Det var inte givet att det stillsamma (ofta karakteriserade som ”sidledande””) nationella TV-bolaget NRK skulle bli så framgångsrikt med sin dramasatsning.
Men med solida serier som Lilyhammer (samproduktion med Netflix), Skam, Emmy-belönade Atlantic Crossing, Emmy-belönade Mammon, realityserien Teenage Boss och sist men inte minst megasuccén Exit (om de ostyriga, hedonistiska finansakrobaterna på Aker Brygge) har det norska statliga TV-bolaget byggt upp ett starkt varumärke för norskproducerade serier som når en bred, internationell publik.
Den 21 september var det NRK-premiär för den stora satsningen So Long, Marianne. Seriens skapare är multikonstnären bakom Exit, Øystein Karlsen.
Den fascinerande kärlekshistorien tar oss ”bakom kulisserna” när Leonard Cohen växte fram som en global musikstjärna.
Under en period på nästan åtta år (1960-67) hade Cohen ett förhållande med norska Marianne Ihlen. De två turturduvorna tillbringade en stor del av denna för Cohen formativa period i idylliska Hydra, Grekland.
I förra veckan hade serien premiär i Danmark (DR) och i Sverige visas den på SVT den 3 november.
NRK har nu sålt in den till ett antal nya länder.
Kanadensiska Crave samproducerar serien och den är redan ute på den kanadensiska marknaden.
Produktionsbolaget har (hittills) sålt So Long, Marianne till Tyskland (ARD), Storbritannien (ITVX), Estland, Lettland och Litauen. Nya länder fortsätter att följa, med Tjeckien, Kroatien och Spanien, liksom Australien, som nya marknader för det musikaliska kärleksdramat.
1957-58 bosatte sig det unga norska konstnärsparet Axel Jensen (författare till ”Line”) och Marianne Ihlen på den exotiska ön Hydra. På den grekiska ön var de ständigt omgivna av en grupp bohemiska emigranter med en författare eller målare i magen. Här mötte de det australiensiska dysfunktionella paret Clift/Johnson, den svenske författaren Göran Tunström och Allen Ginsberg.
Ett gäng egocentriska, orealistiska konstnärssjälar som flöt runt i sin egen bubbla, trodde att hela världen fanns där för dem och dränkte sin ångest och sina demoner i en oändlig ström av billigt grekiskt vin. Och om det inte var demonerna som knackade på dörren, så tog de ett glas rött vin för att fira.
På kvällarna ville Jensen, en blivande författare, ”lätta på trycket”, få lite lugn och ro och ha en fest med killarna – följt av sex med den kvinna han lyckats förföra den kvällen. Naturligtvis blev det slitningar i förhållandet – och när han gick till sjöss (med sin nya flamma Patricia) bara några månader efter att deras son Axel Jr fötts, insåg till och med Marianne att förhållandet hade brutit samman.
In kommer den hummande, charmiga, milda poeten Cohen (Alex Wolff, Oppenheimer).
Förhållandet bär konstnärlig frukt, bland annat (uppenbarligen) låten ”So Long, Marianne”, men också andra välkända Cohen-låtar som ”Hey, That’s No Way to Say Goodbye” och ”Bird on the Wire”.
Samspelet mellan Wolff och den betydligt mer jordnära Marianne (Loch Næss) är påtagligt – och de spelar varandra väl, samtidigt som de kompletterar varandra; både som människotyper, men också som skådespelare.
Hon söker nästan naivt efter den stora kärleken och friheten, men är också hungrig efter tryggheten i ett varaktigt förhållande. Vi vill vara en fluga på väggen i deras ständigt föränderliga förhållande.
So Long, Marianne serverar oss ett suveränt manus med innerliga repliker som strävar efter att skala av karaktärens arketypiska, destruktiva konstnärliga egenskaper och veckla upp de djupt mänskliga svagheterna och inre demonerna. Men också längtan efter att bli omtyckt och åtrådd och försöket att ”släta över” sina tillkortakommanden med en ballad på en lådgitarr.
När det hela dessutom elegant kryddas med medryckande musik av en av musikens största maestros, blir vi villigt förförda.
