Pioneer-receivern är stöpt i samma form som Onkyo TX-RZ810 (de båda märkena har samma ägare och fabriker), vilket innebär massor av muskelstyrka samt att de är förberedda för styrning via nätverk och professionella styrsystem som Crestron och Control4.
Till skillnad från Onkyo TX-RZ810 är inte SC-LX501 THX-certifierad. Det är förmodligen enbart ett ekonomiskt beslut att inte betala för specificeringen, eftersom receivern följer Onkyo specifikationer nästan till punkt och pricka. Bortsett från flerkanalig förstegsutgång (pre out) vilket dessvärre saknas.
Multiroom-funktionen FireConnect från Blackfire skulle ha funnits på plats men är försenad, så den har vi inte kunnat testa. Trådlös strömning kan i stället göras via AirPlay eller Bluetooth. Högupplöst musik går att strömma via nätverk eller spelas från USB-minne.
Användning
Pioneers skärmmeny är överskådlig, precis som Onkyos. Men högtalarkalibreringen och rumskorrektionen är annorlunda. Pioneer tvingar konstigt nog alla högtalare i anläggningen till samma delningsfrekvens. För oss är det ett problem eftersom våra takhögtalare bör delas vid 120 Hz och de övriga vid 80 Hz.
Mobil-appen Pioneer Remote App gör det enkelt att strömma musik via nätverket och är förberedd för multiroom så att man kan namnge enheterna efter rummet de står i.
Ljudkvalitet
Vår erfarenhet av Pioneers MCACC-rumskorrektion är att den är stråt vassare än Onkyos. Därför är det överraskande att konstatera att ljudet från Pioneer är vassare efter den automatiska kalibreringen. Tidigare kunde man välja om ljudet skulle kalibreras linjärt i alla kanaler, om ljudet från fronthögtalarna skulle bestämma klangen för resten av högtalarna, eller om högtalarna skulle matchas parvis. Det här valet tycks vara bortplockat, så här är det allt eller inget som gäller. Växlar man till Pure Direct-läget låter det mycket bättre, fullt i klass med Onkyo.
Det blir inte riktigt samma sammanhängande bubbla av ljud i Pure Direct, eftersom ljudet från varje högtalare beter sig aningen annorlunda i rummet, så det låter inte fullt lika sömlöst. Men det är bra ändå, och Atmos-ljudspåret i ”Deadpool” funkar fint. Det öppnar sig snyggt ovanför våra huvuden när kulor och bilar (!) flyger genom luften. Det finns gott om kraft, explosioner och andra smällar återges med liv och gnista, samtidigt som dialogen har en fin och majestätisk klang. Kanske inte fullt lika mycket ”hår på bröstet” som med Onkyo, men vi saknar egentligen ingenting. Bortsett från att vi helst vill ha fyra bakkanaler med Dolby Atmos, vilket kräver sammanlagt nio kanaler, inte sju som finns här.
När den är som bäst låter SC-LX501 öppen och fint med både film och musik, och det finns tillräckligt med kraft för det mesta. Inte riktigt samma tryck och tyngd som med Onkyo, men nästan.