Vi ser här på en av de största modellerna från den danska firman. Nej, trots sin storlek och sitt pris har firman två ännu tyngre modeller, Consequence Ultimate Edition och Evidence. Men av de Dynaudio-högtalare du kan riskera att stöta på utanför mässor och utställningar är detta den största.

Dynaudios ledare, Wilfried Ehrenholz hade länge gått med planer om att lyfta Confidence-serien till ännu högre höjder. Utgångspunkten var utmärkt och med 10 år på marknaden i oförändrad version kan den väl sägas ha bestått sin examen med högsta betyg, men en högtalarutvecklare går alltid med tankar om hur man kan komma ännu längre. Dynaudio Confidence C4 Signature är således en förfining av den tidigare C4, där man bland annat dragit fördel av de rön man gjort under utvecklingen av Sapphire och Consequence Ultimate Edition.

Lite om konstruktionen
Dynaudio Confidence C4 Signature är bestyckad med sex element placerade på en utanpåliggande baffel. Det har sina fördelar, om än många upplever högtalaren som visuellt lite underlig med sin långa (175 cm) och smala (25 cm) form med en ”bräda” på fronten. Baffeln är formgiven för att minimera oönskade reflexer och är separerad och avkopplad från själva kabinettet via en separat platta. Utseendet vinner dock i längden, det är förvånande så smärtfritt det har gått att ha en så stor och framträdande högtalare i ett möblerat rum.

Att finishen också är i allra yppersta klass gör inte saken sämre, Dynaudio har ju sin egen kabinettfabrik i danska Vejle där de efter mycket optimering får fram ett resultat som gör de allra flesta konkurrenter gröna av avund.

Men tillbaka till elementen. De sex elementen ska ses som tre par. Här sitter två 28 mm Esotar2-diskanter monterade på en aluminiumplatta infälld i baffeln, plattan ska ge bättre kylning och en ännu rigidare montering. Mellanregisterelementen är på 15 cm och baselementen på 20 cm, båda typerna med Dynaudio-specialiteter som aluminium-talspole på Kapton-form och membran av magnesiumsilikat-polymer. Utan baffeln hade man knappast kunnat ha så stora baselement i det smala kabinettet.

Att Dynaudio valt att arbeta med elementpar beror på att man vill styra spridningen av ljudet så att man ska undgå reflexer från golv och tak. Dynaudio hävdar att deras DDC-princip (Dynaudio Directivity Control) reducerar dessa reflexer med minst 75 %. Bas- och mellanregisterelementen spelar parvis likadant medan diskantelementen spelar olika. De är gemensamma upp till en viss frekvens, där det ena rullas av medan det andra fortsätter upp.

Som vanligt arbetar Dynaudio med så enkla (6 dB) delningsfilter som möjligt, men ljudmässigt och komponentmässigt är de nu ytterligare optimerade, plus att internkablaget har bytts ut.

Anslutningarna – single-wire som Dynaudio alltid har förespråkat – sitter integrerade i fotplattan. Denna platta har också fyra smart integrerade spikes som man helt enkelt skruvar ner uppifrån. Det följer också med de finaste plattor att placera mellan golv och spikes som jag hittills sett, försedda med en dämpande o-ring mot golvet.

Lite om ljudet
Det jag först noterade hos Dynaudio Confidence C4 Signature är diskantåtergivningen. Man använder den senaste inkarnationen av firmans finaste diskantelement, Esotar2, som bland annat har fått en ytterligare förbättrad coating. ”Exceptionally smooth response”, skriver Dynaudio själva, och det kan jag bara hålla med om. Här tycker jag den största förändringen ligger gentemot föregångaren. Inte så att den var dålig, det här är bara ett steg längre.

Framför allt är det intressant att prova med ”svårspelad” musik, alltså där återgivningen medvetet har lite vasshet, hårdhet eller är en smula påträngande. Sådant kan slå över i det direkt hemska om allt inte stämmer, men den verkliga kvalitetshögtalaren talar om varför det är lite vasst eller hårt och varför det också ska vara så. Det blir den integrerade del av musiken som det ska vara.

Det klarar Dynaudio Confidence C4 Signature överraskande bra. Dock kräver det att du spelar med en förstärkare som också kan ge lite ström till högtalarna. En lite förlåtande och snäll förstärkare kan nästan göra det hela lite väl medhårsstrykande. Det är inte högtalarnas fel, vi konstaterar bara att lika barn leka bäst. Hos mig har det fungerat klart bäst med ordentlig transistorkraft.

Ett litet musikexempel: kommer ni ihåg Blind Faith? Den första supergruppen med Ginger Baker, Clapton, Stevie Winwood och Rick Grech? På klassikern Can’t Find My Way Home använder Ginger Baker en cymbal som jag under åren hört väldigt många högtalare ha väldigt många underliga uppfattningar om hur den ska låta. På normala mellanklasshögtalare låter det ofta som om man välter ett porslinsskåp, men via Dynaudio Confidence C4 Signature får man lov att höra cymbalen – och inte minst utklingningen, som de flesta andra högtalare bara drar en barmhärtighetens slöja över. Nu får du höra varför han valt den cymbalen, det låter verkligt äkta.

Ett annat exempel: På High Fidelity Reference CD No. 49 finns ett latin-nummer med gruppen Son en Taya. Här är ett exempel på att producering och mix inte har haft de bästa monitorförutsättningarna – eller inte kunnat tolka det de hörde på rätt sätt. Hade producenterna hört det via Confidence C4 Signature hade de genast rattat om, bytt ett par mikrofoner och inte försökt överkompensera för en diskant som saknades i deras egna högtalare. Via Confidence C4 blir resultatet ändå bland det allra bästa jag hört rent musikaliskt på den här låten, bland annat tack vare högtalarens finfina diskantlösning, och det är frapperande vad lugnande det blir för hela uppfattningen av återgivningen när man hör varför det låter som det gör. Och så blev det helt plötsligt musik av det hela!

Lite om DDC och musiken
Att DDC fungerar kan man enkelt förvissa sig om. Högtalaren inte lika svårplacerad som många high-end-kollegor eftersom den inte slår an golv och tak på samma sätt. Du får också genomgående en väldigt homogen återgivning. Det är en effektiv eliminering av något som annars kan bli ett irritationsmoment – speciellt tycker jag att takreflexer är ett underskattat problem som heller inte är så enkelt att åtgärda, på golvet kan man ju alltid lägga ut en matta för att dämpa!

Ett litet musikexempel till: en fransk flicka vid namn Coralie Clement har gjort låten Salle des Pas Perdus, som fanns med på High Fidelity Reference CD No. 66. Den kan slå an nästan alla resonanser som finns i ett rum om inte högtalaren har full kontroll på hur den behandlar basen. Jag kan konstatera att med både min referens och med Dynaudio Confidence C4 Signature ligger vi på en nivå där det inte blir så mycket bättre egentligen. Här blir det hela till en musikupplevelse istället för en freakshow

Och tänk – om jag hade haft den här utrustningen när det valdes låtar till High Fidelity Reference CD hade jag inte vetat hur illa det kan gå och just därför kanske inte valt ut låten!

En musiklyssnares högtalare
Som ni ser har jag exemplifierat med svårspelade låtar – men det är faktiskt en njutning att spela dessa via en toppförmedlare som Confidence C4 Signature. På det hela taget är det en njutning att använda den här högtalaren, som visar sig behärska alla genrer på ett utmärkt sätt. Det betyder också att ditt musikbibliotek blir större – du kan även spela de där skivorna som kanske tekniskt sett inte är så lyckade, för nu förstår du det hela bättre och kan ha mycket större överseende med bristerna.

Det här är en musiklyssnares högtalare, en högtalare för upplevelsen mer än imponatoreffekten, en högtalare med verkligt bra kontroll över alla de parametrar som betyder något när vi talar musikförmedling. Jag är mycket positivt överraskad över hur bra jag faktiskt gillar Dynaudio Confidence C4 Signature. Stor, dyr – och bra!