Ända sedan Oskar Barnack gjorde den första småbildskameran med 135-film har kameratillverkare över hela världen försökt förbättra den ursprungliga designen.
Vissa av dem har valt funktionen före form i så hög grad att det har lett till mindre attraktiva kameror. Andra har tänkt så mycket form att funktion – och därmed användarvänlighet – har hamnat i skuggan. Men i några få fall har de lyckats med en design som kombinerar form och funktion på ett föredömligt sätt.
Sådana kameror har vi listat här. Och för att göra urvalet extra svårt, och nålsögat extra litet, har vi bara tagit med en kamera från var och en av de sexton utvalda tillverkarna. Inte nödvändigtvis för att det här är de perfekta exemplen. I många fall hade vi kunnat ta med flera modeller från samma tillverkare, men om man bara får välja en enda kameramodell, ja då går det så här:
Agfa Optima 335 Sensor
Agfa hade länge byggt kameror med den karaktäristiska orange utlösarknappen. Detta är kanske den vackraste av dem: Optima 335 Sensor från mitten av 70-talet. Kompaktkameran var en enkel och elegant konstruktion med en enormt stor och ljus optisk sökare, blixtsko, manuell fokus i tre steg och bländarval.
Den här versionen hade ett 40 mm/f3,5 Agnatar-objektiv med ljusmätning längst ned och Agfas sensorutlösare som knappt hade något dödläge. Och inte heller någon utlösarfördröjning att tala om. Andra modeller i samma serie och med liknande design var Optima 535, 1035, 1535 och Flash med inbyggd blixt.
Braun Nizo 561
Braun var inte kända för sina stillbildskameror utan gjorde smalfilmskameror. Och deras designer Dieter Rams hade sitt finger, för att inte säga sin blyertspenna, med i spelet när det gällde det mesta från Braun. Han formgav även några av smalfilmskamerorna i Nizo-serien.
De var enkelheten själva. Ingen onödig dekor eller pynt, bara det mest väsentliga. Nizo 561 på bilden var en Super 8-kamera som kunde köra 18, 24 eller 54 fps och levererades med en 7–56 mm/f1,8-xoom. Den hade intervalltimer, makrofokus och automatisk eller manuell exponering.
Braun Nizo-kameror användes av bland annat konstnärer som Andy Warhol.
Canon EOS-1
Jag kan höra hur ägare av gamla Canon T90 sliter sitt hår. Och suckarna från gråhåriga F1-ägare. Men när man bara får välja en enda kamera så måste det bli EOS-1 från 1989. Här avbildad som EOS-1n.
Detta är, trots att det finns äldre EOS-modeller, anfadern till dagens Canon-kameror. Och så lyckad. Se bara hur lite designen har förändrats på 30 år. Man pillar inte på något som fungerar. Den helt elektroniska kameran har nästan bara knappar som man sköter den med. Det verkar som om Canon har filat bort allt överflödigt från glasfiberhuset och nästan format det till fulländning för att passa människohänder. En blivande klassiker.
Contax G1
Att välja en Contax-kamera är inte så enkelt. Få har haft en lika lång rad av stilrena och funktionella kameror, men till slut föll valet på Contax G1 från mitten av 90-talet. Lillebror till den större och klumpigare G2.
G1 var en av världens första mätsökarkameror med motorframdragning och autofokus. Den hade utbytbar optik av mycket hög kvalitet, till och med en zoom, och var enligt alla tänkbara standarder ett av de bästa verktygen man kunde ha för att fotografera med.
G-serien är ute ur bilden för länge sedan, men går för fina summor på begagnatmarknaden, mycket på grund av den rejäla kvaliteten och Zeiss-optiken som väl bara Leica kan göra lika bra.
Fujiilm X100
X100 från 2010 är den enda kameran från 2000-talet och den enda digitalkameran som tar sig in på listan.
Inte för att det inte finns andra kandidater bland digitalkamerorna, utan för att ingen kommer i närheten av X100:s eleganta och funktionella design.
Kameran med 35 mm/f2 och en milt sagt klassisk retrolook är kanske de senaste tio årens mest lyckade kameradesign. Att en kamera som hämtat inspiration från 60-talet slår alla nyare kameror bör vara en tankeställare för elektroniktillverkare som blivit kameratillverkare.
Hasselblad 500c
Kameran som är kvar på månen och allt det där är visserligen kul, men 500c måste vara med på listan av andra skäl. På få ställen hittar man ett lika lyckat kamerakoncept, moduluppbyggt och monterat för hand, med knivskarpt Zeiss-glas längst fram. Hasselblad 500c från 1957 är den arketypiska proffskameran för studiofotografer, porträttfotografer och naturligtvis också landskapsfotografer.
Om jag bara fick ha en enda kamera i hyllan så måste det bli den här.
Kodak Bantam Special
Kodak måste naturligtvis vara med i det celebra sällskapet, och vilken modell är bättre att ha med än Bantam Special från 1936? En supervacker förkrigsmodell som var i klass med den tidens Cord, Panhard och Cadillacer.
Bantam hade ett bälgobjektiv och kunde fällas ihop som ett smyckeskrin. Objektivet var ett 45 mm/f2 Ektar med Compur-slutare och kameran använde Kodak 828-film på 28 x 40 mm. Alltså lite större än vanlig 35-film.
Konica Hexar
Konica Hexar fanns i flera versioner. Det här är Hexar AF, den kanske vackraste av dem alla. Det fanns också en Hexar RF, med utbytbar optik som många föredrar av just den anledningen, men jag tycker att det här en läckrare kamera.
Kameran såg dagens ljus 1993 och hade en relativt stor mätsökare med linjer som visade bildutsnittet från den skarpa, fastmonterade 35 mm/f2-optiken med autofokus. Hexar AF var känd för sina nästan tysta motordrivna filmframdragning, samt naturligtvis för sin enkla och eleganta design.
Leica M3
Ahh, Leica. Var ska man börja? Det är lockande att välja Titanium-versionen av Leica M9, som syns på artikelbilden överst. Designad av Walter de’Silva, känd för sitt samarbete med bland annat Alfa Romeo, Seat och Audi.
Men nej. Det måste bli M3 från 1954. Efter mycket velande fram och tillbaka. För många är detta kvintessensen av Leica. Den första med en ordentlig arm för filmen i stället för det krångliga hjulet, och en stor och lätt sökare som gjorde det enklare att komponera bilderna. Leica M3 blev snabbt det mest uppskattade redskapet för reportage- och krigsfotografering över hela världen på grund av dess ljudlöshet och diskreta framtoning. Dessutom tålde den mycket stryk och glaset var något av det bästa man kunde fotografera med. Och är det egentligen fortfarande.
Minolta XD-7
Minolta samarbetade med Leica i många år och de elektroniska innovationerna i Minolta XD-7 skulle senare hitta till Leicas spegelreflexer.
1977 års XD-7 var världens första kamera som kombinerade slutar- och bländarautomatik. Trots all batterikrävande automatik kunde kameran ta bilder på 1/100 sekund när den mekaniska slutaren var spänd. Den för den tiden kompakta spegelreflexen var stabilt byggd i metall och hade en extraordinär ljus mattskiva som gav en utmärkt sökarbild, där röda lysdioder angav slutare eller bländare.
Minox 35 GL
Minox var kända för sina pyttesmå kameror med utfällbar optik. Som 35 GL från mitten av 70-talet. Många av Minox-kamerorna hade enkel automatisk och manuell fokus, men några av dem hade bländaralternativ. I stort sett allihop hade blixtsko och Minox hade naturligtvis små blixtar som matchade den tidlösa designen.
Nikon F3
Nikon F3 fick ingen lätt uppgift 1980. Kameran skulle ersätta arbetshästen F2 i alla dess varianter, men blev så småningom väl mottagen och fick också många varianter.
Kamerahuset designades av Giorgetto Giugiaro och var ett praktexempel på när form följer funktion. Tja, för de flesta utom inbitna F2-fans.
F3 var Nikons toppmodell i många år och ersattes inte förrän F4 kom åtta år senare, men i den långa raden av Nikon-kameror är det inte lätt att glömma F3. F4 är det nästan ingen som pratar om längre.
Olympus OM-1
Ställ en Olympus OM-1 bredvid vilken spegelreflex som helst så är det nästan otroligt hur liten den är. OM-1 visades första gången 1971 och var i många år världens mest kompakta systemkamera. OM-1 är själva grundmodellen, med mekanisk slutare, en formfulländat enkel design och med slutar- och bländaralternativ på objektivet.
Den ursprungliga Maitani-designen sticker ut än i dag, och det är synd att ingen har antagit utmaningen och gjort en digital OM där allt överflödigt är bortskalat. Och ersatt av enkelhet och smidig användning. Fotografier skapas trots allt inte av ingenjörernas datorer utan av människor.
Pentax MX
Gudarna ska veta att det finns många Pentax-kameror att välja mellan. Jag valde MX från 1976 eftersom den visar allt som Pentax stod för på den tiden. Enkel användning, kompakt kamerahus och gedigen konstruktion. Utom skötseln, ungefär som i dag.
MX var en mekanisk kamera med inbyggd ljusmätare och manuell exponering. Inga krusiduller. Inga dekorationer. Bara ett verktyg. Det är därför jag gillar den.
Polaroid SX-70
Den mest eleganta av alla Polaroid-kameror är SX-70 från 1972. En hopfällbar spegelreflex som använde Polaroid-film i kassetter och framkallade bilderna på plats. Ett sådant mirakel! Man kunde välja bländare själv, från f8 till f22, kameran valde slutartid. Den välbekanta röda knappen är slutarknappen och på toppen sitter sökaren. Bilderna kom ut på framsidan när exponeringen var klar.
När den var hopfälld fick den fint plats i väskan eller handskfacket. Klassiker, utan tvekan.
Rolleiflex 3.5
En annan klassiker är tveklöst Rolleiflex. En kamera som tillverkades redan på 1920-talet i Tyskland, men just den här är Rolleiflex 3.5 med två objektiv – ett för filmen och en för sökaren – som också fanns i en annan version, 2.8, vilket angav den största bländaren. De flesta av dessa schaktsökare tillverkades från början av 50-talet till mitten av 60-talet, och produktionen av R-flex-modeller med en integrerad ljusmätare pågår än i denna dag.
Vilken kamera tycker du borde finnas med på listan? Ge förslag i kommentarsfältet nedan: