Klassisk bio av engelskt snitt

Det är ganska vanligt, vi vet många som bygger bio i sina pojkrum. Fast den här varianten får betraktas som ett par snäpp mer avancerad …

Sedan kan man ju alltid fundera på om begreppet ”hemmabio” passar in på Lars. Han har ju byggt sin bio hos sina föräldrar, och då borde det ju bli ”bortabio”. Fast å andra sidan, vad är väl hemma om inte hos mamma och pappa? Det måste ju vara så hemma det kan bli, hur gammal man än är.

Lars är ingen pojke längre. Inte för att han är gammal, men åtminstone så gammal att det säkert är 15 eller 20 år sedan han flyttade hemifrån. Lars är en aktiv man med många järn i elden, själv träffade jag honom för ett par år sedan när han slog till på ett par möbler jag sålde, faktiskt samma möbler som står i hans bio än i denna dag. Det var första gången jag fick upp ögonen för den läckra bion han har byggt, och efter att ha sett bilder av underverket gjorde vi redan där och då en överenskommelse om att jag skulle komma och göra ett hemma hos-reportage. Nu visade det sig visserligen att det tog flera år innan det blev av, men den som väntar på något gott väntar sällan förgäves. I alla fall lyder talesättet så, jag för min del tycker nog inte att det riktigt stämmer alltid.

3-sitsaren är så rymlig att man enkelt får plats sex stycken om man vill.

Nog om det, ungefär så här gick det till: Lars flyttar hemifrån, börjar leva vuxenliv med utbildning och jobb i ekonomisektorn, köper en lägenhet och inser att något saknas. Eftersom detta är en artikel i Ljud & Bild behöver man inte vara något snille för att inse var det var: naturligtvis en hemmabio. Mor och far har precis börjat leva pensionärslivet och eftersom ingen snyltgäst bor kvar hemma har de byggt sig ett stort och fint hus, och i det huset finns en oanvänd källare. Lars utsätter antagligen sina föräldrar för ett par lobbyist-finter och lyckas få tillstånd att bygga ett hemmabiorum. Och där börjar historien om Lars hemma/borta-bio.

Biorummet
– Jag orkar inte med projekt som håller på för länge, tillkännager Lars genom vackra bakgrundstoner från folkrockbandet Blackmore’s Night. Då tröttnar jag helt enkelt, fortsätter han.

Vi har satt oss ned i den ytterst delikata sittgruppen från Ekornes och Lars delar inte bara min uppenbart goda smak för möbler, utan också för kaffe – det smakar förträffligt. Vi har pratat oss varma om helt andra saker än ljud och bild. När vi till sist hamnar på rätt tema är det ingen tvekan om att mina fördomar mot ekonomer i allmänhet får sig en knäck. I min värld var ekonomers enda egenskap en förmåga att rabbla siffror. Så är det inte och låt mig vara den förste att erkänna det. Lars har byggt en mycket smakfull bio med stjärnhimmel, ett rum som helt enkelt inbjuder till fina film- och musikupplevelser.

Enligt Lars är projektorn mogen att bli utbytt, men den har ändå en helt godkänd bild.

– När jag väl sätter igång med något måste det gå fort och jag måste känna att allt rör sig framåt kontinuerligt. Det gäller att inte tröttna, men detta är något jag brinner så mycket för att det gick väldigt fint att bygga rummet. En del jobb innebar det naturligtvis, men utgångspunkten var väldigt bra. Hela rummet har tegelväggar och allt var byggt vågrätt och med räta vinklar. Det underlättar för det mesta!

– Men fick du verkligen tillåtelse att göra precis som du ville? frågar jag.

– Tja, min mamma ville naturligtvis inte ha ett helt svart rum. Det kan man ju förstå, och egentligen ville jag inte ha det så heller från början. Taket var däremot tvunget att vara svart, och det gick inte helt obemärkt förbi. Men det blev faktiskt inte så illa som man hade kunnat tro, personligen tycker jag att svarta tak är väldigt underskattade. Det skapar en del rumskänsla, särskilt om man har en hög takhöjd.

– Och de störs inte av ljudet? frågar jag trots att jag träffat Lars pappa och egentligen inte tror att han bryr sig speciellt mycket om sådant.

– Nej, för det blir inte så mycket oväsen. Det är i stort sett bara min bror, jag själv och min pappa som använder rummet, och så min brorsdotter som tittar på tecknad film någon gång emellanåt, och ingen av oss spelar särskilt högt. Och med 25 cm Leca-block mellan våningsplanen blir ljudläckaget minimalt på de volymer vi håller oss.

– Hur är det med ljuset och stjärnhimlen, är det också något du har gjort själv?

– Ja, det är det. Stjärnhimlen satte jag och min sambo ihop på en dag. Det var en hel del jobb, hela 803 fibrer skulle stickas genom himlen, både på fri hand och efter vissa stjärntecken. Stjärnorna är naturligtvis bara en gimmick, men jag tycker det är lite kul. Då var ljusstyrningen en desto svårare utmaning. Elko-systemet hade jag ingen erfarenhet av, men efter vad som kändes som intensiva studier fick jag det att fungera som jag hade planerat från början.

Lars kör med B&W – hela vägen runt!

– Hur är det med det enorma racket? Det är väl ingen standardhylla från närmaste hifi-butik? frågar jag

– Nej, det har du rätt i. En bekant som är möbelsnickare har byggt det till mig. Jag var fast besluten att ha något som var riktigt solitt och som hade gott om plats för att koppla elektroniken. Dessutom skulle det passa in i rummet. Lösningen blev en specialkonstruktion. Racket är gjort av MDF och tungt som bly.

För familjen
– Vilket förhållande har du egentligen till hemmabio, frågar jag. Jag vet att en sådan fråga får de flesta att börja pladdra om allt möjligt, vilket är bra.

– Jag tror att jag har ett väldigt förnuftigt förhållande till det här, säger Lars tankfullt. Jag brukar beskriva det som angenämt vanvett, men jag är väldigt medveten om hur jag vill ha det. Till exempel, för att ta den tråkiga delen först, så har jag antagligen ett något över genomsnittligt förhållande till den ekonomiska aspekten. Många går i kreditkortsfällan, jag ligger långt under det stadiet. Men visst, till och med många ekonomer går i den fällan.

Lars funderar över ironin och fortsätter sedan:

– Anläggningen är hopsatt under många år och jag försöker köpa begagnat så mycket jag kan. Jag gillar konceptet med att andra betalar för värdeminskningen, så att jag kan köpa apparater som är som nya men till mycket lägre priser. Och även om jag ofta tänker att folks uppfattning om ljud måste vara det mest subjektiva som finns så är jag väldigt kräsen med hur jag vill att det ska låta. När jag provade Rotel-förstärkarna första gången blev jag helt förundrad över att det gick att få så mycket ljud för så lite pengar. Jag provade mycket annan elektronik också, men en marginell skillnad mellan dessa och annat som kostade fem gånger så mycket gjorde att jag letade med ljus och lykta på begagnatmarknaden efter Rotel-blocken. Det måste vara världens mest underskattade produkt! Där fick jag full pott: både bra ljud, mycket effekt och järnkontroll över högtalarna. Att jag till slut hamnade på MBL berodde både på att det var en dröm att äga elektronik i den klassen och på att det låter helt sinnessjukt bra.

Med bakhögtalare som dessa inser man snabbt hur högt ribban är lagd i det här rummet.

– Hur är det med dina föräldrar, använder de också rummet?

– Det gör de, fast mest pappa. Han tittar inte på film så ofta men lyssnar en del på musik. Jag har gjort en väldigt enkel instruktionsbok – en ”For Dummies” skulle man nästan kunna säga – så att de kan använda anläggningen utan att behöva ringa mig i frustration, så det brukar gå bra.

Spela musik och snurra film! 
– På tiden att få höra på härligheten, säger jag och slår mig ner strategiskt på rummets bästa plats, mitt framför anläggningen. Lars är inte nödbedd utan studsar upp och byter ut bakgrundsmusiken mot en gammal skiva med Dire Strats, deras live-album ”On the Night” från 1993. Volymen är precis lagom hög och Mark Knopflers feta gitarr träffar oss som en pisksnärt.

Det första som slår mig är att jag aldrig någonsin hört B&W låta så här. Min erfarenhet av dessa högtalare är att de spelar snyggt och prydligt utan större överraskningar. Men kombinationen B&W och MBL bjuder på något helt annat än jag varit med om förut. Det finns en råhet och en dynamik som jag inte trodde skulle finnas, och det spelas med stor tyngd. Intrycken bekräftas ytterligare när Lars sätter på Pink Floyds ”Delicate Sound of Thunder”. Att Lars gillar gitarrer är det ingen tvekan om och det passar mig utmärkt också. Det låter fint och flott och med en fantastisk snärt och lekfullhet. Sedan rör sig Lars en aning bort från rockens värld och sätter på Wyclef Jean. Denna sorts musik är helt ointressant för mig men han vill visa mig hur subbasen fungerar, för den är med och spelar även på musik. Då brakar det loss och trots ett enormt rum som ska fyllas med bas så klarar den stora baslådan det med äran i behåll. Lars säger själv att det blir lite väl mycket bas, men vem bryr sig om det egentligen, bas är ju kul!

Och mer kul ska det bli, Lars sätter på Kari Bremnes och ursäktar sig med att han väljer henne för att det låter så bra. Kan hända att han har missat att jag är ett av Norges största fan av just denna fantastiska kvinna, så för min del blir det en höjdpunkt. Att det låter så bra är naturligtvis en bonus, men har man varit på konsert med Kari och hennes band så vet man att detta är en av Norges allra största artister. Kari låter som hon ska, detsamma gäller bandet.

Här skulle man väl kunna slappna av med en torr stout och lite Blackmore’s Night på lagom volym?

Sedan fortsätter musikseansen genom Yello, Eric Clapton och Mumford 6 Sons, innan det blir dags för lite film. Men kvällen har gått fortare än vi hade räknat med så det är snart dags att runda av. Lite film har vi tid för och Lars väljer James Bond och ”Quantum of Solace”. Första scenen där biljakten slutar i ett grustag ger mig en försmak av vad som bor i anläggningen även när den snurrar film, och jag blir inte besviken (även om det är ganska så upprörande att se en Aston Martin DBS bli behandlad på det sättet). Lars är däremot inte helt nöjd med projektorn och hur den klarar panoreringar, men det får stå för honom. Och om det är det enda vi kan klaga på så kan vi vara nöjda!

Sammanfattning
Lars bio är ganska så speciell. På ett sätt är rummet en blandning av klassisk elegans och ny teknik. Å ena sidan går det utmärkt att slå sig ned med en god maltwhisky och njuta av musik på låg volym medan man läser en bok. Eller så kan man titta på ”Tron Legacy” på vansinnig volym. Här kan far i huset somna till god musik och brorsdottern roa sig med en bra Pixar-film. Lars bror kan sitta här och spela gitarr och Lars själv kan ta med sig sin sambo på bio – ordentlig bio, vill säga.

Snyggt jobbat Lars, detta är en fantastisk bio!