Internet är ett intressant fenomen. I mitten av 1990-talet hade vi knappt hört talas om det. Nu är nätet en så integrerad del av vår vardag att vi knappt märker att det finns där. Utom när det inte fungerar. Och det har vi alla varit med om.
Det är en kapprustning. Snabbare internet möjliggör mer avancerad kommunikation och fler och mer krävande inkopplade prylar. Men ju fler saker vi kopplar in, och ju större uppgifter varje pryl får, desto högre blir kraven som ställs på uppkopplingen. Inte minst i det trådlösa hemnätverket.
Det har funkat fint med 2,4 GHz och det mycket snabbare 5 GHz-bandet ett bra tag vid det här laget. Tack vare stöd för sammanlagda hastigheter i gigabit-klassen borde det räcka hur långt som helst.
Kommunikationen spränger nätverket
Men det är stor skillnad på mängden data vi överför till och från det stora internet och mängden data som dessutom överförs internt mellan alla våra uppkopplade apparater, som kommunicerar väldigt mycket internt innan de ens ber om en enda megabyte från internet.
Och det handlar inte bara om mängden data, utan om antalet olika ”konversationer” som pågår samtidigt. Antalet dataströmmar som skickas ut och tas emot, och som korsar varandra, orsakar problem. Och om du bor i en lägenhet med 20 grannar alldeles intill så är problemen dömda att växa.
Det har fungerat, ända tills nyligen när coronakrisen har medfört en extra belastning för nätet. Och då menar vi inte Netflix-strömning utan digitala möten och videokonferenser på tjänster som Zoom, Skype och Microsoft Teams.
Hela världen jobbar hemifrån och då börjar svagheterna i det egna nätverket märkas. Folk som hade instabila Sonos-system redan innan – antagligen på grund av en dålig router eller en dålig placering av den (eller både och) – börjar slita sitt hår i frustration när de försöker starta en konversation med tio andra kollegor över internet.
”Men jag har 100 megabit fiber, för bövelen!” kanske du tänker. Ja, men du har en kass router.
Och även med en påkostad router har nätverket det tufft nu för tiden.
När 5 GHz blev tillgängligt för allmänheten för drygt 10 år sedan var det en uppenbarelse. Så snabbt och stabilt allt gick! Det berodde på att nästan alla använde 2,4 GHz-bandet. Så mycket att 2,4 GHz hade blivit en digital soptipp med sprängd kapacitet. Så mycket brus fanns det.
De som bytte till 5 GHz fick ett frekvensband som först och främst hade mycket högre kapacitet och hastighet än 2,4 GHz. Men desto viktigare var att det nya bandet var helt befriat från elektromagnetiskt brus från andra enheter. Eftersom nästan allt fortfarande var anslutet till 2,4 GHz-nätverket. Att 5 GHz har en kortare tekniskt räckvidd än 2,4 GHz märktes knappt.
I dag märker moderna människor att 5 GHz-bandet också har det körigt. Visst, det finns många fler kanaler tillgängliga än i 2,4-bandet, och om man är lite nördig kan man logga in på routern och manuellt adressera olika kanaler till olika prylar. Och på så sätt få ett mer stabilt nätverk. Men eftersom det kan finnas både tio och tjugo trådlösa prylar i ett enda rum, och routern ska kommunicera fram och tillbaka med kanske femtio enheter i hela huset, ofta samtidigt, så märker man att nätverket ofta blir instabilt ändå. Lägg sedan till Netflix och videokonferenser ovanpå alltihop så börjar problemen rada upp sig på allvar.
Vilket leder oss till dagens nyhet: amerikanska FCC, eller Federal Communications Commission, som är ett amerikanskt förvaltningsorgan för telekommunikation, har precis godkänt att öppna ett nytt band för olicensierat, trådlöst internet. Nämligen hela 6 GHz-bandet, som i själva verket är 1200 MHz brett (man får lite ovanför och under också).
Med andra ord kommer USA att få 6 GHz inom en snar framtid. Vilket lär innebära att resten av världen hakar på.
6 GHz får inte förväxlas med Wi-Fi 6, som är den senaste och snabbaste Wi-Fi-standarden. I dagsläget stöder Wi-Fi 6 bara 5 GHz.
Lite större bandbredd, mycket högre kapacitet
Högre frekvens betyder större bandbredd och bättre förmåga att överföra data. Rent teoretiskt kan 6 GHz överföra 20 procent mer data än 5 GHz. Men i praktiken blir det förmodligen mer än så, eftersom man tar bort mycket brus i 5 GHz-bandet, vilket gör att allting beter sig mer stabilt. Vi förlorar nämligen inte 2,4 och 5 GHz, det finns också kvar.
Att flytta tunga dataöverföringar, som Netflix-prylar eller Skype-datorer, till 6 GHz-nätverket innebär en enorm avlastning för enheterna som är anslutna till 5 GHz och 2,4 GHz.
Artificiell intelligens och smarta hem
Den högre kapaciteten i 6 GHz-nätet öppnar i högre grad upp för enheter som använder artificiell intelligens och därför kommunicerar nästan oavbrutet med internet och kontinuerligt sänder och tar emot data. Och för trådlösa smarta hem-prylar som ständigt sliter och drar i routern och mobiltelefonen.
6 GHz-bandet kommer att kräva nya produkter. Wi-Fi 6 har precis börjat rullas ut, med ett mer effektivt 5 GHz-band så att vi äntligen kan få gigabit-hastigheter. Men Wi-Fi 6-tekniken är gjord för att kunna utnyttja ett ännu större frekvensregister än så. Alla lediga frekvenser från ungefär 1-6 GHz ska kunna användas. Då handlar det om en teoretisk fyrdubbling av kapaciteten vi är vana vid idag!
Enligt Wi-Fi Alliance ska produkter som är kompatibla med 6 GHz-bandet märkas med Wi-Fi 6E.
Eftersom USA:s FCC nu har godkänt licensfri användning av 6 GHz-bandet för Wi-Fi så förväntar vi oss att samma sak kommer att hända här hemma i Sverige inom kort.
Även om Wi-Fi 6E inte dyker upp redan i nästa generations flaggskeppsmobiler som iPhone 12, Galaxy S21 och OnePlus 9 – eller vad de nu kommer att heta – så är tekniken inte långt borta.
Alltså kan man fråga sig om man verkligen ska köpa en ny Wi-Fi 6-router i dag, eller om det är smartare att ha lite tålamod och vänta på Wi-Fi 6E.
Källor: