Nej, Bluetooth ger inte CD-kvalitet

Oavsett vad reklamen hävdar.

Bluetooth hifi

(Foto: Tillverkare)

Det finns ett missförstånd om Bluetooth och ljudkvalitet, som branschen själva är skyldiga till, och det är att en högre siffra i Bluetooth-versionen betyder samma sak som bättre ljud. Och står det dessutom aptX på produkten så får man förlustfri (”lossless”) CD-kvalitet. Båda påståendena är felaktiga.

Du kan naturligtvis få bra ljud med Bluetooth och jag erkänner gladeligen att jag också använder det ibland. Just nu håller vi på att samla ihop diverse Bluetooth-högtalare till ett stort test (resultatet kan du läsa om i augustinumret) och det är ingen tvekan om att de bästa av dem kan bjuda på många fina och trådlösa musikstunder. Men det har ingenting att göra med vilken siffra som står efter Bluetooth-loggan – och förlustfri CD-kvalitet är det garanterat inte.

AD2P
Skälet är enkelt. För att överföra stereoljud via Bluetooth så måste protokollet stödja något som heter Advanced Audio Distribution Profile, eller kort och gott A2DP. Det låter snitsigt men har faktiskt funnits ända sedan 2003. Utan detta protokoll går det bara att överföra monoljud, med ytterst begränsad bandbredd. Det räcker för kommunikationen mellan en mobiltelefon och en liten öronsnäcka när man pratar i telefon, men inte mycket mer än så.

SBC-kodningen klarar maximalt 328 kbit/s i stereo med vanlig 44,1 kHz samplingsfrekvens. (Skärmdump från bluetooth.org)

A2DP-profilen är oförändrad än i denna dag och har rent teoretiskt ungefär en tredjedel av bandbredden som behövs för okomprimerad CD-kvalitet (512 kbit/s i stereo, att jämföra med 1411 kbit/s för CD-kvalitet). I Bluetooth-formatets standard-kodek är bandbredden som avsätts för ljud ännu mindre: 229–328 kbit/s. Detta gäller oavsett om det handlar om Bluetooth-version 1.2, 2.0 eller 4.0. Senare Bluetooth-versioner är avsedda för att utöka användningsområdet, exempelvis för styrning i smarta hem och Internet of Things, då behövs det större bandbredd (EDR, Enhanced Data Rate). Men bandbredden för ljud ökar alltså inte.

Dåligt ljud med standard-kodek
Standard-kodeken (SBC, Sub Band Codec) är det enda ljudformatet som måste stödjas när två produkter ska kommunicera via Bluetooth, och länge var detta det enda som användes. SBC är gammalt och eftersom det egentligen aldrig var avsett för hifi-musik så passar det inte särskilt bra för det ändamålet. Det låter sämre än motsvarande MP3, så se till att köpa Bluetooth-apparater som stöder andra format.

Den här loggan betyder inte alls samma sak som förlustfri CD-kvalitet.

aptX
Ett populärt Bluetooth-ljudformat heter aptX och det är många där ute som letar efter detta för att de tror att de automatiskt ska få fantastiska ljudupplevelser. En utbredd uppfattning är nämligen att det ger en förlustfri komprimering av ljudet, så att det i själva verket är samma sak som CD-kvalitet. Så är det inte. Många blir säkert förvirrade av att det finns ett ljudformat som heter aptX Lossless, men det är gjort för professionellt bruk och har ingenting med Bluetooth att göra.

Vad aptX gör är för det första att öka dataströmmen för ljud från 328 till 352 kbit/s. För det andra är det en mycket bättre kodek än SBC, vilket betyder bättre ljud med mindre datahastighet. Bluetooth-produkter som stöder aptX kan därför låta bättre. Det krävs dock att både sändaren och mottagaren stöder det.

Fler format
Det finns fler ljudformat som kan tas med i Bluetooth-protokollet, och tillverkarna kan välja själva vilka de vill ha med. Både MP3 och AAC är ljudformat som står på listan och om både sändaren och mottagaren stöder det så kan man hoppa över hela SBC-kodeken och överföra ljudet helt opåverkat genom luften. Så länge datahastigheten är lägre än 512 kbit/s. Det är sådana format som gör att många av dagens Bluetooth-produkter låter bättre än gårdagens.

Sony tillhör undantagen, de har högre bandbredd via Bluetooth med hjälp av LDAC-kodeken. Det kräver dock Sony-produkter i båda ändar som stöder det. En av dem är den här högtalaren, SRS-X99. Foto: Sony

Sony – ett undantag
Ingen regel utan undantag, och den här gången är det Sony. De har trixat med Bluetooth-protokollet och hittat på något som kallas för LDAC (nej, jag vet inte vad det står för). Detta ska göra det möjligt att komma upp i 990 kbit/s och överföra högupplösta filer i uppemot 24 bit/96 kHz förlustfritt komprimerat via Bluetooth. Exakt hur det går till har jag inte lyckats ta reda på, jag blev bara ännu mer förvirrad när jag läste vad en kille har listat ut efter en mail-korrespondens med Sony i Japan. Efter vad jag förstår så handlar det om att skicka flera parallella dataströmmar samtidigt via Bluetooth.

Bluetooth är användarvänligt – inte hifi-ljud
Vad jag försöker säga är att Bluetooth främst är ett smidigt sätt att få trådlöst ljud, inte nödvändigtvis det som ger bäst ljud. När du sitter i lugn och ro hemma i soffan framför stereon så är det allra bästa att inte använda mobilen som ljudkälla överhuvudtaget, utan hellre som (app-styrd) fjärrkontroll av en annan ljudkälla. (Undantaget är Apples AirPlay, som hämtar ut musiken förlustfritt ur mobilen.)

När du ska köpa en Bluetooth-produkt så spelar det ingen roll för ljudet vilken Bluetooth-version den har. Det viktigaste är att den stöder bättre ljud än vad standard-SBC-kodeken klarar av. De flesta produkter nu för tiden stöder både aptX, AAC och flera olika ljudformat, och det är det som spelar roll.

Har du ambitioner om ordentligt hifi-ljud så bör du hellre använda något helt annat än Bluetooth. Leta hellre efter högtalare som stöder AirPlay, DLNA eller någon annan förvirrande förkortning.

Läs vårt test av trådlösa resehögtalare.

Läs vidare
Exit mobile version