My Name is Bond, Jane Bond

Det var en väldigt utdragen tillblivelse för den 25:e James Bond-filmen, No Time to Die, som hade världspremiär i oktober 2021.

Den sista 007-filmen, med Daniel Craig i huvudrollen, skulle egentligen ha haft premiär i april 2020 men covid-pandemin försenade premiären med ett och ett halvt år, och efter att Amazon köpte MGM pressades bolaget att släppa filmen direkt på streaming.

Den här begynnande ”friktionen” mellan Jeff Bezos Amazon och Eon Productions (med Barbara Broccoli och Michael G. Wilson) visade sig inte vara något annat än krusningar på ytan och bara en försmak av den storm som var skulle blåsa upp.

Konflikten kulminerade chockartat förra veckan när Amazon tecknade ett nytt avtal med Eon som ger dem full konstnärlig frihet över 007-universumet och som gör att Broccoli-familjen hamnar i skymundan.

Med rätt att underhålla

Eon Productions bildades av den legendariska amerikanska producenten Albert R. ”Cubby” Broccoli 1961 och arbetade främst med Bond-filmerna. Efter Cubbys död 1996 tog hans dotter Barbara och hennes halvbror Michael G. Wilson över som producenter av 007-franchisen.

James Bond-filmerna baserades (ursprungligen) på Ian Flemings spionromaner och tog (med Sean Connery i rollen som 007) biopubliken med storm 1962. Resten är filmhistoria.

Serien omdefinierade hela actiongenren och satte en ny standard.

Här fanns tuffa och välklädda hjältar, ett överflöd av vackra kvinnor, rapp dialog, snabba bilar, fascinerande globetrotting, storslagna locations och överväldigande scenografi.

För publiken på 1960- och 70-talet, som inte var lika beresta som nu för tiden, erbjöd James Bond-filmerna en glimt av den stora och exotiska världen. Och varje premiär, som till en början en gång om året, var en stor mediehändelse.

 

För ett antal regissörer sedan dess har Bond-filmerna fungerat som både inspiration och en lärobok i hur man göra framgångsrika actionäventyr.

Som det ser ut nu verkar det som om Craigs svanesång som Bond var den sista klassiska filmen där vi kunde luta oss tillbaka i biosalongen och höra den förlösande repliken: ”My name is Bond, James Bond.”

James Bond will return?

Ingen filmserie har påverkat filmhistorien så mycket som 007. De 25 filmerna har under 63 år gett en unik inblick i sin samtid, på samma gång som de påverkat nästa generation filmskapare.

Med Daniel Craig i skräddarsydd smoking återupplivades serien och blev aktuell och relevant.

 

Under pandemin drabbades biografbranschen så hårt att vissa ifrågasatte om covid-19 skulle ta livet av, eller åtminstone radikalt förändra, biografmarknaden för alltid. Helt död är den inte, men det är fortfarande långt kvar till de besökssiffror som rådde före covid-19, och lanseringarna domineras numera av gigantfilmer med astronomiska budgetar, gärna med en återanvänd superhjälte i huvudrollen.

En stor del av underhållningsindustrin domineras nu av de ledande streamingtjänsterna, som Netflix, Disney+, Prime Video, Max, SkyShowtime och Apple TV+.

Efter Jeff Bezos uppköp sitter Amazon Prime Video på alla rättigheter till 007-katalogen, plus framtida filmer. Framtiden får utvisa om Amazon väljer att lansera nästa Bond-film exklusivt på sin egen streamingtjänst, Prime Video, eller samtidigt på streaming och bio.

Trots MGM-uppköpet 2021 hade familjen Broccoli fortfarande full konstnärlig frihet att vidareutveckla Bond-filmerna. Däremot satt Bezos & Co med de exklusiva distributionsrättigheterna.

Parterna hade hamnat i ett moment 22-dödläge, där båda i praktiken kunde lägga in sitt veto mot den andra parten. Barbara Broccoli kunde säga att ”vi gör nästa Bond-film precis som vi vill ha den”, medan Amazon kunde kontra med att ”om vi inte får ett (stort) ord med i laget kommer filmen inte att få någon distribution” – och nästa Bond-film har mycket riktigt befunnit sig i limbo sedan 2021.

Vad händer i framtiden?

Efter förra veckans kohandel har Broccoli knuffats åt sidan och utvecklingen av 007-universumet har överlåtits till marknadsavdelningen och abonnenternas algoritmer på Prime Video.

De senaste fyra åren har parterna inte ens kunnat komma överens om vem som ska ta över den ikoniska huvudrollen. Länge var Henry Cavill, Idris Elba och Regé-Jean Page (Bridgerton) i populära hos bettingbolagen – tills rykten började cirkulera om att man letade efter en kvinnlig (!) Bond: ”Jane Bond”. Gud förbjude!

Till slut var Broccoli själv tvungen att gå ut och förneka att de letade efter en kvinnlig arvtagare:

He can be of any color, but he is male.

Till och med Dwayne ”The Rock” Johnson har anmält sitt intresse, men trots de många skådespelaralternativen har det aldrig kommit någon bekräftelse på vem den nya 007 skulle bli – tills den brittiska pressen i mars förra året avslöjade att Aaron Taylor-Johnson (Kick-Ass) hade erbjudits rollen som James Bond, och att det bara var formaliteter som återstod han skulle presenteras officiellt – men sedan blev det tyst som i graven från Eon Productions …

Vi antar att Amazon satte ner foten och att de (förmodligen) ville ha en lite mer känd skådespelare.

Strax före jul framkom det att läget var frostigt mellan Amazon och Eon, ingen var (uppenbarligen) villig att ge efter för deras krav – och att 007:s hela framtid var i fara.

Ur den synvinkeln är förra veckans avtal åtminstone en väg framåt – frågan är bara vilken väg?

Familjen Broccoli äger fortfarande en andel (i det nyetablerade företaget), men fråntas all konstnärlig kontroll över 007-serien.

I pressmeddelandet sade Barbara Broccoli:

My life has been dedicated to maintaining and building upon the extraordinary legacy that was handed to Michael and me by our father, producer Cubby Broccoli. I have had the honor of working closely with four of the tremendously talented actors who have played 007 and thousands of wonderful artists within the industry. With the conclusion of No Time to Die and Michael retiring from the films, I feel it is time to focus on my other projects.

Tack och adjö, med andra ord.

Amazons Mike Hopkins lovar att föra arvet vidare:

We are grateful to the late Albert R. Broccoli and Harry Saltzman for bringing James Bond to movie theatres around the world, and to Michael G. Wilson and Barbara Broccoli for their unyielding dedication and their role in continuing the legacy of the franchise that is cherished by legions of fans worldwide. We are honored to continue this treasured heritage, and look forward to ushering in the next phase of the legendary 007 for audiences around the world.

Den springande punkten är vad Amazon menar med termen ”the next phase”. Det är redan känt att Amazon vill expandera Bond-universumet rejält, ungefär som Disney gjorde med Star Wars när de köpte Lucasfilm. Och det har inte precis varit en odelad framgång …

Räkna med TV-serier, spinoff-serier/filmer, prequels och nya karaktärer. Till och med 007-nallebjörnar som merchandise är en möjlighet!

James Bond kan nu också återuppstå som en amerikansk agent, möjligen en kvinnlig CIA-agent. Det finns även spekulationer om att Amazon kommer att starta om serien helt och hållet och eventuellt förlägga den tillbaka till det kalla kriget.

Allt detta är dock bara (kvalificerade) gissningar. Vad som däremot är säkert är att det till 100 % är upp till marknaden att avgöra vilken riktning 007 tar.

Bara tiden kommer att utvisa om Amazon väljer att lansera nästa Bond-film exklusivt på sin egen streamingtjänst, Prime Video, eller samtidigt på streaming och bio.

Tillbakablickar: Från Connery till Craig

”Bond, James Bond.” Under de senaste sextiotre åren har denna berömda replik uttalats i inte mindre än 25 (officiella) filmer, porträtterade av sex olika skådespelare.

De absoluta höjdpunkterna i serien inkluderar Dr. No, From Russia With Love, Goldfinger, Thunderball, You Only Live Twice, For Your Eyes Only, Octopussy, The Living Daylights, GoldenEye, Casino Royale och Skyfall.

Observanta läsare lägger säkert märke till att vår topplista domineras av Sean Connery-filmer, och det är ingen slump.

 

Sean Connery visade vägen, den skotske före detta fotomodellen var perfekt som brittisk gentlemannaspion med rätt att döda. Han hade hårda knytnävar, osannolika hjälpmedel och en omättlig aptit på det täcka könet – ständigt beredd att fyra av en rapp replik.

Connery balanserade perfekt mellan tuff agent och galant charmör.

Det underlättade naturligtvis att samtliga av Connerys filmer byggde på Flemings romaner, även om de inte följde dem slaviskt. Connery ville dock vidare i karriären och hoppade av efter sex filmer.

In på banan kom den australiske one-night-stand-skådisen George Lazenby. Med honom fick vi en tuffare och mer handlingskraftig Bond. On Her Majesty’s Secret Service kändes mer seriös och hade färre rappa repliker än vår förra hjälte från MI6. Dessutom var superspionen gift!

Särskilt väl mottagen blev han inte, och äventyret var över efter bara en film. Tillbaka in på banan kom Connery och spelade in sin karriärs sämsta och minst seriösa film, Diamonds are Forever.

När Connery till sist tackade för sig var bordet dukat för ärkebritten och ”charmtrollet” Roger Moore, som innan Bond var mest känd för huvudrollen i TV-serien Helgonet.

Bond-filmerna har alltid försökt anpassa sig efter rådande tidsanda, men det har också alltid funnits markanta förändringar i takt med att nya skådespelare har iklätt sig smokingen och skålat i den torra martinin.

Med Moore i förarsätet gjorde serien en tydlig vändning mot mer familjevänliga äventyr, med mindre våld (från en mindre muskulös Moore), mer lek och humor – och massor av vitsar.

Första filmen, Live and Let Die, var egentligen ganska så atypisk för Moore-perioden, men efter den blev det nedförsbacke med den så småningom alltmer överdrivna spionen. Undantag fanns, som Octopussy och For Your Eyes Only, men efter sju filmer var botten nådd med den oerhört usla A View to a Kill. Inte nog med att Moore såg ut som sin egen farfar, manuset försökte göra om Bond-franchisen till en dålig kopia av 1980-talets actionkomedier.

 

Två år senare tog den brittiska karaktärsskådespelaren Tomothy Dalton över stafettpinnen och vi fick se den bästa filmen sedan guldåldern på 60-talet, The Living Daylights. Övergången från den snobbiga Moore till den sammanbitna och handlingskraftiga Dalton var slående.

Serien skulle få en nystart och man sökte sig närmare Flemings Bond än någonsin. Dalton var, och är fortfarande, den bästa James Bond-skådespelaren, det är innerligt synd att han bara fick två filmer på sig att visa sina färdigheter – och en av dem var ett snudd på katastrofalt dåligt actionfyrverkeri med en överdos av pyroteknik. Var i all världen blev det av handlingen i License to Kill? Det var en film som inte hade mycket gemensamt med Flemings romaner.

Sedan var det dags för irländaren Pierce Brosnan att göra entré. Hans period, sammanlagt fyra filmer, karaktäriseras som en sökande epok, där producenterna letade efter formeln som ännu en gång skulle göra Bond aktuell i en värld utan Kalla kriget, klassiska spioner och nya fiender.

Det gick hela sex år mellan Daltons sista film och Brosnans första, Goldeneye.

Ryssarna är fortfarande skurkar, fast denna gång är det kärnvapen på avvägar som hotar världsfreden. Det är en mycket lyckad film som verkligen cementerade Brosnan som den nye Bond – en Bond som kändes som en hybrid av Connery och Moore.

Katastrofen var ett faktum med Die Another Day, som är en enda lång orgie i specialeffekter, explosioner och brinnande flygplan. Det som skulle ha blivit ett jubileumsfirande blev dessvärre ett nytt lågvattenmärke.

I finanskrisens skugga fick filmbolaget problem med pengar och man var fortfarande osäkra på hur man skulle anpassa Bond efter ”den nya tiden”. Lösningen blev att gå tillbaka till rötterna, till den enda romanen av Fleming som inte hade filmats (bortsett från en Peter Sellers-parodi och en TV-produktion från 1954).

När Casino Royale släpptes fick vi både en klassisk och en helt ny 007. Med en klassisk Bond som framstår som självsäker, hård och handlingskraftig tog blonde (!) Daniel Craig rollen ännu ett steg mot en modern inpackning: han är sårbar, tar stryk psykiskt och dövar sin smärta genom att dricka överdrivet mycket.

Utan tvekan den mest mänskliga Bond hittills – och filmen är ett litet mästerverk, med ett par realistiska actionscener, vi ser faktiskt att han får hål i kläderna och blod på skjortkragen.

Med Skyfall tog producenterna ytterligare ett spännande steg i Bonds utveckling genom att anlita en ytterst framgångsrik och välrenommerad regissör, Sam Mendes. Filmen blev också en av de mest framgångsrika i seriens historia.

Det var meningen att Die Another Day skulle bli en hyllning till Bonds förflutna och i det avseendet lyckas Skyfall mycket bättre. Filmen drar växlar på det förflutna och till och med den självironiska humorn är på plats (som när den nya Q säger: ”An exploding pen? We don’t really do that sort of thing any more”), och gamla skatter plockas fram ur gömmorna. Tekniskt sett är filmerna några av de läckraste vi har sett i genren, med hisnande foto av Roger Deakins i närgångna stridsscener såväl både på hustak i Mellanöstern och över de skotska hedarna. Vi sade Ja tack till mer Bond och mer Mendes!

Mendes fick ansvaret för den fjärde Craig-filmen, Spectre – en film som släpptes för hela tio år sedan, den längsta pausen sedan Dalton överlämnade stafettpinnen till Brosnan.

Sammantaget var Spectre en mycket sofistikerad Bond-film som gav oss nya nyanser av den komplexa spionen, snyggt foto och läcker klippning, ett spännande driv och intressanta och komplexa karaktärer, om än med en något överdriven känsla av nostalgi.

Fortfarande underhållning av högsta klass

Med No Time to Die avslutade Eon Productions den suveräna Craig-perioden och med innovative Cary Joji Fukunaga (True Detective) i regissörsstolen fick vi återigen höra den ikoniska frasen ”Vodka Martini, shaken not stirred!”

Vad framtiden bär i sitt sköte för Bond är dock nu mycket osäkert och oklart.