För fyra år sedan släppte Sonos sin ljudplanka Playbar. Men det dröjde inte länge innan man insåg att den inte passade alla. Det är bara 30 % av konsumenterna som faktiskt monterar sin TV på väggen och det är där Playbar fungerar bäst.
Så vad skulle passa bättre för alla som har den stående på en bänk? Ingenjörerna fick i uppdrag att bygga ett antal prototyper. Man kom ganska snabbt fram till att en så kallad ljudsockel är bäst. Men vilka mått skulle den ha? Tillbaka till verkstaden för att snickra ihop modeller.
Designavdelningen fick ett ord med i laget och insisterade på att folk inte vill ha någonting som sticker ut. Ljudsockeln måste i princip vara osynlig. Därför fick det bli en ytterst tunn sockel med en front runtom där det absolut inte syns att det är en högtalare.
Nu fick ingenjörerna något att bita i. Skulle det ens gå att göra något som lät bra i en sådan extrem låda? Hur många element skulle man ha? Hur skulle de vara riktade? Förvånande nog kom man fram till att 7 framåtriktade element som satt tätt tillsammans, samt två vinklade element i hörnen, gav bäst kontroll över ljudet.
Men hur skulle man kunna få någon bas att tala om? Att bara sätta ett baselement i botten lät förskräckligt. Lösningen blev en S-format basport, märkligt nog i andra änden från baselementet. Det gav en kontrollerad bas, samtidigt som man löste kylningen av elektroniken genom att låta luften strömma över kretskorten.
Nästa problem var hur man skulle lösa utseendet. Högtalargallret måste bli något alldeles extra. Det skulle dels släppa igenom ljudet utan att färga det, dels inte låta någon se igenom det. Efter massor av test av material och olika konfigurationer av hål hittade man till sist rätt. En plastplatta med tusentals precisionsborrade hål i ett vaxkake-mönster, där hålen varierar i storlek beroende på var de sitter.
Därefter följde en lång testperiod där man trimmade ljudet och testade hur man skulle kunna skapa ett virtuellt surroundljud med konstruktionen. Sen var det dags att testa hur sjutton man skulle bygga ihop den med riktiga komponenter, hur kretskorten skulle passas in och hur man skulle kunna producera den effektivt i en fabrik.
Slutligen måste höljet konstrueras så att det både lät bra, tålde belastningen av en tung TV och samtidigt släppte igenom wifi-signalen. Därmed förkastades den billiga plåten. Istället blev den en unik plastblandning som är tillräckligt tålig och kan göras i exakt den vita eller svarta färg som bestämts. Man utvecklade också en ytbehandling som är reptålig och ger ett trevligt intryck.
Efter det var det dags att se om produkten faktiskt höll måttet. Ett antal handbyggda prototyper misshandlades i Sonos egna testlabb. Där finns isolerade testkammare som kan mäta hur högtalarna klarar störningar från oönskad strålning, kammare som mäter hur kraftig wifi-signalen är i tre dimensioner samt så klart en ekofri kammare där man kan mäta ljudet exakt och konsekvent. Dessutom har man stresstester där högtalare spelas på full volym i flera månader, samt ett klimatlabb där de utsätts för extrem temperatur och luftfuktighet.
Nu är alltså produkten klar för leverans. Vi fick en smygtitt innan lanseringen och måste säga att Sonos har lyckats väl. Filmljudet är övertygande och surroundsimuleringen i de Dolby-klipp vi fick höra är bättre än väntat. Playbase är inte helt dum för musik heller, speciellt inte om man använder rumskorrigeringen TruePlay. Vi ser fram emot ett riktigt test på hemmaplan.
Så om du undrar varför det tagit tre år att komma med en Soundbar vet du nu svaret. När man ser allt jobb som ligger bakom och stävan efter perfektion så uppskattar man den lite extra.