Mot slutet av 90-talet var högtalare av samma storlek som skokartonger enormt populära, och ansågs vara en genväg till bra ljud. Folk gick man ur huse för att investera i sådana små och billiga högtalare, som påstods ge 80 % av ljudkvaliteten från stora High End-högtalare för bara 20 % av priset. Och även om det var en kolossal överdrift så råder det ingen tvekan om att billiga kompakthögtalare ger väldigt mycket ljud för pengarna. Nu för tiden är de främst bra för alla som vill ha något seriösare än en ljudlimpa eller iPod-högtalare.
Stora förbättringar
De ser ut ungefär som de alltid har gjort, men jämför du en tio år gammal bokhyllehögtalare med en av 2011 års årgång så både ser och hör du att det har hänt en hel del. Framför allt har bättre element och delningsfilter gjort dem mer effektiva, och kabinettens kvalitet är markant förbättrad i förhållande till 90-talets tunna spånplattor. Allt detta betyder att ljudet är bättre.
Högtalarna har testats under kontrollerade former i vårt lyssningsrum. Vi har varit noga med att alla deltagare har spelat på samma volym, vilket vi kontrollerat med en decibelmätare. Allt för att förhindra att en högtalare med högre känslighet uppfattas som ”bättre”. De har testats på stativ en bit på golvet och nära bakväggen för att ta reda på vilken placering som passar bäst.
Testutrustning
Cambridge Azur 740A har agerat referensförstärkare. Det är en strömstark förstärkare med neutral klangkaraktär, och som dessutom är praktisk i testsammanhang eftersom den har en digital volymkontroll. Som musikkälla har vi växlat mellan Wadias iPod-transport 170i och en Blu-ray-spelare från Pioneer, där bådas signaler har passerat Hegels D/A-omvandlare HD10. Högtalarkablarna kommer från Monster.