Äntligen är andra säsongen av Ridley Scotts udda och krävande sci-fi-epos här. Ännu en gång förflyttas vi till den karga, avlägsna planeten Kepler-22b, dit ateistiska bosättare (125 år in i framtiden) har flytt från ett jordklot som härjats av krig, svält och religiösa konflikter
Obs! Om du inte har sett den första säsongen så läs inte vidare, den här recensionen avslöjar viktiga delar av handlingen. Och om du inte gillade första omgången av Raised by Wolves, så finns det inte heller någon anledning att läsa vidare. Uppföljarsäsongen kommer definitivt inte att locka till sig några ”nyfrälsta”.
Artificiell intelligens tar över
Den första säsongen kretsade främst kring de två androiderna Mor (Amanda Collin) och Far (Abubakar Salim) och deras hårda liv med att uppfostra, och försöka hålla liv i, sex människobarn. Men nu förflyttas fokus mot maskinernas plats i Den nya världen.
Efter det extrema slutet av säsong 1, där Mor och Far desperat försökte ta livet av det sjunde ”barnet”, har nu handlingen flyttat till den mycket frodigare, tropiska sidan av planeten.
Sex månader senare har 200–300 orubbliga ateister etablerat en ny koloni, ”The Collective”, i tropikerna. En bosättning som styrs fullständigt av en supermaskin (”The Trust”) som utvecklats av samma datorgeni som skapade Mor/Lamia, Campion Sturges (Cosmo Jarvis).
I allt från hur de beter sig i vardagen till uppfostran och bestraffning, följer pionjärerna lydigt alla order från datorn – en maskin som får Scotts MU/TH/UR 6000 (Alien) att blekna i jämförelse.
Kriget mellan ateisterna och de religiöst fanatiska Mithras-anhängarna är (i stort sett) över, men en rabiat besatt Marcus (mer fårad och väderbiten än någonsin) vandrar omkring i bitter ensamhet, på jakt efter upprättelse och makt åt guden ”Sol”. Han skaffar sig en ny Mithras-partner (och en barnandroid på köpet) och försöker blåsa nytt liv i sektens inflytande på Kepler, samtidigt hör han allt intensivare röster inuti huvudet. De får sedan sällskap av en före detta ateist som har fått nog av att blint lyda en maskins order.
Det sjunde ”barnet”
I den tropiska zonen leker livet. Det finns gott om mat, levnadsvillkoren är goda och det tycks råda lugn och ro. Fascinerande nog blir Mor och Fars ”omsorgsprocedurer” tillfredsställda. Den största faran verkar vara det sjudande syrahavet som omger territoriet.
Och vem (eller vad) sänder de mystiska signalerna?
Relationen mellan Paul (som har avslöjat sina falska föräldrar) och Campion (Winta McGrath) är spänd och instabil. Fortfarande starkt religiös, och nyligen utsläppt från karantän efter att ha hört röster inuti huvudet, hamnar de två unga herrarna ofta i bråk. Men trots oenigheten är Campion den födda ledartypen och låter sig inte kontrolleras av de vuxna. Han hittar ett ägg han väljer att behålla …
Strax före klimax i säsong 1 födde (!) androiden Mor sitt sjunde barn – en monsterorm. Den urgamla Mithras-profetian nämner en frälsare, ett barn, som ska ledas av en orm, men när ateisterna kommer i kontakt med monstret börjar en intensiv klappjakt – med skarp ammunition.
Det sjunde ”barnet” är verkligen Ormen i paradiset i denna udda science fiction-historia.
Handlingen stramas till
Efter en bitvis seg och något skakig första säsong är karaktärerna och premisserna stabilt etablerade. I den här omgången ger serieskaparen Guzikowski huvudkaraktärerna luft, utrymme och plats att utvecklas, samtidigt som den stramar upp handlingen och höjer tempot.
Dessutom presenteras HBO Max-serien i gnistrande 4K – och den ser helt fantastisk ut! Landskapet är en blandning av afrikanska savanner och frodig djungel à la Jurassic Park. Omgivningen präglas av förvuxna, exotiska växter och karga klippor, tre månar och ett hav av livsfarlig syra.
Actionscenerna är mer framträdande och eskalerande friktioner och konflikter lyfter dramaturgin flera snäpp. Trots detta finns det fortfarande utrymme för filosofiska funderingar, bland annat mellan Campion och Paul, om vår arts ursprung – och mörka framtid.
Komplex
Den fria viljan, och skillnaderna mellan människa och maskin, löper som en röd tråd genom Raised by Wolves. I en skrämmande sekvens får vi se Mor (i nytvättad latexdräkt), som till vardags är inställd på att utbilda de yngsta barnen, bli tvungen att ”korrigera” en påstådd terrorist. Rysningar!
Och trots att ateisterna älskar att framhäva sin mänskliga frihet, storsinthet och liberalism, så har de inga problem med att trakassera Mithras-barnen, en skara där gravida (efter en grym våldtäkt) Tempest tar allt mer avstånd från sitt förflutna och sin tro.
När ormen ska jagas är de inte heller mer altruistiska än att de tvingar ett gäng tillfångatagna Mithras-anhängare att vara kanonmat. Och vi sitter och tittar på med en sjudande obehaglig blandning av spänning och avsky.
Raised by Wolves är verkligen en nydanande serie, efter en lite ojämn första säsong har den nu hittat sin form och formel. Den är slående vacker och flagrant brutal, men har på samma gång flera dimensioner och ett filosofiskt djup som ger eko.
Absolut ingen lättsam popcornunderhållning som tilltalar alla en fredagskväll, fast i den genren finns det ju ett otal fina alternativ. 5 stjärnor.
Recensionen är baserad på de första tre (av åtta) avsnitten. De två första släpps på HBO Max i dag, sedan följer ett nytt avsnitt i veckan.
