Fem år efter att CD-formatet lanserades 1982 passerade antalet sålda CD-skivor 100 miljoner. Snabbspola framåt fem år och antalet var 400 miljoner. Lägg till ytterligare fem år så passerades 900 miljoner sålda CD-skivor. Och de här siffrorna är bara från USA.

I dag är försäljningssiffrorna betydligt lägre, eftersom streaming har tagit över musikmarknaden och CD-försäljningen är tillbaka på nivån den hade i mitten av 80-talet. Men sedan dess har miljarder CD-skivor sålts över hela världen och många av dem används fortfarande. Musiken har inget bäst före-datum, även om formatet har det.

Många har samlat så länge på musik att deras CD-samlingar är ganska stora, därför tillverkas det fortfarande spelare. Urvalet är inte i närheten av vad det en gång var, men kvaliteten är hög och det är fullt möjligt att lägga en årslön på en CD-spelare.

Det är inte säkert att det behövs. För efter att ha testat Denons nya DCD-3000NE är jag inte säker på om det är värt att lägga särskilt mycket mer pengar än så.

Den spelar SACD också. Inte precis det mest utbredda formatet, men det ges faktiskt ut musik på SACD fortfarande. Bland annat vissa klassiska inspelningar, till exempel från Grammisvinnande 2L som är kända för kvalitetsinspelningar i högupplösta format.

Uppdaterad där det gäller

Denon-spelaren är en vidareutveckling av DCD-2500NE och jubileumsspelaren DCD-A110. Det betyder att man får Denons Ultra AL32-behandling, deras eget drivverk S.V.H. (Suppress Vibration Hybrid) som dämpar vibrationer och ska ge mer stabil rotation.

Separata nätdelar och komponenter utvalda efter omfattande lyssningstester, av Denons ljudmästare Shinichi Yamauchi, ska lyfta ljudkvaliteten ytterligare jämfört med förra generationen.

Det analoga utgångssteget har alltså fått sin tuning med mänskliga öron och föregångarens åttakanaliga digitala omvandlarkrets från Burr-Brown har bytts ut mot fyra tvåkanaliga 32-bitars ES9018K2M-chip, som stödjer PCM och DSD upp till 11,2 MHz. Ultra AL32-processing samplar upp alla signaler till 32 bitar, därav namnet, och Denon har lagt ner tid på att förbättra bearbetningens Master Clock för att ytterligare minska jitterbruset.

DCD-3000NE väger över 16 kilo. Mycket av det beror på att Denon har jobbat med resonansdämpning. Därför är chassit huvudsakligen sammansatt av tjocka aluminiumpaneler, med en topp- och bottenplatta i en solid sandwich, huvudsakligen gjord av stål.

Fyra solida dämpfötter ska hjälpa till att frikoppla spelaren från externa resonanser.

Minimalistisk

Om man tar av locket så ser man direkt hur fullpackad spelaren är. En relativt stor strömförsörjning är, som Denon säger, uppdelad i två med separata nätdelar för de digitala och analoga kretsarna. Det är nästan omöjligt att hitta en enda kabel. Kretsarna är placerade så att signalvägen är minimal och där det måste vara kablar så är de av syrefri koppar. Bland annat i transformatorernas lindningar.

På utsidan är spelaren mycket mer minimalistisk. Speciellt på baksidan. Ett par analoga RCA-utgångar och digitala utgångar från DAC-delen, det är allt. Balanserade utgångar finns inte, eftersom den analoga delen av spelaren inte är balanserad, och det finns inte ens ett hörlursuttag.

DCD-3000NE finns i svart eller förgyllt silver (Premium Silver) och har en OLED-display i mitten som visar vad som spelas. Bredvid skärmen finns en knapp växlar mellan CD- och SACD-spåret på en SACD-skiva (där de finns) samt en Pure Direct-knapp som stänger av skärmen och de digitala utgångarna för att eliminera störningar.

Silkeslen och energisk

Denon-spelaren passar utmärkt ihop med den briljanta PMA-3000NE, som utsågs till Årets bästa integrerade förstärkare av L&B 2024, och behöver man streaming så finns DNP-2000NE med samma design som kompletterar systemet. Vinyl? Jadå, skivspelaren heter DP-3000NE och den har vi så klart också testat.

Men tillbaka till CD. Det tar inte lång tid att inse att DCD-3000NE inte bara är en utmärkt musikförmedlare. Den är fenomenal med allt från Mozart till Metallica och levererar musiken med en glöd och ett engagemang som är sällsynt. Även i den här klassen. Ljudet av Bob Dylans The Man In The Long Black Coat, på SACD, breds ut till en stor och djup ljudbild med en enastående detaljrikedom. Klangen från munspelet skär genom luften och gitarren är kraftfull och dynamisk.

Man blir lätt överväldigad av hur musiken omsluter lyssnaren. Det känns nästan som att sitta på scenen när musiken spelar. Allt är nära och intimt. En Hegel Viking visar mer självbehärskning och placerar lyssnaren längre ut i salen. En Marantz CD60 har mycket av energin, men inte samma fokus eller dynamiska kontrast som Denon-spelaren.

Ljudet av stråkar och kör i 2L-inspelningen av Henning Sommeros Ujamaa skapar en ovanligt stor ljudbild i mitt lyssningsrum. SACD-spåret är kristallklart och bitvis återges stråkar och körer med vad som lätt kan uppfattas som en aningen vasshet, men som i själva verket är en återspegling av spelarens stora transparens.

Samma skivbolags inspelning av Jan Gunnar Hoffs solopiano på albumet Home, först på CD, låter varmt och intimt på tredje spåret Magma. Där har pianot en otroligt djup klangbotten. När jag byter till samma stycke på SACD kommer det fram ännu mer klang i rummet, men då är det i främst från det mellersta och högsta registret. Vi snackar om subtila men märkbara skillnader, som visar att det trots allt fanns en poäng med SACD. Åtminstone när man har avspelningsutrustning på den här nivån.

I titelspåret på Sades Soldier of Love är basen kanske lite bättre definierad genom en Hegel Viking, och det finns nog också en högre grad av finess. Men Denon-spelaren förvånar med en ovanligt potent och dynamisk bas. Tre låtar längre in på samma CD, Long Hard Road, skapas en silkeslen ljudbild med en varm och nära klang. Sångröster är behagligt fylliga och från gitarren är ljudet från både lådan och strängarna definierat.