Rotel A12 har en välbekant no-nonsense-design med front i svart metallfinish och en tunn grå text som är fullständigt osynlig i allt annat än perfekta ljusförhållanden. Skärmen är å andra sidan bländande klar (men ljusstyrkan kan ställas in).

Det finns bara en enkel vridknapp på fronten. Det styr volymen. Resten, inklusive tonkontroller, balans och nivåinställning för ingångarna, sköts med tre tryckknappar och en omfattande hierarki menyer. Att vridknappen inte används för att styra menyerna är överraskande eftersom den ändå är digital och faktiskt används till en av menyfunktionerna. Alla ingångar väljs med en lång rad knappar på fronten.

Rotel A12 känns först tyngre än den större Onkyon, men sinnena blir lurade. I själva verket väger den lite mindre, men eftersom lådan bara är drygt hälften så hög känns det som den väger mer.

Förstärkaren är välförsedd med in- och utgångar. Fyra linjeingångar, en skivspelaringång för MM-pickuper och så många som fem digital-
ingångar: två koaxiala, två optiska och en USB-host-port så att förstärkaren kan användas som externt ljudkort för uppspelning från dator. Tjusigt. Två uppsättningar högtalarutgångar gör det möjligt att använda bi-wiring. Eller att ha två uppsättningar favorithögtalare, som några av oss har.

Som enda testdeltagare har Rotel A12 ingen wifi-streaming. Man kan strömma i nästan-CD-kvalitet via Bluetooth-protokollet aptX, men det är allt.

Förstärkareffekten är rimliga 60 watt per kanal. Inte våldsamt mycket, men fullt tillräckligt för inte alltför tungdrivna högtalare. Och till skillnad från de flesta av testdeltagarna i prisklassen är effektsteget ett klassiskt klass AB. Det brukar betyda ett varmare ljud än de mer energieffektiva klass D-stegen.

Så låter Rotel A12

Även om Rotel A12 kommer på sistaplats när det gäller digitala godsaker så finns det inget grus i maskineriet i det som allting handlar om i slutändan: att spela musik. Ljudbilden är stor och varm och klarar även komplicerade orkesterstycken med glans. Musiken är mer närvarande och längre fram framför högtalarna än med till exempelvis Onkyo TX-8270, men det betyder inte att djupet saknas. I ett stycke som orkesterversionen av ”Fishing Junks at Sunset” med Prags symfoniorkester hörs hela salen. Och man hoppar till i soffan när pukorna kommer in mot slutet. Även om effekten på papperet bara är en tredjedel av de flesta konkurrenternas så saknas det inget tryck längst ned.

Slutsats

Köper man Rotel A12 får man främst en klassisk förstärkare med de dygder som Rotel har blivit kända för: bra ljud och gott om muskler i en ren design utan onödigt krimskrams. Och ljudmässigt är den också bland testets bästa. Tack vare digitalingångarna och Bluetooth-anslutningen uppfyller den precis testkriterierna. Men om streaming och multiroom är obligatoriska krav får du leta någon annanstans.