Philips Evnia-skärmen är en läcker, silverfärgad 34-tumsskärm i 21:9-bredskärmsformat. Den har mycket gemensamt med MSI MEG-342C, som har samma 3440 x 1400 QD-OLED-panel med kvantprickar, samma frekvens och ljusstyrka, och väldigt snarlik täckning av färgrymd. Även Philips har en blank skärm, men dämpar reflexer bra.

Där MSI har RGB-lampor på baksidan går Philips ett steg till med vad de kallar Ambiglow. Det är något som påminner om Ambilight, som används i Philips TV-apparater, alltså omgivningsljus på baksidan som med en speciell processor anpassar färg och ljusintensitet till innehållet på skärmen. Definitivt en cool effekt, men den kan också göra upplevelsen mer behaglig för ögat, eftersom den mjukar upp kontrasten om man använder skärmen i ett mörkt rum.

Anslutningar

Precis som MSI har Philips-skärmen fyra USB 3.2-ingångar, samt USB-C med DisplayPort, som kan mata en ansluten enhet med upp till 90 watts ström. Fantastiskt!

Medan MSI-stativet bara kan hissas upp och ner och lutas fram och tillbaka, kan Philips-stativet även vridas i sidled. Det gör placeringen mer flexibel.

Bildkvaliteten

Philips-skärmen har ingen individuell RGB-justering, bara förprogrammerade färgtemperaturer. Lyckligtvis ser 6500K mycket bra ut direkt från fabrik i vanligt SDR-läge. När HDR aktiveras i Windows öppnas flera bildlägen, med HDR Game som standard. Det ser dock ännu bättre ut i True Black-läget, och personligen gillar jag att aktivera sRGB. Det gör färgerna mindre djupa, men samtidigt ser det mer korrekt ut. Man får en snävare färgrymd, men i gengäld ser färgerna i SDR-innehåll mer korrekta ut. Det gör det enklare att växla mellan HDR- och SDR-innehåll utan att behöva aktivera och inaktivera HDR-läget i Windows. Det kan vara påslaget hela tiden.

Bilden är väldigt verklighetstrogen, med bra tryck i HDR-ljuseffekter. Den fantastiska svärtan ger ett rejält tryck i bilden, det är riktigt bra saker. Bilden är ännu närmare referensskärmen på MacBook Pro än vad MSI-skärmen klarar av, och när man dessutom ser att Philips-skärmen faktiskt är en hel del billigare så är valet enkelt.

Även den här skärmen bevisar att 175 Hz är mer än tillräckligt, även för de mest krävande spelen. Det är bara när man flyttar hela bilden på en gång med blixtsnabba musrörelser som man märker någon skillnad mellan 175 och 240 Hz. Och även då är det försumbart.

Pixel Refresh

Vi har ett klagomål på Philips-skärmen. För att förhindra inbränning har skärmen en inbyggd så kallad pixeluppdatering (Pixel Refresh), som återställer panelen då och då. Efter fyra timmars användning får du en varning, och trycker du inte på ”ja” får du en ny efter två timmar och sedan efter ytterligare två timmar. Efter 16 timmar går den automatiskt i återställningsläge som varar 6–15 minuter. Själv hinner jag aldrig trycka ”ja” innan förfrågan försvinner av sig själv, så jag väntar bara på att den plötsligt ska starta om mitt i den viktigaste scenen i ett spel.

På plussidan är inte autodimming något problem, den är inte alls krånglig och aktiveras bara på statiska bilder efter lång tid.

Philips 27M1F5800: Slutsats

Philips Evnia 34M2C8600 är en fantastisk skärm, med QD-OLED och bra ljusstyrka – och naturligtvis en exceptionell svärta. Det är ju trots allt OLED! Bilden är fantastisk, med massor av tryck, och den ser nästan helt korrekt ut utan en massa inställningar.

Precis som andra QD-OLED-skärmar är den nästan olämplig för ordbehandling, på grund av den speciella pixelstrukturen. Men för spel och film är den fenomenal.

Pixel Refresh är ett irritationsmoment, annars har vi bara lovord att säga om Philips-skärmen. Textbehandling passar däremot inte så bra, på grund av pixelstrukturen.