Allt är faktiskt inte guld som glimmar. Till och med serieskapar-geniet Taylor Sheridan, som ligger bakom fenomenala serier som Yellowstone, 1883, 1923, Mayor of Kingstown, Special Ops: Lioness och Lawmen: Bass Reeves, bommar ibland.

Förra året gjorde Sylvester ”Sly” Stallone seriedebut som utstött maffialedare från New York. ”Familjen” skickar honom till Tulsa, där de förväntar sig att han ska göra så lite skada som möjligt – men den gamle ringräven lägger sig inte ner platt för att dö utan bygger snabbt upp sitt eget kriminella imperium.

 

I serien möter vi Dwight ”The General” Manfredi (Sylvester Stallone), en gangster av den gamla skolan. Han har precis avtjänat 25 år på vatten och bröd och har inte tjallat på en enda av sina maffiakompanjoner i New York.

Trots att ”dinosaurien” inte vet vad som är upp och vad som är ner på en mobiltelefon, och inte har en aning om vad en app är, får han snabbt nya vänner, som han (mer eller mindre frivilligt) övertalar att samarbeta med honom.

Förra säsongen var det försäljningen av marijuana som Generalen försökte kontrollera i Tulsa, den här gången är han mer aktuell och grunnar på hur han kan sno åt sig pengar från systemet genom att engagera sig i det ”gröna skiftet”, med fokus på förnybar vindkraft …

Premiärsäsongen kulminerade med att Generalen kastades tillbaka bakom galler, anklagad för mutor av den betydligt yngre FBI-agenten Stacy Beale (Andrea Savage), som han för övrigt också hade en intim relation med.

Samtidigt som han kämpar sin sak i domstolen måste han ta itu med en irriterad Kansas-maffia som vill ha sin stad i fred, samt en allt mer hämndlysten New York-maffia.

 

Det här är ett gäng karaktärer – och en handling – som borde borga för en hyfsat duglig och sevärd underhållning, läckert kryddad med subtil komik. Tyvärr är den andra säsongen en ännu större gäspning än säsong 1.

Stallone är mer än godkänd, och lagom distingerad och självironisk, i huvudrollen som den hårdföre gentlemannaboven. Tyvärr är han omgiven av ett persongalleri som är så karikerade och stereotypa att vi ryser. Och när dialogen dessutom inte nämnvärt lyckas få fart på skrattmusklerna så har serien misslyckats med sitt uppdrag.

Mycket av början av säsongen ägnas åt Generalens försök till charmiga juridiska upptåg i rättssalen, men det är ju inget rättegångsdrama vi tittar på, och det är inte heller särskilt elegant utfört.

Han försöker, på gammaldags sätt, återupprätta sin relation med Stacy, men tycks ha bränt sina broar. I stället hamnar allt fokus på att han ska bli en ännu mer kompromisslös bov, men hans hantlangare får för lite tid och är långt ifrån lika roliga som etablerade småskurkar som de var som naiva och blåögda bondlurkar.

För oss verkar det som om serien på grund av sin popularitet har försökt skapa något som det inte finns någon grund för – det verkar helt enkelt som om Sheridan har fått slut på idéer och behandlat Tulsa King som styvbarnet som får bo under trappan. Han har slängt ihop ett halvfärdigt manus och satsat allt på Stallones charm och erfarenhet för att ro det hela iland.

Den andra säsongen består av åtta avsnitt och pressen har bara haft tillgång till de tre första – så det här kan kanske ta sig lite längre fram, men det vi har sett räcker definitivt inte till mer än 3 svaga stjärnor, trots Slys stjärnglans.

Säsong 2 av Tulsa King har SkyShowtime-premiär i dag, den 18 september. Men du kan lugnt hoppa över den.