2009 började Arve bygga hemmabio i en tillbyggnad av huset. Nu, fyra år senare, är biografen ett faktum. Under tiden har vägen mot målet varit snårig och lång, med mycket planering och regelrätt magiskt hantverk. För biomaskinisten från sydvästra Norge har nämligen gjort det mesta själv. Ni som läser det här inser nog att han har vissa praktiska färdigheter utöver den enorma skaparkraften, och det kan jag bekräfta. För maken till finurliga lösningar och eleganta linjer har jag aldrig sett, och kommer förmodligen aldrig att få se i första taget heller. Jodå, jag vet att jag sagt sådant förut, och det är förhoppningsvis inte sista gången jag säger det heller. Men om någon skulle undra så är alltså detta den finaste bion jag har besökt hittills.
Biobyggare #1
I flera år har jag följt Arves bygglogg på nätet och jag insåg direkt att detta skulle bli något helt spektakulärt. Allt från planering till utförande präglades i varje litet och stort delprojekt, som tillsammans skulle leda fram till det slutgiltiga resultatet, av en insatsvilja och en drivkraft som saknar motstycke. Jag visste tidigt att detta var en bio jag var tvungen att besöka, och efter lite korrespondens fram och tillbaka hade vi en lös överenskommelse om att så skulle ske. Den lösa överenskommelsen blev så småningom mer spikad, och på min egen födelsedag satte jag och en kompis oss i bilen och körde söderut. Väl framme möttes vi av en mild och trevlig prick med massor på hjärtat. Efter en rundtur i huset, där för övrigt resten av byggnaden håller samma standard som hemmabion, lotsades vi in i det allra heligaste.
Så gott som alltid när jag hälsar på någon för att göra ett reportage har jag fått mer eller mindre lyckade bilder av rum och utrustning skickade till mig. Den här gången hade jag inte det, helt enkelt eftersom jag hade följt bygget på nätet och alltså någorlunda visste vad som väntade. Alla mina förhoppningar infriades, med råge, för det finns inga bilder i världen som kan göra den här byggprestationen rättvisa, inte ens – i all blygsamhet – mina egna.
Det som oftast händer när jag är på sådana här besök är att jag får en snabb genomgång av rummet och utrustningen innan jag tar bilder och demonstrationen börjar. Hos Arve tog genomgången tre timmar. Jag satt på knä och studerade alla detaljer i rummet, trollbunden av ypperliga snickerier och hantverk. Det var med andra ord inte så konstigt att han hade ett och annat att berätta när jag bad honom att beskriva rummet.
Tar man plats mitt framför duken är man garanterad den bästa hemmabioupplevelsen.
– Det tog ju sin lilla tid att bli färdigt, säger Arve. Hela fyra år har jag hållit på nu, räknat från när grundbygget stod färdigt 2009. Det är mest på vintern jag har jobbat med det här och hittills har jag lagt ner ungefär 1700 timmar. Eftersom familjen också ska umgås med har det mest blivit korta dagliga pass på en timme eller två. Och eftersom jag dessutom jobbar långsamt och ägnar massor av tid åt planering och ritningar så säger det sig självt att tiden flyger. Men själva byggande skulle jag vilja påstå var ganska så enkelt. (Under hela mitt besök insisterade Arve på att beskriva byggandet som enkelt.)
– Målet var att få allting att se bra ut och att dölja allt bakom ramar och väggar. Jag gillar att ha det så, alltså att ingenting stör sinnena och intrycken när jag tittar på film eller lyssnar på musik. Det har gått åt många kvadratmeter med högtalartyg från Dynabel, och inte minst material. Ljussättningen består av fem zoner med LED-spottar samt tre rader med LED-slingor, och allt kan styras via makron och dimmas på olika sätt. Och när det gäller strömmen så har jag satt sex särskilda säkringar till hemmabion.
– Hur är det med dämpning och akustik, frågar jag.
– Både soffan och mattan dämpar ju lite, men den seriösa dämpningen sitter bakom ramar och duken. Längst fram börjar det med 80 mm akustikplattor. Sedan sitter det 50 mm ut på väggarna mot första sittraden, och längre bak finns det ingen dämpning.
Vi går längre bak i rummet samtidigt som jag försöker visualisera hur det ser ut bakom den otroliga ytan, innan jag kommer ihåg byggbilderna som Arve har lagt ut på nätet under arbetets gång. Om jag inte minns fel är allt lika perfekt bakom ramarna som framför dem.
Först då ser jag dörrmekanismen som jag beundrade när jag gick in i rummet men som jag glömde bort helt när jag fick se själva rummet. Den där anordningen förtjänar lite extra uppmärksamhet! Jag rör andäktigt vid det stora handtaget som styr mekanismen, vars funktion är att låsa och täta till den hemmagjorda och blytunga dörren mot karmen. Ljudläckage ska Arve inte ha, det är tämligen uppenbart. Men trots försiktigt fipplande från min sida lyckas jag nästan förstöra något när jag tar i för att öppna dörren. Arve ser faktiskt riktigt oroligt ut för ett ögonblick, men allt går bra och Arve förkunnar lättad ut i rummet – det är osäkert om det är riktat till oss eller sig själv: ”Ingenting gick sönder, alla kan andas ut.” Mitt intensiva förbannande över min klumpighet gick också obemärkt förbi, under det att jag nervöst smög mig bort till den bästa platsen framför duken. Det lilla missödet hade jag klarat mig utan, från och med nu fick jag sitta ner och pladdra!
Surroundhögtalarna sitter dolda i pelarna.
Utrustning
Arve fortsätter att prata om ditt och datt och efter ett tag rör sig samtalet från byggtekniska finesser till anläggningen. Arve, som även jobbar som biomaskinist på stadens biograf, har mycket utrustning i sin bio och älskar att prata om den. För här finns inte mycket av det som snakeoil-fantaster skulle karaktärisera som highend. Förnuftig utrustning ligger Arve närmast om hjärtat, och han är inte rädd att sätta sin egen prägel på både elektronik och högtalare. Han har uppgraderat och förfinat utrustning som han tyckt har passat hans stil, oberoende av pris, men som haft ett bra förhållande mellan pris och prestanda. Som han själv säger är han typen som helst sätter sig ner och lyssnar på en hel skiva, han hoppar inte mellan låtar, som det ofta blir för många av oss som strömmar musiken. Han säger själv att han alltid varit mycket mer intresserad av musik än av anläggningen, och det är inte svårt att tro när man ser raderna av LP-skivor, som också fungerar som diffusorer längst bak i rummet. Sina högtalare kallar han för ”antikviteterna”. Han köpte dem 1988, två år efter han köpte sin första CD-spelare. CD-ljudet fick han aldrig något riktigt grepp om, det lät för hårt och spretigt, så LP-plattorna har fortsatt att snurra ända tills i dag. Med tiden fick högtalarna en uppgradering med nya delningsfilter och element, och ljudet blev ännu bättre i de åldrande DALI:erna. I racket står fortfarande DAT-, VHS- och bandspelaren, och utan att de dammar igen. Fast lite nostalgi går att skönja i de moderna komponenterna när de står sida vid sida med all den forna glansen.
Men missförstå mig inte: Arve ligger inte efter något sätt!
Den svarta stjärnhimlen ger en känsla av enorm takhöjd.
(Makt)demonstration
Nu är det Arve som tar kommandot över showen, medan jag och min följeslagare spänt hänger med. Att Arve börjar underhållningen med att sätta på en CD är inte så konstigt. Vinylen tillhör grand finale. När man inte ser högtalarna som återskapar ljudet av inspelningsrummet präglas den musikaliska upplevelsen av fler dimensioner, bokstavligt talat. Först när ögonen inte har någon naturlig punkt att vila blicken på framträder den musikaliska scenen precis som ljudteknikerna har mixat ljudbilden på skivan. I det här rummet finns ingen visuell höjdpunkt – till exempel inga högtalare som tornar upp sig – som kan göra ljudbilden mindre, och det har som resultat att man blir omsluten av musiken.
Att göra musik är enligt en annan norrman, författaren Karl Ove Knausgård, den yppersta formen av konst, som alla annan konst försöker närma sig. Jag håller med om det, men vill lägga till att reproduktion av musik också är en konst, ett upplevelsens redskap som med fördel inte behöver kunna ses.
Det låter bra i Arves bio, det är ingen tvekan om den saken. Trots förhållandevis billig utrustning ryms detta helt inom vad jag skulle vilja kalla highend, och intrycket förstärks ytterligare när huvudrätten, alltså vinyl, serveras. Personligen har jag inget speciellt förhållande till vinyl, men så länge det inte knastrar för mycket är det absolut något jag kan njuta av, och dagens lyssning är inget undantag. Det milda ljuset och de varma färgtonerna i rummet sätter stämningen på ett väldigt effektfullt sätt och jag blir nästan lite rörd där jag sitter. Arve är ett ymnighetshorn av god musik och serverar den ena godbiten efter den andra medan timmarna flyger förbi. Tiden går så fort att gryningen närmar sig innan det är dags för film. Vi tackar för oss och tar oss till gäststugan där vi ska tillbringa natten.
Dagen därpå äter vi en snabb frukost innan vi återigen sitter där vi satt hela natten, berusade av sömnbrist men ändå redo för mer. Vi hade tagit med oss en inte så lite självisk present till Arve, filmen Iron Man 3. Någon övertalning med tanke på filmvalet behövdes inte och snart masserades vi av häftig, tung och djup bas i samma stolar som vi helt saliga tillbringade natten. Dynamiken och de försiktiga transienterna som var så angenäma i går natt hade antagit nya och häftigare former i dag, naturligtvis ackompanjerade av en aning högre volym.
Frågan som måste ställas efter att ha tittat på film i den här bion är vilken Arve föredrar. Sin egen eller den kommersiella biografen han arbetar med att driva i stan? Svaret ger väl sig egentligen självt. Det låter strålande och jag hade valt den här hemmabion före vilken kommersiell bio som helst, när som helst.
Kan man inte köpa bra förvaringsmöbler så kan man göra som Arve. Han har gjort dem själv.
Sammanfattning
Detta blir antagligen mitt sista hemma hos-reportage. Inte för att jag tröttnat på att åka runt och besöka fantastiska biografer, utan för att jag efter många år i farten står inför nya utmaningar i livet som kräver att jag lägger andra engagemang på is. Åtminstone tills vidare. Därför är jag mycket glad över att kunna runda av detta kapitel med just den här bion. Om redaktören har tillåtit det hade jag kunnat fylla hela tidningen, från pärm till pärm, med intryck och betraktelser om Arves bio, men egentligen är det väl bara att ta av sig hatten, tacka snällt för att jag fick komma och betona det uppenbara: Bra gjort, Arve, din bio är unik. Ingen kommer i närheten … och den är långt ner till nästa på listan.
Böjd front och välvda detaljer gör det där lilla extra.
ANLÄGGNING
Högtalare
Front: DALI 40
Center: DALI 8008
Subbas: 2 st Boschmann + 1 st 21-tums Maelstrom
Surround: 6 st DIY, baserade på SEAS
Signalkällor
Toshiba HD DVD HD EP 35
OPPO BDP-103 multispelare
Philips VR 20D Digital Video Recorder
Denon DTR 2000 DAT
Denon DRM Dolby HX PRO kassettdäck
PlayStation 3
Thorens TD 321 MKII skivspelare,
Audio-Technica AT-OC9 pickup, Mørch DP-6
Gold arm, DALI RIAA Phono Preamp
Altibox Motorola VIP 1853
Förstärkare/processor
Marantz AV 8801 processor
2 st Vincent SP-991
2 st Crown I-Tech 6000
1 st SA200E
2 st SA400E
1 st NAD 216 THX
4 st Rotel RMB 1575
Kablar
Eurocable Extraflex Double Shielded
Supra 2×4 kvadrat OFC högtalarkabel
ISODA HA-08 PSR med WBT-anslutningar
Phoenix Gold Audio Alchemy Clearstream
Hitachi LC-OFC
Strömrenare/UPS
APC 3000 Smart UPS
Lyngdorf 6A-CAL-6FA nätfilter
Projektor/duk
Sony VPL-HW50ES
Darbeevision Darbee Darblet videoprocessor
Seymour Screen, 129-tums DIY 16/9 ramduk
Styrning/kontroll
Grotec HTPC (i7, 16Gb RAM), 14Tb
21-tums i teknik
10-tums pekskärm i bio för ljusstyrning (Hager Domovea), musik och film
Sony Xperia-surfplatta och Sony Xperia-mobil för styrning