För många fotografer hamnar nog det här objektivet lite mellan två stolar. Det är för kort för att vara en tele med 200–300 mm och för lång för ett klassisk porträttobjektiv med 80–90 mm. Sätter du Fujfilms XF 90 mm/f2 på en 135 mm-kamera så fungerar det som ett 135 mm-objektiv. Eftersom man måste räkna in beskärningsfaktorn som uppstår när man sätter på objektivet på en kamera med APS-format.
Till exempel Fujifilm X-T1, läs vårt test här.
Den effektiva brännvidden får man genom att multiplicera med 1,5, då blir detta ett ljusstarkt porträttobjektiv som också passar till gatufotografering eller helt enkelt en måttfull och kompakt tele. Som kan användas när man inte vill komma för nära, men inte behöver ett stort och tungt teleobjektiv.
Fuji-objektivet är drygt 10 cm långt och balanserar fint på X-T1, som vi använde under testet. Det är mycket tyst och autofokuseringen är snabb så det räcker och blir över för det allra mesta. Utom sport, då hinner inte autofokusen med (vi testade med en äldre firmware-version till X-T1).
Men sådant är knappast det mest lockande man kan använda objektivet till.
Enhetlig och jämns skärpa
Detta är inget makroobjektiv. Med en närgräns på 60 cm kan man ta snäva porträtt och det är förmodligen det mest praktiska användningsområdet för en 90 mm som effektivt är en 135 mm.
Objektivet känns välbyggt, med vädertätningar och en konstruktion i lättmetall. Precis som många av Fujifilms objektiv till systemkamerorna i X-serien har det en manuell bländarring med A-läge för bländar- eller programautomatik där kameran styr bländaröppningen. Många porträttfotografer som väljer det här objektivet kommer förmodligen att använda de största bländarna, under förutsättning att prestanda håller måttet.
Vilket de gör. Vid full bländaröppning finns det en tydlig nedgång i skärpa ut mot hörnen och i centrum ligger skärpan under sweet spot vid bländare 5,6. Men vrid bländarringen till f2,8 så blir allting mycket bättre. Då försvinner också den lilla vinjetteringen som fanns vid f2 och skärpan är märkbart bättre även i centrum. Det blir lite bättre vid f4 och vid 5,6 är den som allra bäst. Från f8 sjunker den en aning och diffraktion börjar dyka upp vid bländare 8, men det är så lite att det knappast spelar någon roll, åtminstone inte för porträttfotografer. Kromafel är sällan synliga och någon förvrängning finns praktiskt taget inte.
Bröllops- och porträttfotografer som behöver längre tele än Fujis 56 mm får allt de behöver med XF 90 mm/f2. Tack vare utmärkt ljusstyrka är det kompakta objektivets optiska prestanda perfekt för bilder av människor, med suddig bakgrund och jämn kontrast och skärpa. Med optisk bildstabilisering och bättre närgräns hade det varit helt perfekt.