bör i alla fall användas i kombination med en surroundreceiver. De tjänar nämligen på en liten ljudmässig korrigering för att låta optimalt. De har en puckel i mellanbasen som maskerar mellanregistret en aning och som gör att akustiska basinstrument får en konstlad fyllighet.

Det positiva är att de tål att korrigeras. Många högtalare har nämligen en tendens att bryta upp ljudbilden en aning när en flerkanalsförstärkares rumskorrektion tvingar dem att återge ljudet på ett annorlunda sätt. I synnerhet mellanbasregistret blir ofta lite tamt på en del högtalare när man korrigerar dem. Men inte Klipsch. XF-48 tjänar bara på det och svarar med att måla upp en massiv och levande ljudbild som får hjärtat att slå snabbare – och de kan fortfarande spela otroligt högt.

Detta är först och främst högtalare för alla som vill kunna vräka på en hel del, men som inte vill ha stora ”kylskåp” som tar mycket plats.

Vi hoppas att Klipsch kommer med DSP och fjärrstyrd volymkontroll nästa gång.