Vi har tappat räkningen på hur många gånger vi har sett världen gå åt helvete i filmer och serier. Som tema har apokalypsen varit ständigt återkommande genom hela filmhistorien – ofta med en föga originell, repetitiv och transparent handling.
Med Sam Esmail i regissörsstolen, ackompanjerad av stjärnskådespelarna Julie Roberts, Mahershala Ali (True Detective, säsong 3) och Ethan Hawke, serverar Netflix oss något så unikt som en högst originell, skrämmande realistisk resa ner till ”Dantes Inferno” – med en aktuell knorr.
Nej, du kommer inte att bli bombarderad av vacklande, dreglande zombies, ett lömskt virus som ödelägger nationer, arga utomjordingar eller ett fullskaligt kärnvapenkrig. Serien utspelar sig i dagens USA och där Esmail tar oss med till den mycket välbärgade familjen Sanfords vardag i New York.
Mamman Amanda (Roberts) jobbar i reklambranschen och har gradvis blivit en cynisk, lätt apatisk och människohatande medelålders kvinna. En sensommarmorgon bestämmer hon sig helt spontant för att lämna sin stressiga vardag sig och bokar in en långhelg i en lyxvilla på Long Island.
Bara ett stenkast från Manhattan tar hon med sig sin man, litteraturprofessorn Clay (Hawke) och deras två bortskämda tonårsbarn för en liten flykt från verkligheten och storstadens stress och jäkt. Men redan första dagen i lyxhuset råkar de ut för något chockerande. De solar på stranden när en gigantisk oljetanker plötsligt kommer rakt mot stranden, och den stannar inte förrän kölen är halvvägs upp på sanddynerna.
Lätt skakade åker de tillbaka till huset, låter barnen leka obekymrat i poolen, delar en flaska rött vin (eller två) och skakar av sig det hela som en bisarr isolerad händelse.
Men mitt i natten vaknar de av att någon knackar på dörren. Utanför står G.H. Scott (Ali) och hans dotter Ruth (Myha’la), som påstår sig vara husets ägare och söker skydd på grund av ett omfattande strömavbrott i staden.
Amanda är lite skeptisk till både historien och familjen Scott, men låter sig övertalas att låta dem sova i källaren – till Ruths uppenbara irritation. Men natten blir till dag och ytterligare en rad märkliga, oförklarliga händelser inträffar. Internet ligger nere, telefonen är död och på TV visas bara ”snö” med enstaka nödmeddelanden. En serie olyckliga sammanträffanden? Knappast!
Esmail har regisserat och skrivit en film som har en krypande, ihållande kuslighet, där ledorden är ovisshet och osäkerhet. Utan kontakt med omvärlden och med alltmer oförklarliga händelser (som djurflockar som beter sig konstigt, flamingos i poolen, självkörande Teslor på villovägar, illavarslande flygblad och öronbedövande ljud) börjar de två omaka familjerna ana att detta förmodligen är mycket större och allvarligare än ett par tonårshackare från Filippinerna som sprider ett kärleksvirus.
Västvärldens sårbarhet för allomfattande hackerattacker mot vår digitala infrastruktur är välkänd, men sällan något vi verkligen reflekterar över. För vad skulle egentligen hända i vårt toppmoderna, genomorganiserade digitala samhälle om allt det som vi är beroende av varje dag bröt samman?
Men det som verkligen är spännande med handlingen är hur Esmail flätar ihop katastrofen med ett delvis instabilt samhälle, där människor har slutat lita på både myndigheter och varandra. Vägen till politisk och samhällelig kollaps ligger vidöppen. Ur detta skrämmande perspektiv är det kanske inte så konstigt att den före detta presidenten Obama och hans fru är medproducenter av Leave the World Behind.
Här är den uppenbara rädslan för vad ytterligare en mandatperiod med ”mannen med det orange ansiktet” kan göra med det amerikanska samhället – om han får ytterligare fyra år i Vita huset – en dyster kontext.
Tyvärr vill Esmail & Co lite för mycket med berättelsen och måste på liv och död att linda in ett par lite långsökta konflikter om illa dold vardagsrasism, fördomar och rikemansprivilegier. Dessutom lägger han till en onödig ”mystisk” aura kring händelserna som inträffar – något övernaturligt à la A Quiet Place. Det är betydligt mer spännande att se hur ”vanligt folk” hanterar apokalypsen, där den första fasen är förnekelse – innan rädslan (och handlingsförlamningen/apatin?) tar över.
Dialogen mellan en lysande Roberts och en bergsäker Ali är en av filmens starkaste tillgångar. Dialogen är välskriven, dramaturgin fungerar och skådespelarna finner varandra väl, på ett verkligt genuint sätt. Ethan Hawke levererar naturligtvis, men här får han finna sig i att spela andrafiol.
Leave the World Behind är definitivt ingen lättillgänglig film, den kräver något av tittarna eftersom den tar tid på sig att bygga upp berättelsen och karaktärerna. Och om vi ska vara helt ärliga så kunde den ha kortats ned en kvart.
Men premissen är djupt fascinerande och skådespelarprestationerna utmärkta i en film som kommer att ge dig något att tänka på nästa gång din mobil tappar signal eller Netflix inte längre låter dig strömma det senaste avsnittet av Vänner. Samtidigt bör du nog ännu gång kontrollera tillgången på vatten, konserver och batterier i källaren! 4 mycket starka stjärnor.