– Det tror jag vad jag vill om, sa jag. Att förutsäga framtiden undviker man om man är tillräckligt klok.
– Jag är mer än tillräckligt klok, menade Effehjulter. Vet inte du vad som kommer att hända?
Jo, tänkte jag. Jag vet vad som kommer att hända. Effehjulter kommer att sladdra ur sig något totalt pinsamt, och vad jag än säger så håller han fast vid det. Av barmhärtighet bör jag få tyst på honom.
– Men du vet ju att alla sådana där framtidsprofetior slår snett. Om bara tio år kommer den som läser dina förutsägelser att skratta åt dig!
– Om tio år, ja. Men den som läser nu har glömt det om tio år, så det gör ingenting. Jag kan helt enkelt inte ha fel om framtiden, för framtiden har ju inte kommit än, och därför vet ingen vad som kommer att hända då. Ingen mer än jag!
Jag har ju själv funderat över vad som kommer att hända i framtiden, och det gjorde jag för många många år sedan. Och efteråt har jag varje gång insett att jag inte haft särskilt rätt. Därför uttalar jag mig hellre som sådant som är klart och säkert. Till exempel om vädret just nu, inte vädret i morgon.
– Så här, fortsatte Effehjulter ändå: Datorerna har ju förändrats från stora rum fyllda med bråte, till små lådor fyllda med bråte, och till små saker som vi kallar telefoner eller surfplattor eller så. Och ser man det så inser man ju vad som kommer att hända! Eller hur?
– Nja, menar du att dom blir mindre, eller vad?
– Inte mindre nu längre. När dom första mobiltelefonerna kom så var dom stora. Sedan blev dom mindre och mindre. Till slut var dom så små att man inte hittade dom i fickan. Nu har dom börjat bli större igen. Men utvecklingen handlar egentligen om nåt annat.
Att diskutera framtiden är ju faktiskt spännande, men om jag ska fundera om den så vill jag göra det när ingen lyssnar, så att ingen sedan minns att jag hade fel. Men Effehjulter viker ut sig alldeles ohämmat.
– Du vet, sa Effehjulter, det handlar väldigt mycket om hur vi umgås med datorerna. Från början skulle man knacka hål i hålkort för att kunna tala med datorn. Sen kom tangentbordet. Nu går det att styra datorn med rösten, även om det är ganska knackigt fortfarande.
Ja, där har han rätt. Det är svårt att prata med datorn eller mobiltelefonen och få den att göra som man vill. Men det gäller ju människor också. Och i synnerhet Effehjulter.
– Och så hur datorn kommunicerar med oss. Förr skrev den ut långa haranger på papper, sen började den kunna visa text och bilder på en stor klossig skärm. I dag kan mobilen visa både text och rörliga bilder i en kvalitet som tv:n inte klarade för bara några år sen! Alltså: Det är kommunikationen med datorn som förändras!
– Jaså. Du menar alltså att vi får bättre talstyrning och ännu bättre skärmar? Tja, det verkar ju inte så omöjligt eller ens oväntat.
– Nä nä, men du tänker ju inte. Skärmar och mikrofoner och högtalare och tangentbord är ju primitiva saker. Framtidens dator kommer ju att kopplas direkt till hjärnan, förstås. Det finns ju redan implantat som gör att ljudinformation kan överföras direkt till hjärnan om hörseln har lagt av. Och då börjar det hända saker: Det räcker med att tänka nåt för att datorn ska göra det vi vill. Och om datorn vill spela upp en film så ser vi den direkt i hjärnan utan att gå omvägen över ögon och öron. Och förresten: Film, vad är det? Datorn kan ju helt enkelt leverera en upplevelse direkt in ditt medvetande. Om du vill åka till månen så tänker du bara det, så får datorn dig att uppleva det medan du sitter i vilken soffa som helst. Du behöver inte lämna soffan, du flyttar dig bara till månen. Eller vilken upplevelse du vill! Du känner lukt och smak, värme, mänsklig kontakt, alltihop!
– Men Effehjulter! Det låter ju mest kusligt! Tror du att någon verkligen vill ha det så?