När det står Leica på objektivet kan man vara säker på tre saker: rejäl kvalitet, rejäla prestanda och rejält pris. Så är fallet även med Panasonics Leica Summilux för micro FourThirds-kameror som Lumix GX8 och Olympus PEN-F.
Den relativt kompakta vidvinkeln motsvarar 24 mm på en mFT-kamera, och tack vare en ljusstyrka på f1,4, är Summiluxen superb även till landskap, arkitektur och reportage i de flesta ljusförhållanden. De flesta väderförhållanden också, eftersom objektivet är vädertätat och tål snöyra eller en regnskur.
Bländarring har det också, fast den fungerar bara med Panasonics egna kameror. Olympus-kameror passar inte bländarringar på Lumix-objektiv. Det finns för övrigt en annan 12 mm till dessa kameror: Olympus 12 mm f2, som är mindre, billigare och nästan lika bra. Men, och det är ett men – är man väldigt petig när det gäller optiska prestanda så är Summiluxen ett något bättre objektiv.
Noll förvrängning – högt pris
Den mättade färgåtergivning och höga kontrasten gör den idealisk för landskapsfoto och den ytterst låga förvrängningen gör den utmärkt för arkitektur. Med korrigerade JPEG-filer, vill säga, i råfilerna kan man se tunnformig förvrängning. Det syns extremt lite ströljus, vilket är anmärkningsvärt för en sådan vidvinkel, och kromatisk aberration är mycket väldämpad.
Skärpan är förbluffande jämn, ända ner till bländare 2,8, och måttligt avtagande ut mot hörnen med full öppning. Den ger jämnare och mycket tydligare detaljskärpa än motsvarande brännvidder i en zoom. Skärpan faller från bländare 5,6 och då ökar också diffraktionen som dämpar detaljskärpan. Jag skulle vilja säga att f8 är gränsen för acceptabel skärpa. Åtminstone om man vill ha jämna skärpa över hela bildytan.
Man kan inte bortse från det höga priset när Leica/Panasonic-objektiv ska sammanfattas. Så är det här också, för priset är högt. Även för en sådan välkorrigerad vidvinkel med bra ljusstyrka. Det innebär att detta är en 12 mm för ett fåtal, de allra mest kräsna. Alla andra kommer långt med Olympus 12 mm för halva priset.