Episode IX är ett spektakulärt visuellt slut på den legendariska Star Wars-sagan – men den lyckas inte fängsla oss på det emotionella planet.

”Mänskliga” specialeffekter

För snart fyra år sedan hade vi nöjet att träffa regissör J.J. Abrams på SXSW i Austin, Texas. Han berättade upphetsat om regin av Star Wars: The Force Awakens, som hade haft premiär fyra månader tidigare.

Abrams viktigaste budskap till filmpressen var vikten av den mänskliga faktorn i en digital medievärld. I korta ordalag: En film som är fullspäckad av spektakulära specialeffekter utan en bra, mänsklig historia som publiken kan relatera till, har ingen framtid.

”You do a Star Wars movie, you’re never going to get away from an incredible amount being done in CG. We would use CG more often than not to remove a puppeteer, a rig, legs of performers sticking out of the bottom of creatures. The idea was, in the case of Star Wars, to both create a sense of analog when it wasn’t and most importantly make sure the humanity of the characters wasn’t getting lost. The challenge with what we all do, using whatever technology we use, is to hide it.”

Abrams fortsatte och berättade att han bara filmat ungefär 10 minuter av Star Wars – The Force Awakens innan han kände att de var tvungna att lägga till mer ”mänsklighet”.

Men i The Rise of Skywalker har Abrams tyvärr inte följt sina egna principer.

Less is More!

Less is more är ett fint uttryck, och en riktlinje som vi rekommenderar alla filmskapare att följa – den här gången har de tänkt tvärtom. Här har de tittat på gamla actionscener i Star Wars-universumet och helt enkelt multiplicerat allt med 10. Snyggt rent visuellt, men innehållet är tomt, rörigt och väldigt överexalterat. Många av actionscenerna känns tröttsamma, förvirrande och mest som att titta på ett mega-avancerat dataspel.

Allt ser snyggt och spektakulärt ut, fast lite dystert, men vad hände med den mänskliga faktorn? Vad hände med karaktärer vi känner samhörighet med och bryr oss om? De bara försvinner i en soppa av specialeffekter och action som rena rama onanifesten av storhetsvansinne.

Gamla hjältar

Alla de tre stora stjärnorna från originalfilmerna (Harrison Ford, Carrie Fisher och Mark Hamill) har fått glänsa den sista och avslutande trilogin. Eftersom Fisher dog 2016 har de den här gången använt sig av arkivfilmer och återskapat hennes ansikte digitalt – och det fungerar förvånansvärt bra.

Prinsessan Leia (Fisher) har även den här gången en framträdande roll, när rebellerna ännu en gång måste bekämpa Sitherna och ”The First Order” – och Leia är inte det enda ”spöket” som hämtas fram ur glömskans skuggor.

Utan att avslöja för mycket så gillar vi inte att en av de mest markanta karaktärerna plötsligt återuppstår, utan någon annan förklaring än att personen möjligtvis är klonad. I och med det här greppet förlorar också en av sagans mest centrala karaktärer sitt viktigaste uppdrag …

Allt framstår som ett desperat grepp som inte var planerat från början i den sista trilogin.

Ett spirande förhållande

Huvudpersonerna i den sista trilogin har alltid varit den omvände (från den goda sidan till den onda) Kylo Ren (Adam Driver) och hans förhållande till den mystiska hjältinnan med diffus bakgrund, Rey (Daisy Ridley).

Det är deras förhållande och utvecklingen av deras relation som är filmens starkaste kort, och både Driver och Ridley gör bra rolltolkningar, trots bitvis fånig dialog.

I filmen finns det en underliggande, växande erotisk spänning mellan dem, plus att det finns en viss dramatik förknippad med hur förhållandet kommer att avsluta sagan. Vi kan väl avslöja så pass mycket att slutet blir lite av ett antiklimax och inte den förlösning vi hade hoppats på.

Full fart

Det finns så många karaktärer, parallellhandlingar och trådar som ska knytas ihop att det finns tillräckligt med material för minst två filmer. Hjältarna jagar efter artefakter i rena rama Indiana Jones-stil, hoppar från galax till galax, möter nya karaktärer och skjuter ner stjärnförstörare i tid och otid.

Lägg sedan till att Abrams var 20:e minut ska stoppa in en episk rymdstrid på liv och död som ska överträffa den ursprungliga trilogin, så har man ett recept på en film vi inte fängslas av, eller orkar hänga med i.

Historien är kaotisk, relativt oinspirerande och lämnar inget utrymme för reflektion, bra dialog eller saktmodig uppbyggnad av karaktärer. Allt känns som en nonstop-bergochdalbana där specialeffekter och action är viktigast.

Hela plotten känns dessutom som en idissling och regelrätta upprepningar av något vi sett förut i rymdsagan – här finns inte en enda ny tanke. Alla tecken på nytänkande, modiga val och uppfriskande komik från Episode VIII är som bortblåsta till Andromedagalaxen.

Starka skådespelare som Jason Isaac och Keri Russell känns bortkastade, medan andra karaktärer försvinner ur sagan utan att vi får någon tillfredsställande förklaring. Och varför i hela friden introduceras vi för den nya rebellen Jannah (Naomi Ackie) när hon är helt oväsentlig för handlingen? Det vittnar om ett manus som fått ett antal omskrivningar (så många som fyra personer står som manusförfattare) och gradvis har förlorat sin helhet.

Alla ska bli nöjda

Missförstå oss inte, allt i Episode IX inte alls katastrofalt, men tyvärr har det gjorts för många kompromisser på vägen eftersom man till sista blodsdroppen har försökt tillfredsställa precis alla.

Alla, från hardcore-fans och actionfantaster som är uppvuxna med Transformers-filmerna till en ny generation unga biobesökare – och Disney-aktieägare – ska få vad de vill ha i det avslutande kapitlet – och under tiden har fokus på målet gått förlorat.

Rey bär mycket av filmen på sina späda axlar, vilket hon lyckas relativt bra med genom en blandning av osäker sårbarhet och bestämd tuffhet, men ”någon” borde ha gått in och klippt ner filmen ordentligt, lagt större vikt vid mänskliga relationer och karaktärsbyggande scener, då kunde The Rise of Skywalker ha blivit en värdig Star Wars-film.

Så som filmen är nu känns den tyvärr som en av de svagaste i rymdsagan, det är nästan så att man misstänker att självaste George Lucas har suttit vid rodret med svettiga händer.

3 ytterst medelmåttiga stjärnor.