Störst och värst i Marshalls högtalarutbud är Woburn. Det är en så pass rejäl pjäs att man måste tänka över var man kan ha den hemma. Gärna nära andra ljudkällor eftersom det finns flera analoga ingångar.

Förutom de problem med installation och hantering som beskrivs i testet av Marshall Acton så krånglar också den vardagliga användningen. Ibland spelar bara den ena högtalaren i en grupp. Ibland händer ingenting när man byter ljudkälla. Ibland startar högtalaren oväntat om. Marshall har uppenbarligen problem med sin mjukvara som måste åtgärdas om detta ska vara ett alternativ.

Vad gäller ljudet är det lika bra att riva av vad Woburn inte är. Det är inte en högtalare för att sitta i fåtöljen och lyssna på violinkonserter. För sådant är ljudet för obalanserat, vilket får akustisk musik att låta lite instängt. Nej, här är det imponansfaktor som gäller. Med sitt stora kabinett och rejäla basportar får man en imponerande basåtergivning. Och den spelar väldigt högt utan att låta ansträngd. Vilket gör den perfekt när gästerna ropar efter Metallica och AC/DC.

Slutsats

Marshall Woburn är stor som ett hus och klädd i läder, har en dundrande bas och spelar så högt att man riskerar besök av störningsjouren. Den är inte så bra på klassisk musik men låtsas inte vara det heller, det här är inget finlir utan rock’n’roll. Liksom med Acton är problemet den skakiga multirum-funktionen. Till dess det är löst blir det poängavdrag och en rekommendation att välja den billigare Bluetooth-modellen istället.