När generationen som i dag sitter på jobbet och funderar på att gå i pension var ung, var hifi något man tog på allvar. Man satte sig andäktigt ner och lyssnade. Inget surfande på nätet (det fanns inget nät att surfa på), inget pratande i telefon (det fanns inga mobiltelefoner man kunde ha i handen) och inget zappande på TV:n (det fanns bara en enda kanal och TV:n stod i TV-rummet).
En livsstil
På 1970-talet inkluderade mandomsritualen för unga tonårspojkar en tur till den lokala radioaffären, där pengarna från konfirmationen eller födelsedagen med skakande händer langades upp på disken.
Om ynglingen var lyckligt lottad kunde resultatet bli en nedsatt mellanklass-receiver från året innan, ett kassettdäck, två högtalare och kanske till och med en skivspelare. De mindre lyckligt lottade? De fick hjälpa butiken att bli av med apparaterna som ingen annan hade velat köpa de senaste tre åren.
Priserna var höga men det ingick service. Innan den hoppfulla tonåringen köpte sin första anläggning kunde det gå lång tid med provlyssning av olika anläggningar i flera butiker. Och om det fanns något som lät extra lovande så var den naturliga frågan: ”Kan jag få prova hur det låter hemma?” Självklart.
Anläggningen fraktades hem. Och sedan spelades det musik i pojkrummet. Helst högt, så att man kunde höra alla detaljer man hade läst om i tidningarna och avgöra om intermodulationsförvrängningen verkligen var 0,003 procent, eller kanske så mycket som 0,006 procent. Även om Sverige är ett litet land så fanns det en handfull tidningar som tog ämnet på största allvar.
Hifi var något för alla och entusiasmen gick hand i hand med hantverket. Man kunde gå kvällskurser och lära sig hur man byggde sina egna högtalare. Vanliga radiobutiker sålde lösa högtalarelement och elektronikpaket från Jostykit och det fanns dussintals av lokala klubbar där hifi-fantaster ägnade sig åt sin last tillsammans. Hifi var snudd på en folkrörelse. Och att lyssna på musik var en hobby som man delade med vänner och kollegor.
En handelsvara
I dag har musik blivit en förbrukningsvara, en handelsvara som man slänger ner i kundvagnen på stormarknaden tillsammans med köttfärs, lättmjölk och gräsklippare. Vi omges av musik som aldrig förr, men ägnar ingen tid åt att lyssna på den. Att ha tillgång till musik har för många blivit lika självklart som att ha rent kranvatten. Öppna kranen så forsar det ut. Gå ut på nätet så har du tillgång till miljontals låtar som du kan lyssna på hur mycket du vill.
Förr i tiden var lyssnande på musik en ritual: en vända till skivaffären där man kunde lyssna på musiken. Om LP:n föll i smaken togs den vördnadsfullt hem från affären, där den försiktigt togs ur fodralet och lades på skivspelaren. Skivan och pickupnålen dammades av, varpå locket lades på försiktigt. I den perfekt placerade fåtöljen kunde sedan lyssnandet ta sin början. 20 minuter senare var A-sidan färdig och man var tvungen att gå tillbaka till grammofonen för att göra i ordning andra sidan.
Idag är musik omedelbart tillgänglig och antingen gratis eller billig. Å andra sidan lyssnar man oftast på ett spår i taget.
Pouls Radio
Om du åker till Danmark och vill uppleva tiden när hifi var en folksport och när män bedömdes efter storleken på deras utrustning, ska du besöka museet Den gamle By i Århus. 2010 öppnade museet en stadsdel med butiker från 1970-talet.
Där hittar du Pouls Radio, som är en troget återskapad radioaffär från 1974, komplett med orange LP-backar, handskrivna prisskyltar (priserna var ofta högre än nu – och på den tiden kostade en dansk krona bara 75 svenska ören!) och en egen serviceverkstad. Det finns också en bokhylla med byggsatser så att elektronikkunniga kunde bygga sätta ihop utrustningen själva.
Den här skribenten tyckte att återseendet var fascinerande, men höll på att bli införlivad som en permanent del av utställningen när jag påpekade att några av högtalarna var från 1979 och alltså för nya för att passa i en radiobutik från 1974!
När tonåringen skulle spendera sina surt förvärvade slantar så skedde det oftast i en sådan här radioaffär, som kunde leverera allsköns utrustning för musikspisning från kända märken som Tandberg, Nordmende, ITT och Scandyna.
1973 stod ljudutrustning till hemmet för 43 procent av radioindustrins omsättning. Det var mer än färg-TV, som under de här åren höll på att erövra hemmen.
1922 kostade en radioapparat lite under 2 000 kronor. 1973, drygt femtio år senare, kostade en typisk receiver 3 000 kr. Prisutvecklingen, eller snarare pris-stillaståendet, har fortsatt. Man kan fortfarande köpa en receiver för 3 000 kronor 2021. Man får bara mycket mer för pengarna.
Hifi-normen
”High fidelity” betyder ungefär ”stor trovärdighet”. För att inte allting skulle sluta i ovetenskapliga meningsskiljaktigheter fastställdes kraven för utrustningens av det tyska standardinstitutet DIN (Deutsche Industrie Norm). Det var med andra ord seriöst.
För att kunna kallas för hifi var utrustningen tvungen att uppfylla industristandarden DIN 45500, som hade minimikrav på frekvensomfång, förstärkareffekt, frånvaro av förvrängning, med mera. Normen skapades 1960, men kritiserades under merparten av sin livstid – ända fram till 1998 – för att vara för förlåtande.
Det man drömde om på den tiden
Kassettdäck: JVC KD-S200: 3 095 kr
Drömmen: Technics RS-678US: 4 195 kr
Kassettband var oumbärliga för musiksamlare under senare hälften av 70-talet. Banden var det enda inspelningsmediet som fanns och mycket spelades in från radio och lånade skivor. Men det var dyrt. Man fick dela ut många tidningar för att tjäna ihop de 3 000 kronorna som ett bra kassettdäck kostade.
Skivspelare: B&O Beogram 4002: 3 590 kr / Beogram 6000: 4 600 kr
Om man hade råd så var B&O bland det bästa man kunde skaffa. Beogram 4000 fanns nästan oförändrad i mer än tio år.
Receiver: Tandberg TR 2075: 7 390 kr
Att hänga med på utvecklingen kostade. Den här enorma receivern från Tandberg kostade en vanlig månadslön – före skatt!
Högtalare: B&O Beovox M75: 2 250 kr/styck
Danska B&O var några av de första som byggde faslinjära högtalare. Hifi-nördar tittade beundrande på oscilloskop-bilder i facktidningar, som visade hur de kunde återge en fyrkantssignal.
Själv är bäste dräng
Sentec SC-8: 2 195 kr
Gamma Monitor: 668 kr/st
Coral-fullregisterelement: 51-397 kronor
Om pengarna inte räckte till kunde man tänja på köpkraften genom att bygga delar av anläggningen själv. Detta gällde framför allt högtalare, men även förstärkare kunde man montera ihop med lite fingerfärdighet och på så sätt spara en del pengar. Hos exempelvis Audioscan var självbyggnadsprodukter en del av sortimentet ända fram till 1980-talet.
Dubbel så dyrt på den tiden!
Flerkanalsljud är inte så nytt som somliga tror. Redan på 1970-talet kunde man bli omringad av ljud. Det slog aldrig, och formatet försvann igen tills George Lucas gjorde Stjärnornas krig 1977. Men även i dag kan man faktiskt spela de analoga ljudspåren från surroundljudsfilmer på quadrofoni-förstärkare från den tiden – och få någorlunda rätt ljud ur varje högtalare.
Priserna har bara sjunkit. En fyrkanalig Pioneer QX 747 med 4 x 25 watt kostade 9 375 kronor 1975. Det var mer än vad en tjänsteman tjänade per månad. I dag går det att köpa en helt ny surroundreceiver för mindre än 4 000 kronor. Då får man vanligtvis tre gånger så hög effekt i nästan dubbelt så många kanaler för mindre än halva priset – trots att köpkraften har mångdubblats under alla år som gått.