Accelerator

Så har ännu en festival prövat sin lycka på universitetets campus på Norra Djurgården. Accelerator, som har gått från klubb till inomhusfestival och slutligen utvecklats till äkta vara, siktade mot stjärnorna och nådde åtminstone avgjort över trädtopparna. Bandbokningarna är svåra att invända emot – en lagom blandning av etablerade artister och nytt blod. Som tyvärr alldeles för ofta når dock inte alltid de stora banden ut till en brokig festivalpublik. Så var fallet med TV On The Radio. New York-bandets spelning gav mig känslan av att ingen i publiken egentligen ville se dem, bara kunna säga att de har sett dem. Det fenomenet var inte ett problem för de svenska storheterna Jose Gonzales och Jens Lekman. Ingen förväntade sig någon pyroteknik och de två spelningarna fick mest agera soundtrack åt festivalbesökarnas förnöjda gräsliggande och öldrickande.Victoria Bergsman som nyligen i en intervju sa ”Jag vill ju inte spela live” gör inte bara ett utan två framträdanden under Accelerator. Efter att ha lämnat gruppen The Concretes efter en lång tids personliga problem återkommer hon nu med sitt nya projekt Taken By Trees. Intressant var även att se hennes gästspel med Peter, Bjorn & John där hon sjöng sin halva av hit-duetten Young Folks. Scenen förvandlas från nöjesarena till rehabiliteringsklinik. Victoria tittar ner i golvet och gör så lite som möjligt förutom att sjunga sina ålagda textrader. Bandet hon delar scen med håller hela tiden uppsikt över henne som en skock kärleksfulla och oroliga hönsmammor. Stödet från publiken är enormt. Mellan mastodontspelningar med scendekor och enhetlig uniform, såsom Interpol i svart första kvällen och Bright Eyes i vitt den andra hittar vi färggranna pärlor. Här tar det brasilianska bandet Cansei De Ser Sexy utan tvivel hem priset för mesta festen. Namnet betyder ungefär ”Trött på att vara sexig” och deras dansanta electrorock får äntligen publikhavet att röra sig på allvar. När en sångerska uppträder i en glittrande, paljettbeklädd overall som inte visar någon hud utan bara en genuin vilja att ha roligt blir det sexigt på riktigt.Mer elektronisk dans blir det med band som kanadensiska Junior Boys och svenska Studio. Tillsammans med stroboskop- och laserljus är det band som dessa som, efter ett för genren flera år långt segertåg, fortsätter att dominera indieklubbarna. Studios tio-femtonminuters dansexcesser gör sig bra live (även om mycket av ljudbilden är förinspelad) och basgångarna fyller tältet kring mellanscenen.På det stora hela fungerade allt kring festivalen bra. Effektiv inslussning på området, vattentoaletter, tydligt köande till baren och ett huvudsakligen välplanerat spelschema. Men en sak har jag svårt att förstå. The Tough Alliance, ett av Sveriges mest kritikerrosade popband just nu och festivalens avslutningsakt, gjorde sin spelning inne i Allhuset. Att förlägga ett av festivalens dragplåster till en byggnad som får släppa in sjuhundra personer varav alla inte ens får plats i själva konsertsalen är märkligt. Detta på en festival där antalet sålda biljetter räknas i tusental. Att arrangera exklusiva spelningar med ett fåtal biljetter är en sak. Att neka besökare, som redan har betalt för ett visst utbud, inträde är inte acceptabelt. Hur konserten var? Fråga en av de lyckliga själar som kom in.