Även om möjligheten bara antytts tidigare så har det till slut kommit en film som helt enkelt handlar om världens undergång. I Melancholia är von Trier tillbaka där han är som allra bäst, efter en längre period där han krävt mycket från sin publik i de mindre konventionella filmerna Dogville (2003) och Manderlay (2005), som följdes av den lättsmälta komedin Direktören för det hele 2006, varpå han skrämde folk från vettet med sin Antichrist 2009. Melancholia bär definitivt Lars von Triers signum, och den här gången har han skapat ett episkt mästerverk som är så vackert och fyllt av kontraster att man nästan undrar om han gör parodi på sig själv.
Filmen berättar historien om systrarna Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg), och hur de två reagerar helt olika inför jordens undergång. I filmens första del skildras Justines bröllopsfest, som firas med familj och nära vänner på en pampig herrgård ute på landet. Här bjuder von Trier på det borgerliga livets skratt och glädje, samtidigt som han skildrar Justines svårigheter att känna lycka i en sådan välsignad stund. Hon faller ut ur och tillbaka in i verkligheten, och kvällen slutar med att hennes nye man Michael (Alexander Skarsgård) lämnar henne.
Melancholias andra del fokuserar på tiden efter bröllopet, där Justine är djupt deprimerad och har flyttat in hos Claire, hennes man (Sutherland) och deras son. Efter hand kommer det fram att en planet som fått namnet Melancholia är på kollisionskurs med Jorden, och både Justine och Claire genomgår stora förändringar när apokalypsen står för dörren.
Lars von Trier har verkligen lyckats med sin historia om tomheten i det jordiska livet och den stora längtan och de begär livets undergång väcker. Han använder det sublimt vackra och tecknar ett scenario som ställer stora frågor kring människosinnets förväntningar och mönster. Filmen fängslar ända från den fantastiska prologen – som för övrigt är något av det snyggaste som gjorts på film – till filmens två huvuddelar som sliter två helt olika karaktärer i vitt skilda riktningar, samtidigt som de båda förenas när de står inför ett oundvikligt öde. Gainsbourg och Dunst är briljanta i sina roller, och i Cannes tog sistnämnda hem priset för bästa kvinnliga huvudroll. Det är mycket möjligt att von Trier hade fått Guldpalmen om det inte hade varit för hans väldigt olyckliga uttalanden om Hitler och Nazi-Tyskland under presskonferensen, som slutade med att han blev utkastad från festivalen. Oavsett vad han har sagt och vad folk tycker om honom som person så kommer man inte ifrån att Melancholia är en fantastisk film som befäster von Triers position som en Europas främsta regissörer de senaste femton åren. Sex stjärnor.
Det här är en film som passar utmärkt i filmsamlingen, och Blu-ray-utgåvan är särdeles bra. Extramaterialet (bl.a. bakomfilm, trailer, specialeffekter, kommentarspår) är intressant, informativt och snyggt presenterat. Det audiovisuella är väldigt tillfredsställande och håller nästan toppklass. Köp rekommenderas å det varmaste!