Fem år efter att vi testade Z50 har Nikon visat att de äntligen har lyssnat på kritiken och släppt nya Z50 II. Föregångaren var redan en utmärkt kamera, speciellt för nybörjare, men det var 2020.

Z50 är en kompakt och lätt kamera med hög bild- och videokvalitet, vilket ju är vad de flesta är ute efter. Men autofokusen övertygade ingen 2020, trots detta var kameran ett av de bästa köpen i sin klass.

Nya Z50II ligger i en prisklass där utbudet inte är särskilt stort. Men Canon (EOS R10), Sony (a6400), och Fujifilm (X-S20) har alla en rival som i mångt och mycket matchar Z50II, så frågan är om nykomlingen har vad som krävs för att hävda sig ett så tufft prissegment.

Det finns inte våldsamt stora förändringar i Z50II, åtminstone inte många synliga. Nikon har fokuserat på det som var föregångarens akilleshäl: autofokusprestanda.

Nikon Z50II

På insidan sitter samma 21-megapixels bildsensor i APS-C-format som spelar in video i 4K-kvalitet och klarar av en bildhastighet på fullt brukbara 11 bilder per sekund. Eller 15 om man väljer att använda den elektroniska slutaren.

Den största förändringen är en ny Expeed 7-bildprocessor. Det är den som ger kameran bättre prestanda, men den gör inget nytt med bildkvaliteten. Det är dock inte särskilt kritiskt. För bildkvaliteten i Z50II är mer än bra nog och mycket bättre än i någon mobiltelefon, och kameran är användbar i många fler situationer och andra ljusförhållanden än de flesta mobiltelefoner.

En ny knapp har hittat till ovansidan av kamerahuset. Den aktiverar 31 olika så kallade Picture Control Profiles, eller bildprofiler om man så vill. Det tror jag är flest av alla kameror i den här klassen. Genom att trycka på knappen aktiveras en meny där man kan bläddra bland de olika bildinställningarna.

Inställningarna kan justeras av fotografen om så önskas, och profilerna är kompatibla med NX studiomjukvara för bildjustering och efterbehandling. I övrigt är det mesta sig likt, förutom en ljusare OLED-sökare.

Bildhastigheten har jag redan nämnt och den kommer med en bonus tack vare den nya bildprocessorn. Kameran har nämligen en Pre Burst – eller uttryckt på ett annat sätt: man kan trycka ned avtryckaren halvvägs, så sparar kameran bilderna som tagits sekunden innan avtryckaren trycks ner helt.

Klarar man sig med JPEG-filer kan bildhastigheten ökas hela vägen till 30 bilder per sekund, med kamerans elektroniska slutare aktiverad.

På videosidan är den största uppgraderingen 4K-video i 10-bitars HVEC. Det går också att spela in video med N-log för fotografer som vill få ut det mesta av färgnivån och graderingen under efterbearbetningen.

Precis som de flesta kameror har Z50II ett utökat dynamiskt omfång med HLG som är anpassat för visning på HLG/HDR-kompatibla TV-apparater.

Kompakt och lätt

Det finns inga nämnvärda skillnader i hur kameran känns att använda jämfört med föregångaren från 2020. Man märker dock snabbt att nykomlingen reagerar snabbare på kommandon och att autofokusen är blixtsnabb jämfört med föregångarens. Med vissa objektiv, märk väl.

Kit-zoomen på 16–50 mm, till exempel. Eller vidvinkelzoomen på 12–28 mm, som fungerar som hand i handske med kamerans förbättrade autofokusalgoritm. Nya DX 24 mm f1,7 är inte lika snabb i vändningarna och dessutom väsnas STM-motorn.

Z50II kan även använda Nikkor-objektiven i S-serien som är anpassade för fullformat. Fast med en beskärningsfaktor på 1,5x, vilket ger ett Nikkor Z 35/1,8 S-objektiv cirka 50 mm brännvidd.

Den vrid- och vändbara pekskärmen praktisk och behändig på samma gång, och ger vloggare en fördel. Annars har Nikon flyttat runt lite knappar. På baksidan sitter det numera fyra nya knappar som gör kameran mer användarvänlig och det är lätt att se att Nikon inte har fått plats med en joystick.

Nikon Z50II är så liten och behändig att det är en fröjd att fotografera med den. Det vill säga ända tills batterisymbolen blinkar rött. Jag förstår att Nikon inte har fått plats med ett fysiskt större batteri, men trots att det har fått runt 10 % högre kapacitet så klarar det inte mer än runt 250 bilder innan det behöver laddas. Det är inte bara färre bilder än vi fick med föregångaren, det är också det lägsta antalet i klassen för budgetvänliga systemkameror.

Bildkvaliteten

Desto mer glädjande är att konstatera att bildkvaliteten håller måttet, och mer än så. Eller rättare sagt: stillbildskvaliteten är praktiskt taget identisk med föregångarens. Vilket till en början kan låta som att det inte har skett några framsteg i Z50II. Det är i och för sig sant, men på videosidan har det skett framsteg.

Man kan filma i 4K med 60 fps, men då får man en beskärningsfaktor 1,44. Så jag rekommenderar att man hellre håller sig till 4K och 30 fps, även om det ger en något högre rolling shutter-effekt än vid 4K/60p. Med 10-bitars HLG har kameran en utmärkt videokvalitet. Rena, snygga filer med marginellt brus, inget mosaikbrus och klara, neutrala färger.

Nikon har gett kameran videofunktioner som att visa Waveframe på skärmen, så att man ser skillnaden mellan ljusa och mörka toner på skärmen. Förutom fina videomöjligheter har kamerans 3D-autofokus – med avancerad spårning av bekanta föremål, djur, människor, ögon och ansikten – flyttat föregångarens mediokra autofokusprestanda ända upp i elitserien.

Äntligen är den fullt jämförbar med Canons Dual Pixel-autofokus och Sonys välpolerade autofokussystem. Man kan räkna med att få mycket skarpare bilder med Z50II än med föregångaren, ingen tvekan om den saken.

De många bildprofilerna är definitivt roliga att leka med. Många av dem påminner om Instagram-filter och man kan lägga dem på alla JPEG-filer på ditt minneskort, samtidigt som man lagrar orörda RAW-filer till arkivet.