Det var en gång en radio. Och en gång var så länge sedan att radion hette kristallmottagare. Den var en fantastisk uppfinning, mest för att det inte fanns några alternativ. En av dess största fördelar var att den inte behövde några batterier eller annan energitillförsel. All nödvändig energi kom direkt från radiosignalen.
Där har den så kallade utvecklingen, eller invecklingen som elaka töntar kallar den, gått baklänges. I dag är telefonen alltid urladdad när den behövs som bäst, och ingen radiovåg i världen kan väcka upp den.
Men kristallmottagaren hade nackdelar också. Åtminstone hade den nackdelar för oss som lever i en modern och gränslöst problemfri värld, men det är oklart om dåtidens neandertalare såg problemen.
Ett problem var att sändaren behövde finnas ganska nära för att det skulle bli något radioprogram över huvud taget. Mottagningen var mest störningsfri på dagen, men när solen gick ner ändrades förutsättningarna i den övre atmosfären och allsköns radiovågor från andra delar av världen blev starkare. Då kunde den gamla kristallmottagaren få tillsatser från alla möjliga utländska radiosändare. Det blev mer störningar helt enkelt.
Och en ännu tydligare nackdel var att radion bara kunde avlyssnas i hörlur. I praktiken kunde alltså bara en person lyssna åt gången. Hade man råd kunde man skaffa en hörlur till och en till och en till, men då behövdes en mottagare för varje hörlur om det skulle bli någon ljudstyrka att tala om. Och kanske också en antenn för varje mottagare. Och med antenn menades då en lång metalltråd utomhus.
När elektronrören började bli tillgängliga och överkomliga i pris så gick det att bygga radiomottagare med förstärkare som kunde driva en högtalare. Plötsligt kunde hela familjen samlas runt högtalaren och lyssna samtidigt! Ett stort framsteg i mänsklighetens historia.
Grammofonskivor hade man ju kunnat avnjuta tillsammans genom samma mekaniska tratt, men radiolyssnandet kom äntligen i kapp någon gång på 1920-talet.
För nästan hundra år sedan konkurrerades alltså hörluren ut av högtalaren. Och hörlurar blev något udda som bara användes av speciella anledningar.
Så är ju utveckling: Allt blir bättre och bättre. Och inte minst högtalarna blev bättre, och i dag finns högtalare som kan överföra musikkänsla på alldeles fantastiska vis. I jämförelse med de gamla skorrande hörlurarna till kristallradion är det rent otroligt. Och alla kan lyssna och svänga samtidigt!
Men sen hände något. Kanske var det Sonys fel, det var Sony som lanserade Walkman, en kassettspelare som det inte gick att spela in på, men som kunde spela upp musik. I hörlurar, och bara i hörlurar. Fördelen var att man kunde ha Walkmannen i fickan (om man hade en stor ficka) och lyssna till musiken var och hur som helst. Men bara själv. Om någon annan skulle lyssna så måste annan ha en egen Walkman. Och kunde då lyssna till en annan musik om det passade bättre. När sedan namnet Walkman översattes till svenska så blev det Freestyle, men det var en annan dikeskörning.
Men därmed var hörluren tillbaka. Och nu lurar vi framför allt från den musicerande mobilen, var och en i sitt öra. Högtalarna har inte försvunnit, men en statistisk undersökning visar att vi lyssnar mycket mer med lur än med högtalare. (Den statistiska undersökningen är gjord av undertecknad på tåget, där jag har sett många lurlyssnare, men inte någon högtalarlyssnare. Så brukar ju statistiska undersökningar gå till, med skillnaden att förutsättningarna inte redovisas lika tydligt.)
Så vad har hänt sedan luren försvann på 1920-talet? Jo, den har kommit tillbaka, så nu sitter vi i var sin hörlursbubbla och stampar i otakt till var sin musik. Utveckling? Som vanligt precis som springaren i schackspelet: Ett steg framåt och två åt sidan. Och målet? Vet inte, men jag blir alldeles matt.