Vi tar av oss hatten för vad serieskapare Christopher Storer har åstadkommit med denna underfundiga lilla berättelse om den brokiga skaran som driver ett av Chicagos mest kaotiska, bästa och mest välkända sandwich-hak.

Dark horse

Den första säsongen dök verkligen upp som en dark horse förra hösten och tog oss med storm. Den andra säsongen är mindre kaotisk, går mer på djupet och ger karaktärerna gott om utrymme att utvecklas.

I den första säsongen fick vi lära känna den energiska familjen Berzatto, där äldste brodern Michael (Jon Bernthal) hade öppnat smörgåsrestaurangen The Original Beef of Chicagoland. En restaurang som definitivt inte gick med vinst och där hans förmögne farbror Jimmy (Oliver Platt) hjälpte till att täcka underskottet – och Michaels ständigt eskalerande drogkonsumtion.

Det slutade med självmord – och in på banan kom lillebror Carmy (Jeremy Allen White), som hade en genuin kockutbildning och hade skolats på Michelin-restauranger i New York och på Noma i Köpenhamn.

Kaos på alla plan

Men inte heller Carmy hade det så lätt och kämpade med inre demoner. Och det hjälpte definitivt inte att ”business-as-usual”-personalen, med den kaxige, hetlevrade ”kusinen” Richie (Ebon Moss-Bachrach) i spetsen, aktivt motsatte sig hans förnyelse av restaurangens koncept och meny.

Förra säsongen var en orgie i gourmetmat, kaos i köket, kaos på hemmafronten och kaos i huvudet– allt inpackat i ett halsbrytande tempo som kunde ge vem som helst hjärtklappning. Men oj, vad vi rycktes med av detta skandalöst charmiga gäng!

När vi återser gänget har ”The Beef” stängt för gott och Carmy och hans unga, entusiastiska skyddsling Sydney (Ayo Edebiri) jobbar med att öppna en kvalitetsrestaurang i de övergivna lokalerna. Sydney drömmer om att lyckas som mästerkock, medan Carmy längtar efter erkännande och respekt. Hindren på vägen är naturligtvis lika många som minorna i de ryskockuperade delarna av Ukraina.

PS! Glöm inte Ukrainas kamp mot krigsförbrytarna Ryssland. Här kan du donera pengar till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

Nystart?

Alla papper är uppenbarligen inte på plats (det var inte bara privatlivet som Michael hade ett komplicerat förhållande till), och det ena tillståndet efter det andra måste behandlas i kommunens långsamma papperskvarnar.

Finansieringen, med omvandlingen från hak till gourmetpalats, är uppenbarligen något som Carmy inte klarar av, så än en gång kliver farbror Jimmy in som en räddande ängel. Men den största utmaningen blir att få med sig den ingrodda personalen på den förvandling som krävs.

Medan klockan tickar allt närmare öppningsdagen, med mängder av tillstånd som saknas, personalen som gör motstånd och Jimmy som hotar med tvångsförsäljning, faller Carmy plötsligt för den vackra Claire (Molly Gordon). Eller kanske inte direkt faller? Tvångsneurotisk som han är, och livrädd för att binda sig, skulle han naturligtvis inte kalla det för ett förhållande, utan en kvinnlig bekantskap.

Men ack, även om Claire ger Carmy några stunders frid på hemmaplan, rasar ”kriget” fortfarande på restaurangen som (kanske) ska öppna som ”The Bear”. Richie beter sig som vanligt (som en skitstövel), Neil Fak (och hans tvivelaktiga kumpaner) gör uppenbarligen mer skada än nytta under renoveringen och Carmys syster Nat (Abby Elliott) är höggravid och utmattad av alla konflikter på jobbet.

Oöverträffad karaktärsutveckling

Men processen går framåt, folk lär sig och anpassar sig, och till och med Carmy lyckas (till slut) klämma ur sig att Claire är hans flickvän.

Men det är inte kaoset och konflikten i köket som är i fokus den här säsongen, inte heller den omfattande ombyggnationen. De är bara en kuliss och en metafor för den mänskliga förvandling som serieskaparen Christopher Storer vecklar ut framför oss.

Förutom en nästan oöverträffad karaktärsutveckling ger han oss en fullständigt absurd djupdykning i Berzatto-syskonens problematiska och dunkla familjebakgrund, och det är inte precis något lätt bagage de bär på.

De flesta avsnitten är ungefär en halvtimme långa, men i avsnitt 6 ger Storer oss en djupdykning i traumatiserad förödmjukelse och skam på gott och väl över en timme. Där får vi äntligen lära känna mater familias, Donna Berzatto (Jamie Lee Curtis).

Donna är en frånskild mor med ett oerhört plågat psyke. Curtis porträtterar på ett föredömligt sätt ett kontinuerligt neurotiskt sinnestillstånd som dämpas av stora mängder alkohol och offentliga utskällningar.

Här framträder syskonens olika personligheter med all önskvärd tydlighet. Nat försöker släta över situationen, Carmy vill bara gömma sig/fly, medan Michael uppmuntrar till ytterligare problem och bråk.

Varmt porträtt

Det är ett ovanligt varmt porträtt Storer målar upp av det brokiga köksgänget – som trots sina uppenbara olikheter och infekterade konflikter faktiskt bryr sig om varandra.

Särskilt relationen mellan Carmy och Sydney får blomma ut, och bortsett från lite irritation har de uppenbarligen ett gemensamt mål. Tina och Ebraheim skickas på kockkurs – den ena med skräckblandad förtjusning och den andre hatar det – och Lionel får ett studieuppehåll på självaste Noma för att lära sig konsten att skapa unika desserter. Här får vi en halvtimmes turistbroschyr från bildsköna Köpenhamn.

Men det är mobbaren Richie som genomgår den största förvandlingen.

Resan från en självsäker, vrålande besserwisser som hyser agg mot allt och alla, till en hängiven gourmetkonnässör med ett brinnande engagemang och omsorg om sina gästers välbefinnande, är ett manusgrepp som (något överraskande) träffar mitt i prick! Och det geniala är att Storer lyckas få oss att tro på det.

The Bear har en nästan perfekt balans mellan mellanmänskligt drama, befriande humor och kaotisk spänning. Visst, Storer har en förkärlek för överdriven gourmetpornografi (så elegant återgiven i Netflix-filmen The Menu), men det är av underordnad betydelse.

Det är människorna han bryr sig om, och det är deras berättelser och relationer han vill lyfta fram. Och på den nivån lyckas The Bear verkligen. Trots kaos och konflikter är den befriande humorn aldrig långt borta, allt ackompanjerat av ett underbart matchande musikspår.

De flesta serier går i samma fotspår säsong efter säsong, men The Bear lyckas förnya sig, samtidigt som den behåller programmets unika smak. Den exklusiva ”smakmenyn” toppas av utmärkt skådespeleri och måttfullt, närgående foto och klippning. 6 stjärnor för en serie som tillfredsställer både intellektet och aptiten – och redan är en solklar kandidat till Årets bästa serie.