HEOS 7 HS2 är den största högtalaren i sin familj och en av de största i hela testet. Den fungerar på egen hand eller så kan du koppla ihop två stycken och få en extra stor ljudbild.

Nytt sedan sist är stöd för högupplösta musikfiler och medan man i förra versionen fick Bluetooth med hjälp av en USB-adapter så är funktionen numera inbyggd. Det innebär att USB-porten är ledig och går att utnyttja för att spela musikfiler från minne eller USB-hårddisk.

Inkoppling på nätverket går hur smidigt som helst, genom att koppla in mobilen med minijack-kabeln som ingår. Det är enkelt att döpa alla rum i appen och vi gillar genomgående användarvänligheten väldigt mycket. Två rum kan grupperas genom att man drar dem in i varandra med fingret, och de delas upp igen lika enkelt med omvänd manöver.

I likhet med Sonos och Bluesound är musiktjänsterna inbyggda i appen. Det gör det enkelt att blanda flera källor i en och samma spellista. Undantaget är Spotify, som måste använda sin egen app.

Ljudmässigt är HEOS 7 fyllig och fin i klangen, med stor och kraftfull bas. Det tjänar man på när man spelar lågt, eftersom högtalaren fyller rummet bättre än vissa av de andra.

Detta sker dock lite på bekostnad av snärten och dynamiken. Låten ”Yes” med Morphine, med tuff saxofon, trumma och saxofon, låter stort och frodigt, men vi hade velat att den var lite stramare och mer bestämd. Att sångaren och basisten Mark Sandman har ersatt den ljusaste bassträngen med en gitarrsträng brukar ge ett väldigt sprött ljud. Det saknas lite här, om man jämför med Sonos, Sony och Bluesound. Bob Dylans steelguitar klingar inte heller lika raspigt, det låter som om någon har tryckt in en loudness-knapp.

Å andra sidan är detta en ljudkaraktär som aldrig blir för mycket och känns rå, i stället är det lugnt och behagligt hela vägen. Det här kan nog många trivas med.