Våra kolleger på tyska Audio upprätthöll sina traditioner och de visade upp ”världens dyraste anläggning”. Priset var närmare en miljon euro och det imponerade sannerligen på de flesta besökarna. Men värt pengarna kan anläggningen knappast sägas vara!
L&B Admin
Vid det här laget har det gått nio år sedan Audio första gången visade upp det som den gången kallades ”världens dyraste anläggning”. I år var ljudet ännu bättre, med tunga komponenter från Krell, Mark Levinson, Accuphase, Transrotor och Klipsch. Inte färre än åtta Klipsch-horn användes, staplade två och två ovanpå varandra med hornen överst. Sådant blir det ljudtryck av, för hornen har inga problem med att gå över 100 dB utan nämnvärd förvrängning. Och hård ansträngning är knappast något som Krell-förstärkarna bekymrar sig över heller. Audio hade satt upp Krell Avolution One och 402 för att driva Klipsch-hornen. Eftersom högtalarna inte går allra djupast i basen assisterades de dessutom av två Teufel-subbasar. Tvåkanalsljudet kontrollerades av Krells nya Evolution Two och flerkanalsljudet av Mark Levinsons flerkanalsprocessor no. 40. Även spelaren som försåg anläggningen med flerkanalsljud kom från Mark Levinson, en universalspelare med beteckningen No. 51, och i taket hängde en Runco-projektor för 70 000 euro som lyste upp en ramspänd Stewart-duk med motorstyrd maskering. Till de yngre besökarnas stora förundran hade anläggningen också två skivspelare. Den ena var en riktig Transrotor-skulptur av glas stål och akryl. Spelaren, som kallas Artus, kostar 120 000 euro. I grundversion! En gammal Garrard från Loricraft hade man också fått på fötter, och en Accuphase-förförstärkare var ansluten till det hela. Minst lika uppseendeväckande som stapeln av Krell-förstärkare var anläggningen med Teacs CD-spelare Esoteric. Eller rättare sagt: CD-anläggning, för här handlar det om ett separat drivverk, flera D/A-omvandlare samt en separat Master Clock för att kontrollera signalbehandlingen. Demonstrationen varade i ungefär en halvtimme och bestod av ett par spår från bland andra Rickie Lee Jones på vinyl, musik från CD och SACD samt DVD i surround. Det mest slående var hur rent och oansträngt musiken lät. Och högt, även om anläggningens hela kapacitet aldrig utnyttjades. Men ljudkvaliteten var faktiskt inte särskilt imponerande om man tar med priset i beräkningen. Vinyldemonstrationen var minst lyckad, den hade ett matt mellanregister, en aning utflytande bas och en mycket dämpad diskant. CD lät bättre, med större dynamiskt kontrast och mer precision. Surrounddemon, som bland annat bestod av en konsertinspelning, lyfte inte heller riktigt. Den saknade liv och värme och lät väldigt mekaniskt rytmisk och bestämd. Och tråkig. Värst var dock bilden från projektorn, som inte såg riktigt kalibrerad ut. Inte ens fokus var skarpt och kontrastnivån var bara beskedlig i det ljusdämpade rummet. Många blev uppenbart imponerade av demonstrationerna, men anläggningarnas totala potential utnyttjades knappast. Beteckningen ”världens dyraste anläggning” skapar en hel del förväntningar hos publiken och det finns gott om fallgropar man måste undvika för att få så pass kostsam High End att låta optimalt. Men kollegorna på Audio ska ha all heder för att de försökte, det är som bekant inte så lätt att få en mässdemo att bli helt perfekt, och det blir inte direkt lättare med så dyra komponenter. Bättre lycka nästa år!
