Vilken plats kunde passa bättre för att testa en drönare än en före detta flygplats? Jag tvekade inte en sekund var någonstans jag skulle prova Parrots nya Bebop-drönare när jag tog emot den för test.

Efter att ha laddat upp de två medföljande batterierna plockade jag upp drönaren och tog med den till den nedlagda flygplatsen Tempelhof i Berlin, vars landningsbanor och intilliggande terräng nu har förvandlats till en enorm park för stadens invånare. Här finns absolut inga träd eller andra saker man kan flyga in i, och den fria sikten över det gigantiska området är verkligen imponerande. Inte oväsentligt när man testar en drönare, som har en 14 megapixlars Full-HD-kamera med fisheye-objektiv som främsta fördel.

Robust och lätt
Parrot Bebop kunde förmodligen lika gärna ha hetat AR.Drone 3.0. Bebop är under alla omständigheter det senaste från franska Parrot, vars AR.Drone 2.0 vi var riktigt förtjusta i när vi testade den 2012. Men medan AR.Drone 2.0, trots försäkringar från Parrot om raka motsatsen, var rätt så ömtålig, så är Bebop byggd med ett skrov av EPP (skummat polypropen), och resten av konstruktionen är gjord av glasfiberarmerad ABS (akrylnitrilbutadienstyren, ett starkt men mycket lätt plastmaterial). Resultatet är en drönare som är mer robust än sin föregångare, men ändå väger lika mycket, alltså cirka 400 gram. Och det trots att den bär omkring på ovan nämnda kamera som faktiskt är så stor att drönaren mest påminner om en flygande videokamera.

Dessutom har Parrot Bebop en treaxlars accelerometer, ett gyroskop och en magnetometer, samt en ultraljudssensor och en vertikalt stabiliserande kamera som hjälper till att fastställa både flyghöjd och hastighet. Inbyggt GNSS (Global Navigation Satellite System) sammanfogar data från både GPS och GLONASS för att stabilisera drönaren. Sammantaget bidrar de många sensorerna till att göra det så enkelt som möjligt för användaren att styra drönaren i luften, plus att den automatiskt återvänder ”hem” till startpunkten om kommunikationen bryts.

Utan olyckor, men inte utan problem
Bebop ska alltså vara lättare att hantera och mer robust än AR.Drone 2.0, och när Tempelhof-flygplatsen som nämnts erbjuds optimala förutsättningar för flygningen, lyckades jag för första gången testa en Parrot-drönare utan att förstöra den under tiden. Inte en enda gång var jag tvungen att sopa ihop bitarna efter en störtning, och även om jag under testets gång förlorade anslutningen till drönaren flera gånger så blev den svävande stabilt i luften och kunde alltid till slut styras till en kontrollerad landning.
Det är dock långtifrån samma sak som att allting gick som det skulle. Visst är den mer idiotsäker än föregångaren, men även den bästa drönarpiloten kommer att stöta på problem med Parrot Bebop eftersom den har ett par inbyggda begränsningar och ett par barnsjukdomar. Och ingen av dem är helt enkel att få bukt med.

Tappar kontakten
I utgångspunkt styrs Bebop med samma gratis-app som de föregående drönarmodellerna och de två leksaksdrönarna Rolling Spider och Jumping Sumo: FreeFlight 3 som finns till både iOS, Android och Windows Phone. Man använder alltså sin surfplatta eller smartmobil för att styra drönaren och på enhetens skärm visas en direktsänd video från Bebops kamera så att man så att säga styr drönaren ur förstapersonsperspektiv.

Styrningen finns i tre olika konfigurationer. Väljer man den normala så vänder och lutar man på sin surfplatta eller mobil för att flyga fram och tillbaka eller åt sidorna, samtidigt som två små joystickar på pekskärmen bland annat roterar drönaren runt sin egen axel och kontrollerar höjden.

Egentligen ska Bebops inbyggda wifi ha en räckvidd på uppemot 250 meter, men under testet märkte vi ständiga kommunikationsproblem så fort drönaren flög högre än 15–20 meter.

Drönaren kopplas till mobil eller surfplatta via wifi. Bebop skapar sitt eget trådlösa nätverk (MIMO 2,4 och 5 GHz) och enligt Parrot ska förbindelsen ha en räckvidd på upp till 250 meter. Topphastigheten är över 11 meter per sekund och den maximala flyghöjden är knappa 200 meter.

Bebop flyger helt säkert så snabbt som utlovat, precis som den ändrar riktning eller höjd på bråkdelen av en sekund, men under testet upplevde jag upprepade gånger att förbindelsen mellan drönaren och surfplattan (jag styrde med en iPad mini) bröts, och det hände även om Bebop aldrig befann sig längre bort eller högre upp än 15–20 meter. Ibland kom förbindelsen tillbaka av sig själv när jag gick närmare, men ibland förblev den avbruten och kunde inte återupptas utan att starta om appen och wifi-anslutningen när drönaren hade landat av sig själv.

Det har knappast funnits några större störningar mitt på landningsbanan på Tempelhof, och i inställningarna kan man se till att Bebop använder båda wifi-frekvenserna för att göra räckvidden så lång som möjligt, men ändå var ständiga förluster av kommunikationen det största problemet under testet.

Ett annat problem var att styrningen via den mobila enhetens pekskärm helt enkelt inte är tillräckligt exakt. Det gick fint att accelerera och ändra riktning med hjälp av iPadens accelerometer, men framför allt att vrida, och därmed också att styra kameravinkeln, med hjälp av software-joysticken krävde en del tålamod och var helt enkelt för oexakt.

Ett sista klagomål rör den korta batteritiden. Bebop kan bara flyga upp till 11 minuter på en laddning, så om man har med sig extrabatteriet som ingår i ryggsäcken får man maximalt dryga 20 minuters flygning ur drönaren innan man måste hem till laddaren. AR.Drobe 2.0 hade precis samma problem men såldes med bara ett batteri, som dessutom tog flera timmar på sig att ladda. Lyckligtvis går det mycket snabbare att ladda Bebops batteri, så den nya drönaren är trots allt ett steg i rätt riktning.

Parrot Bebop säljs med två batterier. När batteriet är fullt uppladdat flyger drönaren i upp till elva minuter.

Och de ständiga kontaktförlusterna och den oexakta styrningen går det också att råda bot på. Om man har råd själv, vill säga. För ett par tusenlappar extra kan man nämligen köpa en så kallad Skycontroller till sin Parrot Bebop, som både har en kraftig förstärkare till wifi-signalen och två riktiga joystickar så att man kan styra drönaren på samma sätt som hobbyentusiaster brukar styra sina modellflygplan och helikoptrar.

Den flygande kameran
Den inbyggda kameran förtjänar i stora drag beröm. Som nämnts har den 14 Mp-upplösning och kan filma video i Full-HD. Stillbilder kan tas med 4096 x 3072 pixlars upplösning. Trots fisheye-objektivet är bilden ”rak” och inte förvrängd, och även om det blåser mycket och drönaren befinner sig i luften så blir både stillbilder och video mycket skarpa och stabila.

Den inbyggda 14 Mp-kameran tar bilder helt utan förvrängningar, trots fisheye-objektivet.

Allt beror på programvaran som i realtid justerar för fel och förvrängning. Ska man ha bättre bild eller video från en drönare får man gå upp till den professionella klassen. På marknaden för konsumentelektronik har vi inte sett något bättre.

Bebop har dock ingen mikrofon, så all film blir ljudlös. Kameran har 8 GB inbyggd lagringsplats, vilket märkligt nog inte kan utökas med minneskort. Det är lite underligt med tanke på att det interna minnet tar slut ännu fortare än batteriet om man filmar mycket under flygningen.

Slutsats
Parrot Bebop är dyrare än de flesta andra drönare på konsumentelektronikmarknaden, men för pengarna får man i princip en flygande Full-HD-kamera som både kan spela in video och ta stillbilder i hög upplösning. Så länge man inte tappar kontakten är Bebop blixtsnabb och oerhört enkel att styra, plus att den är så rejält byggd att den inte går i sönder av sig själv.

Parrot Bebop är dyrare än de flesta andra drönare men för pengarna får man i princip en flygande Full-HD-kamera