Coolpix S8200 fokuserar på att vara snabb och underlätta fotograferingen snarare än att ösa på med en massa mer eller mindre onödiga finesser och gimmickar. Det finns inga manuella inställningar, däremot 18 scenlägen och ett automatiskt scenläge samt ett val som kallas automatiskt men som faktiskt ger en viss manuell kontroll. Några av valen på scenlägesratten känns mindre väl valda men de är åtminstone fullt begripliga. Flera av scenlägena är riktigt användbara, till exempel motljus och nattporträtt.

Kameran känns välbyggd och har ett relativt bra grepp även om den känns något kantig i handen. Knappar och rattar sitter ganska bra till och Nikon har lyckats kombinera att det är lätt att hitta dem med fingret utan att man trycker ned dem av misstag. Navigeringsknapparna är ovanligt exakta och menyerna begripliga. Däremot kan man fråga sig varför den utskjutbara blixten sitter just där man normalt har vänster pekfinger.

Det är inga större problem med förvrängning i vare sig vidvinkel eller tele. Färgåtergivningen är klart godkänd men det kan vara svårt att se gradskillnader i toningar. Däremot är skärpan klart över medel i de flesta situationer. Det märks även i mörka scener där kameran helt klart prioriterar att behålla så många detaljer som möjligt. Konsekvensen är att det blir rätt brusigt, men det är åtminstone av den mindre allvarliga typen så det kan vi acceptera. Speciellt med en så pass högupplöst sensor som denna.

Slutsats
Coolpix känns som en riktigt svensk kamera. Den har inga skojigheter för sig, är kantig och har lagom mycket zoom. Hanteringen är begriplig, knapparna tydliga och man förstår var man hittar funktionerna i menyerna. Skärmen är mycket bra och optiken är skarp i alla lägen. Bildkvaliteten är godkänd men kameran måste kämpa för att övervinna problemen med en så hög upplösning vilket ger en del brus. På det hela taget är S8200 alltså en kompetent kamera men känns så utslätad att den blir lite tråkig