2017 har varit ett fantastiskt år för gamers. Hela två nya spelkonsoler släpptes, och räknar vi med PS4 Pro, som i princip kom i november 2016, har alla modeller fått ersättare. Eller har de?

Nej, för i princip är två av maskinerna inte helt nya, utan i stället uppgraderade versioner av befintliga konsoler, som skickats ut på marknaden för att fylla ut väntetiden och glappet tills helt nya maskiner släpps. Låt oss kalla det för konstgjord andning.

Vi pratar naturligtvis om nästa PlayStation och Xbox. När de kommer är osäkert, men mycket talar för att det blir inom ett överskådligt antal år.

Tiden när spelkonsolerna hade en livslängd på uppemot 10 år, eller ännu längre, är för länge sedan förbi, och även om tillverkarna fortfarande är bundna av löften om att ha stöd för spel som släpptes till de gamla spelmaskinerna så pressar nya teknologiska landvinningar på och ökar behovet av mer kraftfull hårdvara. Det betyder nya konsoler, som fortfarande är låsta till äldre och svagare maskinvara eftersom de måste kunna spela samma spel.

Kopplingen till back-katalogen

Just löftet om bakåtkompatibilitet blir ett problem när vi pratar om uppgraderade versioner av befintliga konsoler. Hela tanken med en spelkonsol är att maskinvaran är statisk och att utvecklarna därför alltid vet exakt vad de har att göra med. Det underlättar för att optimera och förbättra varje spels prestanda. När konsoltillverkarna skickar ut en kraftfullare maskin till butikerna så ruckar de på den här grundläggande idén, delar upp sina kunder i ett A- och ett B-lag och sätter stor press på spelutvecklarna som nu måste göra spel som passar både den nya och gamla konsolen.

Programvaruuppdateringar

Hittills har utvecklarna löst det här problemet genom att erbjuda högre upplösning samt små förbättringar i bland annat framerate. Dessa förbättringar aktiveras genom mjukvaruuppdateringar, som oftast tar upp ganska många GB och därför sätter stor press på internetanslutningen och den interna lagringsplatsen. Å andra sidan går det på PlayStation och Xbox att spela spel i full 4K-upplösning, ibland till och med med en bildhastighet på 60 bilder i sekunden. Det är riktigt läckert och något som tidigare bara var reserverat för PC-spelare.

Ny utrustning

Detta ställer naturligtvis en del krav på din TV, där Full HD (1080p) inte räcker längre. I stället måste du investera i en 4K-TV med HDR. Kom ihåg att uppgradera din hemmabioförstärkare också, om du använder en sådan som switch. Med andra ord är det ett dyrt nöje att hänga med på det senaste.

Har du ingen 4K-TV kan det ändå vara en poäng med de uppgraderade spelkonsolerna. Spelutvecklarna kan nämligen utnyttja det extra minnet och processorkraften för att förbättra upplevelsen i full-HD och till exempel ge dig en högre framerate och därmed även ett mer stabilt flyt. Återigen krävs det en mjukvaruuppdatering.

VR och 3D

Ett annat sätt att förlänga spelkonsolernas livstid på är att introducera saker som VR och 3D. Det är bara Sony som fortfarande hänger med genom sitt PSVR-headset, och alla har i stort sett slutat med 3D. Samma sak gäller för styrning med kroppen. Microsoft hade sin Kinect-kamera och Sony hade PS-move. Ingen av dem har varit någon större succé, i dag är det främst något som folk hoppar över.

Hur är det med Nintendo?

Och så har vi Nintendo, som i vanlig ordning sticker ut en smula från resten och går sin egen väg. Nintendo Switch kan inte visa spel i 4K och är rent allmänt inte i närheten av lika kraftfull som rivalerna från Sony och Microsoft. Men det behöver inte betyda något. Formeln för deras framgång är densamma. De har en stor back-katalog med älskade karaktärer, hårdvaran kommer i andra hand. Det betyder dock inte att Switch inte har ett par äss i rockärmen, och det är coolt att se att japanerna fortfarande kan tänka i nya och annorlunda banor, medan Sony och Microsoft tänker mest på pixlar och teraflops.