Sonys flaggskepp är en enastående kamera på så många områden. Utom ett, som jag återkommer till. Men först är det dags för en snabb titt i backspegeln.
Sony har på rekordtid lyckats bygga ett spegellöst kamerasystem där alla kameror har bildsensorer i fullformat. Samtidigt har de varit bättre än de flesta på att bygga ett ekosystem kring kamerorna, med ett stort urval av objektiv och tillbehör.
Det finns en Sony alpha för nästan alla fotografer, för alla användningsområden. Just den här, a7R V, är Sonys flaggskepp i serien och kameran som många landskapsfotografer har ett gott öga till. Den är också förträfflig för mode-, porträtt- och produktfotografering.
Bröllopsfotografer älskar alpha-systemet eftersom kamerorna är kompakta och levererar hög bildkvalitet, många av objektiven är extremt bra och Sony har successivt fått kontroll över både färgåtergivning och vitbalans, så det finns inte mycket att kritisera
Sony har också legat i framkant när det gäller autofokus, det är först nyligen som konkurrenterna har lyckats komma ikapp – åtminstone delvis – Sonys försprång på fokusspårning och ögon-, ansikts- och motivfokus.
Just den här modellen är inte i första hand byggd för hastighet, även om den har ett uppgraderat fokussystem med fler inställningar och bättre fokusspårning.
Kameran är i princip en uppgraderad version av a7R IV från 2019 och har samma bakbelysta bildsensor med 60 megapixlar, men en ny processor som även stöder 8K-video förutom 4K-video.
Bildstabilisatorn har uppgraderats med upp till 8 stegs stabilisering i kameran. Den nya Bionz XR-processorn stöder artificiell intelligens, vilket främst ska ge bättre exponeringskontroll, mer exakt vitbalans och mer exakt fokusspårning av flera motiv. Från tåg, flyg och bilar till fåglar och insekter.
I övrigt har kameran samma högupplösta pixel shift-exponering som a7R IV, med 4 eller 16 exponeringar som ger upp till 240 megapixlars hi-res-upplösning. Som tidigare kräver detta att kameran står på ett stativ och att motivet är stilla för att bilden ska bli skarp, när de fyra eller sexton exponeringarna tas i följd. Filen lagras på ett SD- eller CFexpress A-minneskort, och måste behandlas i programvara efteråt.
Egenskaper:
- Ny Bionz XR-bildprocessor
- Autofokus med förbättrad motivigenkänning
- Samma 60 Mp BSI CMOS fullformatsensor som A7R IV
- Bildstabilisering i upp till åtta steg
- Bildhastighet på 10 bps med fokusspårning (JPEG och lossless Raw)
- 4K/30p 10-bitars 4:2:2, S-Log3, S-Cinetone och HLG
- 8K/24p- och 4K/60p-video med 1,24x beskärning
- MPEG-H HEVC- och H.265 HEIF-komprimering
- Ny fyrvägs pekskärm med vridning och tilt
- Focus bracketing via dator
- Högupplöst stillbild med pixelförskjutning via dator
Intelligent autofokus
I listan ser man att det definitivt finns förbättringar i a7R V jämfört med föregångaren. Fast inte på bildkvaliteten i nämnvärd grad.
Vissa kanske är intresserade av möjligheten att filma 8K-video, men tro mig, efter att ha sett resultatet så är det av begränsat intresse.
Då är det desto viktigare att autofokusen faktiskt är bättre och mer flexibel. A7R V är ingen sportkamera, men den har ändå en fokushastighet som överskuggar flera sådana.
Vi trodde att föregångaren hade fulländat Sonys fokusspårning, men den är ännu bättre här. De nya och mer intelligenta fokusalgoritmerna hittar skärpan så snabbt att man nästan inte hinner välja utsnitt förrän man är redo att trycka på utlösaren.
Jag vet att många gillar alpha-kamerornas formfaktor. Den skiljer sig markant från till exempel Canon EOS R5 genom en betydligt fyrkantigare design, ett traditionellt PASM-programhjul med tre minnesbanker – och ett gapande tomt område till vänster om sökaren.
Där har Canon omkopplaren för stillbilder och video, Sonys sitter runt utlösarknappen.
EOS R5 har även en praktisk statusskärm som oberoende av vad som visas på pekskärmen på baksidan alltid håller fotografen informerad om de viktigaste inställningarna.
Sonys skärmmenyer är nya och en klar förbättring mot kaoset de har haft i tidigare kameror. Nu är menysystemet uppbyggt av en vertikal stapel med åtta flikar och upp till fyra undermenyer för var och en av dem. Det tar minst sagt lite tid att vänja sig vid, och jag är inte säker på att framsteg är ordet jag söker här. Jag tycker att Canons skärmmenyer är mycket mer informativa och tydliga.
Sony får mycket berättigad kritik för alpha-kamerornas handgrepp. De har växt och så småningom fått en form som passar handen bättre, men det är alldeles för lite avstånd mellan greppet och många av de större objektiven. Det blir helt enkelt för trångt för stora händer, speciellt med handskar på. Canon har bättre plats för fingrarna, EOS R5 ligger bättre i mina händer.
Men ingen slår sökaren i Sony-kameran. Den enorma sökaren har 0,9x förstoring och 9,44 megapixlars upplösning när man har aktiverat den högsta upplösningen i menyerna. Pekskärmen på baksidan kan både vridas och lutas. Genialiskt nog kan den lutas uppåt eller nedåt, utan att först behöva vridas ut ur kameran. Mycket praktiskt.
De två kortplatserna tar antingen CFexpress A eller UHS-II anpassade SD-kort och på motsatta sidan, under omärkta luckor, hittar man en HDMI-kontakt i full storlek, anslutning för hörlurar, mikrofon och blixtsystem.
Kameran stöder trådlös filöverföring och kan användas som en webbkamera om den kopplas till en dator. Batteriet är Sonys NP-FZ100, som vi känner igen från andra alpha-kameror och som här är specad till 430 bilder på varje laddning. Enligt min erfarenhet är det en konservativ uppskattning, det dubbla eller nästan dubbla är inte alls orealistiskt.
8K med beskärning
Med samma bildsensor som vi känner så väl från a7R IV kommer det inte som någon överraskning att bildkvaliteten är felfri. Jag använde Sonys FE 50 1.2 GM, som jag känner till från tidigare tester, och nya Sony FE 24-70mm F2.8 GM II. En ny konstruktion rent optiskt, i ett lättare och mer behändigt format.
Att säga att den var en besvikelse tillsammans med a7R V vore en lögn, för bildkvaliteten är bland det allra högsta man kan få på dagens marknad.
Upplösningen på 60 Mp ger inte oväntat extrem detaljskärpa med ett enormt dynamikomfång, färgåtergivningen är också den bästa hittills från någon Sony-kamera. Jag håller fortfarande en slant på återgivningen av rött i JPEG-bilder från Canon EOS R5 och på Nikon Z7 II när det gäller neutrala hudtoner, men det här är så bra det kan bli på den här sidan av mellanformatkameror som Fujifilm GFX 100S.
Jämfört med föregångaren har a7R V aningen bättre kontroll på brus vid höga ISO. Man kan vrida upp till 6 400 eller 12 800 utan allvarliga problem, även vid stora förstoringar.
Även om a7R V inte i första hand riktar sig till vare sig bloggare eller professionell video, har den på papperet många av de funktioner som behövs.
Om man väljer video i antingen 8K/24p eller 4K/60p kvalitet får man 1,24x beskärning av bildytan. Det är i sig inte så illa, men man får också en annan sak man inte vill ha: rollig shutter-effekt. Geléeffekten är tydlig när man panorerar och filmar, så det bästa är att välja 4K-inspelning med 30p eller 25p, och 10-bitars 4:2:2, med S-Log3 och Sonys S-Cinetone som är hämtat från proffskamerorna. Då får man faktiskt väldigt hög videokvalitet och skillnaden mellan 8K och 4K-video, visat på Sonys knivskarpa 8K-TV (Z9K), är inte så stor som man skulle kunna tro.
Slutsats
Sony a7r V är en fantastisk kamera och bäst på mycket. Särskilt när det gäller bildkvalitet, som är den högsta hittills av alla fullformatkameror vi har testat, tillsammans med Nikon Z9. Det här är den bästa kameran för fotografer som behöver extrem upplösning, med kontrollerad färgåtergivning och bildfiler med stort dynamikomfång. Porträtt- och studiofotografer kommer att älska kvaliteten på råfilerna och landskapsfotografer kan göra saker med bilddynamiken som de inte har kunnat göra tidigare. För bröllopsfotografer kommer den galet bra autofokusen att ge ännu skarpare bilder, med en detaljskärpa som visar svärmors tårar och får brudparet att gråta med dem. Videokvaliteten är fullständigt beroende av rätt kamerainställningar, men gör man det rätt kan även bröllopsfilmerna se helt fantastiska ut.