Kanske kan de nya kamerorna sätta fart på intresset. För försäljningen av kameror tycks vara omvänt proportionell mot entusiasmen för fotografering.
Kameramarknaden håller på att förändras och de billiga kamerorna försvinner från butikshyllorna. Framtida kunder är inte intresserade av kompaktkameror, de vill ha systemkameror. Bra systemkameror.
Det är de villiga att betala för också, vilket syns på försäljningsstatistiken.
Trots att försäljningen av antalet kameror inte ökar så stiger omsättningen varje gång nya siffror presenteras – och kameror som kostar mer än 10 000 kronor betraktas inte längre som dyra.
Det kan vara goda nyheter för Canon och Nikon, som nyligen släppt nya systemkameror. Inte spegelreflexer den här gången, utan deras första generationer spegellösa systemkameror.
Vi har provat dem allihop och här kommer en genomgång.
Framtiden
De har sensorer i fullformat – 23 x 36 mm. Inte de mindre APS-C- eller Micro Four Thirds-sensorerna, utan gammalt hederlig småbildsformat. Vilket något missvisande kallas för fullformat, men låt oss behålla den benämningen. Den är trots allt vanligast.
Det här betyder att Sony (och Leica) inte längre är ensamma om att bygga fullformatkameror åt entusiaster och yrkesfotografer. Det är en marknad som Olympus, Panasonic och Fujifilm också vill slå sig in på, även om de har mindre bildsensorer – MFT och APS-C.
När nu Canon och Nikon hoppar på samma tåg som Sony och Leica så kan fotomarknaden få ett efterlängtat uppsving. Vilket kan göra det lättare att väcka uppmärksamhet, och det kan skapa mindre fragmentering och i slutändan eliminera spegelreflexerna, så som de ser ut i dag, från butikshyllorna.
En spegellös kamera har många fördelar. Kamerahuset kan göras mindre, men inte nödvändigtvis mindre potent. Titta bara på Olympus PEN-F och Fujifilm X-T20. Det kan också öka bildhastigheten, som i Sony a9, och förbättra videokvaliteten, som i Panasonic Lumix GH5, och objektiven kan göras mindre och lättare. Utan kompromisser.
Win-win, eller?
Fullformat
Spegellösa systemkameror med fullformatsensorer, som Sony a7 III, är inte mycket större än en Lumix-kamera, men har nästan fyra gånger så stor bildyta. Det innebär plats för lite större ljussensorer – under förutsättning att antalet sensorer är detsamma – men också för ännu fler riktigt små sensorer. Om man vill ha extrem upplösning. Som i exempelvis Sony a7r III.
Men upplösning är, som vi vet, inte allt.
Därför finns det kameror där man kan välja vad som är viktigast. Hög bildhastighet för sport och action – oftast mer än 10-12 bilder/s – med blixtsnabb autofokus och buffert är inte kompatibelt med 50 megapixlar ännu. Om man behöver extrem upplösning på den nivån så måste man offra hastighet, som sjunker till runt 5-6 bilder/s.
1. Kamerorna
Det finns naturligtvis mycket mer att berätta om för- och nackdelarna med olika kameror, men här ska vi koncentrera oss på de senaste spegellösa fullformatkamerorna: Canon EOS R, Nikon Z7 och Nikon Z6.
Canon EOS R är den enda i en ny serie, medan Nikon lanserat två nya modeller.
Canon-kameran är en spegellös fullformatkamera med 30 Mp CMOS-sensor, 5655 fokuspunkter (!) med Canons välfungerande Dual Pixel AF-autofokus, en enda SD-kortplats och en bildhastighet av 8 exponeringar per sekund – dock utan bildstabilisering i kameran.
På papperet kommer Nikon Z6 närmast EOS R, här får man en 24 Mp bakbelyst CMOS-bildsensor med snabb avläsningshastighet, 273 fokuspunkter, femaxlars bildstabilisering och 12 bilder/s.
Nikon har valt XQD och den kommande CFexpress-standarden för minneskortet. Vilket potentiellt kan ge snabbare överföringshastigheter än SD. Men det finns bara en enda kortplats här också.
Nikon Z7 skiljer sig från Z6 genom att den har en 46 Mp bakbelyst CMOS-bildsensor (med femaxlars stabilisering), 493 fokuspunkter och 9 bilder/s, i övrigt är allt annat väsentligt identiskt. Utom ISO-området.
2. Bildsensor
De tre kamerorna har alltså samma stora bildyta, däremot har sensorerna olika egenskaper.
Canons är löst baserad på, men inte helt identisk med, den som sitter i EOS 5D Mark IV. Elektroniken, avläsningen, lågpassfiltret och den nya Digic 8-processorn ger förhoppningsvis EOS R ännu högre bildkvalitet, fast det är för tidigt att säga.
Kameran kan lagra 14-bitars råfiler, stöder C-Raw som komprimerar filstorleken men inte upplösningen, och har ett ISO-intervall från 10 till 40 000 – som går att utöka till ISO 50 och 102400.
Sensorn sitter bakom en 54 mm stor bajonettfattning, och det korta registreringsavståndet 20 mm kan göra det möjligt att konstruera oerhört ljusstark optik som ger bra skärpa i hörnen vid full öppning.
Nikon har också en extra stor bajonettfattning på 55 mm, och 16 mm registrerings-
avstånd, och har redan lanserat en Nikkor Z Noct 58mm med ljusstyrka f0.95. Bildsensorn i Z7 har 45,7 Mp men saknar lågpassfilter och är bakbelyst – och bygger på CMOS-sensorn i D850, som har den bästa spegelreflexsensorn vi någonsin har testat
Z7 lagrar 14- eller 12-bitars råfiler och har ett ISO-intervall mellan 64 och 25 600, som går att utöka till ISO 32 och 124 000.
I den mindre Z6 har den bakbelysta CMOS-sensorn med lågpassfilter 25 Mp och ISO-intervallet är 100 till 51 200 som går att utöka till ISO 50 och 204 800.
3. Autofokus
Ända sedan 1985 när Minolta integrerade autofokus i en spegelreflex (7000 AF), som klarade 2 bilder/s, har kameraindustrin försökt göra autofokusen mer pricksäker och bildhastigheten högre.
Det vore ingen överdrift att hävda att moderna hybrid-autofokussystem är överlägsna, det är i allra högsta grad sant även här. I teorin leder Canon med massiva 5655 fokuspunkter fördelade över nästan hela bildsensorn. Canons suveräna Dual Pixel AF och en känslighet ned till -6 EV är svår att överträffa.
Hittills är våra intryck solida. Autofokusen är blixtsnabb och tyst, även med EC-optik med adapter, men det återstår att se hur bra fokusspårningen fungerar i praktiken. Canon-kameran har ingen styrpinne, men man kan använda fingret på skärmen för att välja fokuspunkter. Även när man har ögat vid sökaren.
Nikon Z7 har färre men större fokuspunkter: 493 stycken, fördelade över 90 procent av bildsensorn. Detsamma gäller för Z6:s 273 fokuspunkter, de är bara större. Nikon berättar att känsligheten sträcker sig till -3 EV. Z-kamerorna har inte Nikons enastående 3D-fokusspårning, så det ska bli intressant att se hur allt fungerar i praktiken.
Första intrycket är bra, men ännu så länge har vi bara provat med två av de nya objektiven, plus Nikkor AF-S 85mm f1.4.
4. Bildhastighet och buffert
Canon-kameran är den långsammaste i det här sällskapet, med 8 bilder/s när fokus låser i första exponeringen. Men den har bra buffertkapacitet. Hastigheten sjunker till 5 bilder/s med fokusspårning och ner till blygsamma 3 bilder/s när kamerans fokus är inställd på tracking prority. Bufferten orkar svälja undan 47 råfiler och 100 JPEG-filer innan kameran måste vänta med att skriva till minneskortet (UHS-II).
Nikon Z7 är lite snabbare, trots mycket högre upplösning och större filstorlekar. 9 bilder/s gäller 12-bitars filer med fokus och ljusmätning i första exponeringen (8 bilder/s med 14-bitars filer) och buffertminnet räcker bara till 23–24 exponeringar med 12-bitars råfiler, eller 18 med 14-bitars och ungefär 25 JPEG-filer. Med ljusmätning i alla exponeringar är man nere på 5,5 bilder/s och med både ljusmätning och fokusspårning sjunker hastigheten ytterligare.
Nikon Z6 krossar dem båda. Den klarar 12 bilder/s, eller 5,5 bilder/s med både ljusmätning och fokusspårning. Nikon har inte angett någon specifikation för bufferkapaciteten men den förväntas vara mycket bättre än i Z7.
5. Kamerahus och ergonomi
Fotografer har lite olika preferenser för vad som är bra ergonomi. Nikon Z7 och Z6 är helt likadana på utsidan, lika tunga (675 g) och har samma knappar, inställningshjul och funktioner. Det är alltså bara tekniken på insidan som skiljer sig.
De har en liten OLED-statusskärm på ovansidan, strömbrytaren är placerad runt utlösarknappen och på framsidan sitter två programmerbara knappar bredvid det praktiska greppet. Kamerahusen är väderskyddade på samma sätt som D850 och har anslutningar för HDMI, USB-laddning, mikrofon, hörlurar och ett framtida batteripaket.
Två stora inställningshjul, en styrpinne på baksidan och ett programhjul på toppen gör kamerorna till ett sant nöje att använda.
Canon EOS R har också en OLED-statusskärm på ovansidan, motsvarande anslutningar och ett väldigt bra handgrepp. Men Canon har valt en lägesknapp och ett inställningshjul för att ändra exponeringsprogram. Det är inte säkert att alla gillar det. Kanske inte heller den programmerbara styrplattan bakom högra tummen, som jag ännu så länge inte känner mig helt bekväm med.
I stort sett alla knappar och rattar kan programmeras, men det finns inga knappar på framsidan bredvid handgreppet. Strömbrytaren är placerad längst upp till vänster om sökaren, vilket är slöseri med plats om du frågar mig. Men Canon har meddelat att det kommer ett ordentligt vertikalgrepp (BG-E22) med plats för två batterier. I praktiken betyder det bara ett extra eftersom greppet tar upp batteriets plats i kamerahuset.
Kamerorna känns extremt välbyggda alla tre, men EOS R har inte samma omfattande väderskydd som Nikon Z. Canon ska ha beröm för att slutarknappen stänger till för bildsensorn när strömmen slås från. Det skyddar sensorerna bättre när man byter objektiv.
6. Skärm och sökare
Leica SL har fortfarande störst sökare men Canon och Nikon ligger inte långt efter med 3,7 Mp och stor förstoring. Z-seriens sökare kör 60 fps, lite snålt med tanke på att Sony, Olympus och Panasonic klarar 120 fps.
Det finns lite blackout när man tar bildserier, men vilken som är bäst får vi återkomma till i mer noggranna tester.
Både Canon och Nikon har en vinklingsbar 8 cm LCD-pekskärm med 2,1 Mp-upplösning och en möjlighet att välja fokuspunkt med fingret. Vårt Canon-exemplar reagerade lite långsammare på fingerrörelser än Nikon Z7, men det kan bero på att kameran eventuellt inte var en 100-procentigt färdig version.
Man kan inte välja fokuspunkt på skärmen när ögat hålls mot i sökaren i Nikon-kamerorna. Ännu så länge fungerar det bara med live-view. Annars får man ta till styrpinnen på baksidan.
7. Video
Nikon-kamerorna har full 4K-upplösning med 144 Mbit/s från bildsensorn utan beskärning, eller ”Super 35”-beskärning med översampling (1.5x). De stöder också 10-bitars 4:2:2 via HDMI, neutral N-Log-profil, tidkod, fokusmarkering (peaking) samt har många alternativ för exponeringskontroll och programmering.
Nikon Z7 kan dessutom göra time lapse-sekvenser i 8K-upplösning – 32 Mp.
Canon EOS R lagrar full 4K-upplösning i hela 480 Mbit/s från bildsensorn, fast med en relativt stor beskäringsfaktor på 1,7x. Det betyder att ett 50 mm-objektiv motsvarar 85 mm. Canon har dock ett väl beprövat Dual Pixel AF-fokussystem som kan vara det bästa vi har sett för videoinspelning. Kameran stöder också 10-bitars 4:2:2 via HDMI, neutral C-Log-profil, tidkod, fokusmarkering (peaking) och har omfattande exponeringskontroll.
8. Lagring
Ingen av kamerorna har mer än en kortplats, vilket kan uppfattas som en nackdel. Åtminstone om man tycker att två kortplatser – där den ena fungerar som säkerhetskopia – är helt nödvändigt.
Canon har valt SD-kort med stöd för UHS-II, som hittills finns med upp till 2 TB kapacitet och max 624 MB/s. Kameran förväntas även stödja den kommande SDUC-standarden, som klarar upp till 128 TB och 985 MB/s överföringshastighet. Nikon har hoppat över SD och i stället valt de mer robusta XQD-korten, vilket också innebär att Z-kamerorna kommer att stödja det kommande CFexpress-formatet. I dagsläget anges hastigheter på över 1400 MB/s, en bra bit över 440 MB/s som gäller för XQD.
9. Batterikapacitet
Spegellösa kameror har inte särskilt imponerande batterikapacitet. Undantaget är Sony som minst klarar 700 bilder på en laddning i a7 III. Canon EOS R ligger mellan 370 och 560 bilder, beroende på hur mycket man använder bildskärmen. Nikon Z ger från 330 bilder och uppåt. Jag anser dock att alla tre kamerorna enkelt orkar 500 bilder på en laddning.
Canon och Sony har vertikalgrepp med plats för flera batterier, vilket fördubblar kapaciteten. De har också en utlösarknapp och ett inställningshjul, vilket är praktiskt när man fotograferar i stående format. Vertikalgreppen har en praktisk fördel när man använder teleobjektiv, eftersom de ger bättre balans när man håller kameran i händerna.
Nikon har meddelat att det kommer ett batteripaket som skruvas fast under kameran, men eftersom Z7 och Z6 inte har elektrisk överföring på undersidan så är det inte särskilt troligt att batteripaketet fungerar som ett vertikalgrepp, med utlösare och inställningshjul.
10. Objektiv
Det finns inte färre än tre objektivadaptrar till EOS R, så att man kan använda Canon EF- och EF-S-objektiv. Det innebär att optikutbudet är enormt mycket större än de fyra objektiven som Canon har lanserat hittills till R-systemet.
Kompakta RF 24-105mm f4 med optisk bildstabilisator är en ny konstruktion och en utmärkt standardzoom till EOS R. Canon har också annonserat en RF 28-70mm f2 utan bildstabilisator, en RF 50mm F1.2 och en liten och billig RF 35mm f1.8 Macro med optisk bildstabilisator.
Canon har ännu så länge inte sagt något om kommande objektiv, men Nikon har en road map för en serie i klassen f1,8 till 2,8 som lanseras under 2019. Hittills vet vi att Nikkor 24-70mm f4 Z blir den första normalzoomen, men också att en Nikkor Z 50mm F1.8 och en 35 F1.8 – alla skräddarsydda – kommer till butikerna under 2018. Utöver en Noct 59mm f0.95 kommer det under 2019 en 20mm vidvinkel F1.8, en 85mm porträttele F1.8, en 24-70 F2.8, f2.8 70-200mm och en 14-30mm vidvinkelzoom f4.
2020 ska en 50mm F1.2, en 24mm F1.8 och en 14-24 F2.8 lanseras till Nikon Z, och det förväntas komma fler teleobjektiv – och kanske en D5-motsvarighet i Z-serien – lagom till Olympiska Spelen i Tokyo 2020.
