Efter en två år lång corona-paus är en av de mest nydanande, fascinerande, banbrytande, filosofiska och ofta djupt förvirrande serierna äntligen tillbaka på skärmen.

Säsongens tagline är ”Adapt or Die”, vilket visar sig vara en ganska träffande beskrivning.

I den fjärde säsongen utvecklas Westworlds universum och narrativ ytterligare, samtidigt som serieskaparna återkopplar till seriens rötter. Ännu en gång blir vi förvånade över manusförfattarnas många oväntade vändningar.

https://youtu.be/2l4tuNYvPa4

 

Det förflutna upprepar sig

Efter den nästan utplånande massakern som var kulmen på säsong 2 kom några av ”värdarna” (hyperavancerade människoliknande robotar med artificiell intelligens) ut i den verkliga världen. Där väntade en kamp för överlevad och att inte bli infångade av det mäktiga konglomeratet Delos, där ”The Man in Black/William” (Ed Harris), hans svärfar James Delos och svåger Logan Delos cyniskt drog i trådarna.

I säsong 3 mötte protagonisten Delores (Evan Rachel Wood) krigsveteranen Caleb (Aaron Paul), i en säsong som drogs mer åt det actionpackade hållet. Nu när den fjärde säsongen drar igång gör vi ett hopp framåt i tiden, till 2050, och återser gamla bekanta från ”förr”.

Delores har nu blivit civil och jobbar i New York för ett gigantiskt spelbolag där hon skriver berättelser för bakgrundskaraktärer i datorspel. Hon förföljs av en galen man som hävdar att hon kontrollerar hans liv och att hon ligger bakom allt ont som drabbar honom. Hon har svårt att skilja på dröm och verklighet i en ständigt upprepande vardag.

Maeve (Thandie Newton) har ”gjort en Jason Bourne” och gömt sig ute i skogen – men det förflutna hinner ikapp henne på det mest brutala sätt och ännu en gång tvingas hon besegra det som skapat henne och hennes ”art”. Hon återförenas med Caleb och tillsammans reser de tillbaka till Westworld-parken, där westerntemat nu har övergetts till förmån för en trogen kopia av den turbulenta förbudstiden i Chicago. Miljön är ny och karaktärerna har förändrats, men historien är (för det mesta) densamma.

Och till och med Bernard (Jeffrey Wright) var inte död (nu väntar vi bara på att få återse Sidse Babett Knudsen!) och ger sig nu ut på en farlig resa, tillsammans med ett par Mad Max-liknande gerillasoldater, för att avslöja den storslagna konspirationen som hotar hela mänskligheten.

Människan vs. artificiell intelligens

När den varit som bäst har Westworld på ett övertygande sätt lyckats ställa de riktigt stora frågorna. Varför lever vi? Vad är skillnaden mellan medfödd och inlärd (konstlad) kunskap/erfarenhet? Vad är egentligen verkligt? Vad händer om maskinen blir smartare än sin skapare? Och framför allt, har vi egentligen någon fri vilja? Dessa existentiella frågor har varit föremål för klassiker som Blade Runner, A.I., The Island, I, Robot och Ex Machina.

Tematiken är starkt närvarande i den fjärde säsongen, som präglas av människornas och maskinernas makt över samhällsutvecklingen och kontroll över enskilda individer. Vem av karaktärerna som är maskin och vem som är människa blir mer och mer oklart och flytande, och handlingen kompliceras ytterligare av ständiga tidshopp.

Humorn är mörk, bitande och bitter – allra bäst presenterad av den cyniske Man in Blacks ord och handling, härligt exemplifierat av ett uppfriskande golfspel med en självsäker vicepresident. Ed Harris är en maffig skådespelarlegend och karaktäriserar återigen den mest karismatiska, och enigmatiska, personen i detta spännande universum.

Halvvägs genom säsongen (vilket är så långt som pressen har haft tillgång till) är Dolores tyvärr nästan reducerad till en bikaraktär. Vi håller tummarna för att hon ”vaknar ur vinterdvalan” och får en mer framträdande roll – i den här omgången är det Maeve som är den obestridda actionhjältinnan och som får svinga svärdet.

Den enda underutvecklade karaktären är Tessa Thompson (i rollen som Charlotte Hale). Hennes motiv är milt sagt diffusa och Thompson lyckas inte heller göra henne till en särskilt intressant skurk.

Banbrytande – och komplicerad

Kombinationen av en innovativ och banbrytande handling, mästerligt foto, visuell njutning, intelligent dialog, banbrytande scenografi och skådespelarprestationer är fortfarande en fullträff. Somliga kommer säkert (inte helt omotiverat) att hävda att manuset är nästan medvetet förvirrande och överdrivet komplicerat, men hellre det än en tanklös serie utan substans och djup.

En del av wow-faktorn från säsong 1 har tyvärr försvunnit, men Westworld har fortfarande förmågan att få dig att tappa hakan, både handlingsmässigt och mentalt. Actionsekvenserna håller hög standard och dramaturgin flyter på – du kommer garanterat aldrig att somna framför TV:n.

I en tid när Elon Musk och (avlidne) Stephen Hawking varnar för att artificiell intelligens kan innebära slutet för mänskligheten, kommer Westworld in i debatten som en knytnäve. Motivet är att skapa underhållning, men på vägen utmanas vi mentalt i detta fascinerande universum, där det lika ofta är svårt att skilja värd från människa, som det är osäkert vad som är verklighet och vad som fiktion.

Om det var länge sedan du såg säsong 3 så rekommenderar vi definitivt att du tar en uppfräschning innan du sätter dig i soffan och loggar in på HBO, för det är inte direkt lättsam popcorn-underhållning som serieskapare Jonathan Nolan & Co (The Dark Knight) bjuder på. Men vi belönar ännu en gång Westworld med 5 stjärnor.

Recensionen är baserad på de fyra första avsnitten (av totalt åtta), från säsong 4. Det första avsnittet har premiär på HBO Max 27 juni.