Till slut gick de inte ner i fickan. Och ändå trodde folket på den tiden att detta var modernt och fantastiskt. Bättre kunde det ju inte bli.
Samtidigt skrattade de åt mobiltelefoner som då var 20 år gamla.
– Ha ha, förr trodde dom att man bara skulle ringa med en mobiltelefon! Tänk vad korkade dom var förr!
Nu kallar vi ju dem varken mobiltelefon eller smartfåne längre. Det heter ju bara muppen. Från början var en app ett program i mobilen, så nu är muppen det mobila som man måste ha med sig överallt för att kunna appa. Och då trodde de ju att hela muppen måste bli större när man ville ha större bild på skärmen. Nu när vi har flexibla skärmar så går det ju att göra dem hur stora som helst, eller hur små som helst när muppen ska ner i fickan.
Och förr måste man ”ladda” det som kallades mobil hela tiden. Den drevs av ett batteri som behövde fyllas på med energi. Ofta räckte det bara en dag eller så. Sen slocknade mobilen. Man fick leta upp ett eluttag eller ha med sig en större batteriklump i fickan och ladda från den. Ingen verkade fatta att mobilen skulle drivas direkt från strålningen i mobilnätet, som mupparna gör i dag. Nu behöver vi ju inte ladda. Muppen funkar alltid så länge det finns täckning. Och finns ingen täckning så kan vi ju köra från ljussensorn. Så länge det är ljust. Ja ja, tekniken är inte fulländad ännu, men det kommer.
Ja, vi har alltid skrattat åt gammal teknik. Den är alltid pinsam och outvecklad. Vad vi inte fattar är ju att framtiden kommer att skratta åt vår teknik.
– Nähä, sa Effehjulter.
– Jaså, finns du kvar nu 2036? Vad gammal du ser ut!
– Inte gammal. Klok, sa Effehjulter.
– Klok? Är det nåt nytt? Det var du ju inte förr?
– Sluta att vara elak, sa Effehjulter.
– Elak? sa jag. Jag är inte elak. Jag är klok.
Vissa saker förändras tydligen aldrig, men tekniken gör det.
Och det var ju inte bara på mupparna som skärmarna blev större. Omkring 2016 var 50–70 tum ett vanligt mått på stora hemskärmar. Och så skrattade man åt de gamla skärmarna som var mindre. De skulle bara ha vetat hur vi skrattar åt deras gamla skärmar. De var ju flera centimeter tjocka och satt utanpå väggen som något slags tavla. Våra skärmar är ju hur stora som helst och vi rullar bara ut dem så stora vi vill ha dem, och så fäster vi dem på väggen med fästjoxet som går bra att ta bort när vi vill ta med bilden någon annanstans. Hoprullad är den ju inte större än en näsduk.
Men egentligen har nog förändringarna varit större på ljudprylarna. Fortfarande för tjugo år sedan såg en högtalare ut som den hade gjort sedan början av 1900-talet: En låda med ett par runda membran som rörde sig och spottade ut ljud. Och det trodde man var det bästa som fanns! Det var ju först omkring år 2030 som tapethögtalaren kom på allvar. Flera tillverkare hade gjort försök med mer eller mindre så kallade platta högtalare tidigare, men det hade inte blivit något av dem. Dessutom menade man ju på den tiden att högtalarna skulle återge någon slags ”verklighet”. Det kallades hi-fi.
Nu snackar ju ingen hi-fi längre. Vi vet ju att högtalarna ska återge det som skapades i datorn och inget annat. Och det ställer ju helt andra krav. På den tiden var många instrument ”akustiska”, alltså inte digitala och inte ens elektroniska. Och många sångare sjöng direkt in i en mik, och inte genom att sångarens samplade röst ingick i instrumenten.
– Det visste jag ju redan då, påstod Effehjulter. Ju bättre högtalarna var då, desto sämre lät dom, för dom skulle återge den där ”verkligheten” som inte fanns då heller!
– Nä, Effehjulter, nu tar du i. Det fanns en akustisk verklighet på den tiden och den kunde man helt enkelt sugas in i så att rummet försvann och man förflyttades till en annan verklighet! Det var hi-fi det!
– Hm, sa Effehjulter, var du möjligen hi-fi-skribent på den tiden?
– Jo, det hände, var jag tvungen att erkänna, men det var alltså då det.
Och framtiden kommer inte att skratta åt oss, för nu är ju allt perfekt.
Artikelfoto: Detta är en gitarr från förra årtusendet, 1900-talet, för den som glömt eller aldrig har sett en sådan. Den är helt akustisk och går inte att koppla in i systemet någonstans. Och den kan bara låta på ett enda sätt. Det enda sättet att få den användbar är att spela in den akustiskt, importera den till datorn och där bearbeta den så att den låter rimligt. Att spela direkt är ju helt omöjligt. Ingen skulle väl känna igen en obearbetad akustisk gitarr numera. Det är alltid sämre förr.