Den är testets billigaste – och det märks. Scansonic-spelaren är verkligen billig och plastig, med en sladdrig tonarmsupphängning. Den väger inte mycket mer än en handfull LP-skivor. Men den är välutrustad. Förhållandevis. Med elektronisk hastighetsomkopplade och pitchkontroll. Ljudet, däremot …

LP:n med Neil Cowley Trio låter platt och gällt, och pickupen som ingår plockar upp mer knaster från spåren än någon annan i testet. På pluskontot ska det sägas att USB-100 har lagom tyngd i basen, även om den inte är särskilt precis. Samma sak kan sägas om stereoperspektivet, som flyter ut till en ofokuserad ljudbild och där det går att höra hastighetsavvikelserna. Med pitchkontrollen på noll snurrar skivan 0,25 procent långsammare än den ska, och om du inte tror att jag hör pitchvariationerna i pianoinspelningarna så kan du ta en titt på stroboskopet.

Där kan man se hur prickarna flyter fram och tillbaka, vilket tydligt visar variationerna i rotationen. Med lite försiktig justering av pitchen går det naturligtvis att kompensera för detta, men då bör Scansonic kalibrera både stroboskopet och pitchkontrollen först.

Om man bortser från hastighetsavvikelserna så är ljudet fullt dugligt, framför allt till rytmisk musik. Akustiska ensembler som Neil Cowley Trio, eller pianostycken som Ola Gjellos improvisationer på flygel, kräver en skivspelare med stabilare fundament.

I Mozart-styckena med Trondheimsolistene och Marianne Thorsen faller USB-100 igenom alldeles. Stråkarna är skrikigt vassa, helt utan klang och värme, och ljudbilden har inte mycket skala eller djup. Syntetiskt är ordet man instinktivt tänker på när musiken breder ut sig i rummet.

Det bästa argumentet för Scansonics skivspelare är priset – och pitch-kontrollen, som är helt nödvändig. Ljudet saknar däremot så mycket musikalitet och trovärdighet att vår rekommendation är att leta någon annanstans.