Pianoklangen är kristallklar. Som plockad med pincett. Samtidigt svävar tonerna tyngdlöst in i rummet och skapar en varm, nästan organisk atmosfär. Jan Gunnar Hoffs utomjordiska pianospel låter sällan så bra på vinyl som det gör just nu.

Intressant nog beror det inte på att jag har kopplat in en skivspelare i miljonklassen. Inte alls. 2L-inspelningen med Jan Gunnar Hoffs album Living snurrar på den nya direktdrivna Denon DP-3000NE. Med en påmonterad Denon DL-103R, en MC-pickup i den övre budgetklassen vars kvaliteter är obestridda.

Det är en kombination i en högre prisklass, visst är det, men vi har testat mycket dyrare spelare och pickuper och sällan fått samma sound från Living-albumet.

Skillnaden den här gången är att Denon pickupen skickar sin 0,25 mV-signal rakt in i en Mola Mola Lupe. Ett sprillans nytt phonosteg från holländska Mola Mola, som vi inte har sett maken till. Eller rättare sagt: Lupe har vissa likheter med Gold Notes enastående PH-10, som vi testade tidigare i år.

Båda är RIAA-steg, eller phonosteg, där man kan välja och ställa in viktiga parametrar som belastningsimpedans och gain – och också välja inspelningskurvan från en lång lista. Som innehåller alla de vanliga, som RIAA-kurvan, och en mängd långt sällsynta inspelningskurvor, för 78-varvare – Shellac, mono med flera – som de flesta antingen aldrig har hört talas om, eller har glömt för länge sedan.

Lupe är mer påkostad än PH-10 och har sammanlagt fyra ingångar som kan konfigureras individuellt. En är balanserad och de andra tre är obalanserade. På det sättet skiljer den sig från de flesta RIAA-steg, som bara har en, kanske två ingångar. Här kan man välja vilken typ av belastningsimpedans man föredrar för antingen en MM- eller en MC pickup. Gain (eller förstärkning) kan ställas in i två steg för MM och åtta steg för MC.

App-styrning

Kapacitans för MM går att välja i sju steg och Lupe har även justering av tidskonstanter för bas och diskant i millisekunder. De kan användas för att fintrimma roll-off i botten och toppen, och används egentligen bara om inspelningen inte stämmer hundraprocentigt med den valda inspelningskurvan. Basen kan även justeras i dB och det ingår ett subsoniskt filter.

Vilket leder mig till appen, som finns till iOS och Android. Den måste man nämligen ladda ner för att kunna konfigurera något alls på Lupe.

Det är där man hittar alla justeringar, för alla ingångar. Som kan ha väldigt olika inställningar. De kan användas med olika skivspelare eller pickuper. Ingångarna går att bläddra mellan med den medföljande fjärrkontrollen, men så fort man behöver göra en justering måste man öppna appen i mobilen.

RIAA-kortet från Makua

Enligt Mola Mola är Lupe ett resultat av RIAA-kortet de utvecklade för Makua-förförstärkaren, fast anpassat till ett separat kabinett och placerat i samma halvstora låda som Mola Mola har till DACen Tambaqui.

Här är MM- och MC-kretsarna separerade med egna komponenter, och med så korta signalvägar som möjligt. En skräddarsydd strömförsörjning är inbyggd i det slimmade kabinettet som även har balanserade och obalanserade utgångar.

Den runda skärmen på fronten är liten, men mycket läsbar och visar de viktigaste parametrarna, men inget mer. Ska man göra några justeringar alls så görs de som nämnts i appen.

Ljudet av tystnad

Jag ersatte Jan Gunnar Hoff med Pat Methenys Side-Eye NYC, inspelad i Sony Hall 2019, och ljudet som spred sig ut i rummet var varmt, fylligt, behagligt och fullständigt befriat från bakgrundsbrus.

Methenys mjuka gitarrklang fyllde rummet och kontrasten mellan musikernas instrument kunde knappast ha varit större. Även de minsta nyanserna var tydliga i ljudbilden, även i basen där vinyl kan sakna den strama auktoritet en bra digital fil kan ha. Inga problem här.

Jag presenterades för ett djupt perspektiv, med en stereobild som var så stabilt definierad att jag sällan har hört något liknande från vinyl. Den dynamiska kontrasten visade sig vara minst sagt enastående. Dire Straits dynamiska Love Over Gold gav trummorna både tyngd och precision, medan Mark Knopflers gitarr var lika fokuserad som Jan Gunnar Hoffs piano. Och det var helt tyst i högtalarna när jag lyfte upp pickupen från spåren.

Jag flyttade Love Over Gold till en Technics SL-1200 med Ortofon Cadenza Bronze. En blixtsnabb MC-pickup som inte behöver riktigt lika mycket gain som Denon-pickupen. Med den kombinationen vaknade Lupe verkligen till liv. Maken till insikt och detaljrikedom tror jag aldrig att jag har hört från Love Over Gold.

Bruce Springsteens Western Stars, på ljusblå vinyl, är inte precis den mest förlåtande skivan. Ljudet är mörkt, nästan grumligt, men Lupe lyckas på ett mirakulöst sätt ge ljudet klarhet, vilket gör de sämsta låtarna på albumet uthärdliga.

Ljudet från Lupe kännetecknas i första hand av att det inte finns någon ljudsignatur. Den dyrare Audio Research PH9 låter luftigare, medan den billigare Gryphon Sonett har saftigare bas och lite mer dynamisk kontrast i botten, men ingen av dem är lika tyst och neutral som Mola Mola Lupe.

Tillbaka på Jan Gunnar Hoff och Living, den här gången på Technics och Ortofon, gör mig bara ännu mer övertygad om att Lupe är ett av de finaste RIAA-stegen som finns. Här är den dynamiska kontrasten större, det svämmar nästan över av ljudnyanser och musikens nerv kommer ännu närmare. Det låter magnifikt.

Slutsats

Med fyra ingångar och alla tänkbara justeringsmöjligheter är Mola Mola Lupe ett perfekt verktyg för den som har flera skivspelare och olika pickuper. Kanske särskilt de som har en skivsamling som sträcker sig från Shellac-eran till LP-skivor, och som bara av den anledningen måste ha flera pickuper. Eller skivspelare. Även de som bara har en skivspelare en pickup kan dra nytta av Lupe, som är så anpassningsbar att den passar till vad som helst. Gillar man också att phonosteget inte färgar ljudet, eller står i vägen för informationen pickupen gräver fram ur spåren, är Lupe lätt att rekommendera. Det enda som står i vägen är kanske priset.