Streaming är fantastiskt: man har tillgång till – i stort sett – all musik, var som helst och när som helst. Och även om man har en välvuxen musiksamling och njuter av känslan av att kunna hålla ett album i handen så går det snabbare att hitta ett visst musikstycke med mobiltelefonen än att ligga på knä framför bokhyllan och rota.

Tyvärr har streaming tidigare varit förknippat med låg ljudkvalitet. Spotify, som till stor del dominerar marknaden, levererar 320 kilobit som sitt ”high quality”-ljud. Och hos Apple Music ser det likadant ut.

Tidal har hittills varit den enda musiktjänsten med officiell skandinavisk närvaro som har erbjudit musik i förlustfri kvalitet. Men det monopolet har nu brutits av franska Qobuz. Det handlar inte bara om huruvida det finns en webbplats på svenska och om man kan betala med ett svenskt bankkort. Utan också om att artisterna som svenska användare förväntar sig ska finnas på plats. Och det gör de!

Hög upplösning

CD-kvalitet är ett minimikrav för musikupplevelser med hifi-kvalitet. Åtminstone om de ska avnjutas på anläggningen hemma. Men nästa nivå av njutning är HD-ljud. Alltså ljud med högre upplösning än 16 bit/44,1 kHz, som är CD-formatets begränsning.

Beroende på musiksmaken och hur mycket tur man har kan en större eller mindre del av favoritartisternas backkatalog finnas tillgänglig. Ju smalare och mer exotisk smak man har desto mindre är chansen. Men det är också en stor portion slump inblandad.

Som dyrkare av engelsk progrock gläder det mig att hitta hela Pink Floyds backkatalog i HD-upplösning. Men det förvånar mig att inget av Genesis repertoar finns i samma kvalitet. Och det är ingen tröst för mig att ”The Monkee’s Greatest”, med det engelska tuggummi-popbandet med samma namn, finns i full 24 bit/192 kHz-upplösning.

Qobuz är inte ensamma om att erbjuda HD-kvalitet. Det gör Tidal också. Hos dem kallas kvaliteten ”Masters” och hos båda ingår HD-ljudet i samma abonnemang som vanlig CD-kvalitet.

Men medan Tidal använder det kontroversiella MQA-formatet, som dels inte är helt förlustfritt och dels bara stöds av ett fåtal hårdvarutillverkare, är filformatet FLAC på Qobuz. Detta innebär att HD-filerna kan spelas genom alla digitalomvandlare (och för den delen i alla multiroom-system).

Detta innebär också att Qobuz ställer stora krav på internetanslutningen. 24 bit/192 kHz-uppspelning får det trådlösa nätverket att kippa efter andan med 32 megabit per sekund. Vilket är ungefär dubbelt så mycket som krävs för att titta på film på Netflix i 4K-kvalitet!

Svenska artister finns också. Både kända och mer smala som går vilse i sextiotalets dimma. Men bara i CD-kvalitet.

Äpplen och päron

I allmänhet är det en förutsättning när man ska bedöma ljudkvalitet att de saker som jämförs är … jämförbara. Och när det gäller streamingtjänster måste man hålla tungan rätt i mun.  För beror skillnaden i ljudkvalitet på överföringen, eller handlar det om källmaterialet?

Samma album finns ofta i flera utgåvor som ser identiska ut. Det kan vara tal om en nyare remastring – eller till och med flera olika remastringar. Och särskilt populära album kan släppas i speciella audiofilversioner.

Som LP- och CD-köpare är jag smärtsamt medveten om detta. Jag har köpt ett antal centrala album i min samling minst fyra gånger: först på LP, sedan på half-speed-mastered jungfruvinyl, sedan på CD, och sedan i minst en remastrad version!

Förutom remastrade utgåvor, som kan avslöjas genom att läsa det finstilta, kan en och samma version dessvärre finnas i olika kvalitet på streamingtjänster. När en streamingtjänst köper musik så köper de inte fysiska album utan digitala ljudfiler – tusentals åt gången.

Så vilken ska man välja? I allmänhet lönar det sig att välja den senaste versionen, och om det finns en audiofilversion så ska man ta den.

Ibland är det förresten helt okej att jämföra äpplen och päron. Qobuz har ett antal album i HD-upplösning, som på andra tjänster bara finns i vanlig CD-kvalitet. Det räknas naturligtvis till deras fördel.

Så är det någon skillnad?

Om du är van vid att strömma med förluster från Spotify eller Apple Music kan du lika gärna räkna med att månadskostnaden kommer att fördubblas. Högupplöst är nämligen mycket bättre. Så mycket att du knappast vill gå tillbaka igen.

Om du redan har ett abonnemang på Tidal HiFi är skillnaden mer subtil. Tidals ”Masters” är i HD-kvalitet, men inte förlustfritt. Direkt jämfört med elektronik som kan avkoda MQA (en NAD C658-förförstärkare med BluOS) är skillnaden liten. Det finns kanske en smula mer frihet och öppenhet. Lite mer luft mellan instrumenten. Men det kräver i bästa fall en bra inspelning. Och inte alla album i HD-kvalitet kan verkligen utnyttja hela den upplösningen.

Observera att detta gäller oavsett vilken streamingtjänst som musiken spelas genom. De flesta album går igen på de olika tjänsterna.

Vad som däremot gör skillnad är att Qobuz inte kräver någon speciell hårdvara för att avkoda HD-ljudet. Om din digitalomvandlare eller förstärkare inte stöder MQA kommer Tidal Masters att spela i standard-CD-kvalitet.

Svårt användargränssnitt

Enligt uppgift finns det 60 miljoner låtar på Qobuz (ungefär samma antal som konkurrenterna Tidal och Spotify) – men de är inte lätta att hitta! Sökfunktionen är tillräckligt djup och man kan inte bara söka efter artister och titlar utan även kompositör, artist och skivbolag. Problemet är det ohanterliga sättet som resultatet presenteras på. Album, singlar och låtar visas huller om buller utan att sorteras efter varken alfabetet eller utgivningsåret. Och samma album kan visas flera gånger på slumpmässiga platser i listan om det finns flera utgåvor.

När man så småningom har hittat låten man letar efter så kan den sparas i en spellista. Men även här går Qobuz gränssnitt bet: medan organisering av spellistor är en enkel klicka-och-dra-operation på andra streamingtjänster så görs det med en komplicerad menyfunktion i Qobuz. I Windows-appen krävdes det hjälp från Qobuz tekniska support för att hitta den – och i Android-appen lyckades det aldrig.

Qobuz: Slutsats

I och med Qobuz inträde på den nordiska scenen är allt klart för en duell inom högkvalitets-streaming. Ett område där Tidal hittills har dominerat. Qobuz ställer upp med en katalog med massor av högupplöst musik, och de gör det i okomprimerat FLAC-format som inte kräver speciell hårdvara. Gränssnittet är dekorativt men dysfunktionellt, men sammantaget är upplevelsen positiv. Och eftersom man får en månads gratis provabonnemang är det inte mycket att fundera på.