Storslagna, historiska och episka actiondramer som Ben-Hur, Spartacus och Cleopatra var något man trodde hörde till det förflutna, till Hollywoods stora guldålder. Men 2000 bestämde sig en av vår tids mest särpräglade visuella regissörer, sir Ridley Scott (Alien), för att väcka genren till liv igen.

Med australiensaren Russell Crowe i huvudrollen, enastående specialeffekter, ett fängslande manus och ett djupt fascinerande persongalleri blev både publik och filkritiker förtjusta. Den kostsamma filmen sopade hem utmärkelser (bland annat 5 Oscar-statyetter) och fick biobiljetter att sälja som glass i solsken. Det mest anmärkningsvärda är faktiskt att det inte har kommit någon uppföljare förrän nu.

Det måste dock sägas att Scott inte har suttit på sin kammare sedan 2000 och bara nöjt sig med sina tidigare filmmeriter. De senaste 24 åren har den produktive regissören regisserat imponerande 25 filmer – i slutet av november fyller britten 87 år!

Många hävdar, med rätta, att dagens Hollywood främst koncentrerar sig på att återvinna gamla klassiker och på eviga ”upprepningar” av säkra kort som generiska superhjältefilmer. Och väldigt många av de filmer som bygger på gamla storheter är massproducerat skräp som förringar de ursprungliga filmerna. Så är det inte med Gladiator II.

Precis som med bland andra Top Gun: Maverick lyckas uppföljaren hedra originalet samtidigt som den tillför något nytt till berättelsen och fördjupar handlingen och huvudpersonerna.

På tidslinjen befinner vi oss ungefär 20 år efter handlingen i Gladiator. Romarriket styrs av de dekadenta, makthungriga och korrupta tvillingkejsarna Geta (Joseph Quinn) och Caracalla (Fred Hechinger). De skandalösa kejsarna regerade över romarna under åren 209–211.

 

Historien upprepar sig

Dottern till kejsar Aurelius, Lucilla (Connie Nielsen), befinner sig fortfarande i maktens centrum i den romerska huvudstaden, men är vingklippt och utlämnad åt tvillingarnas nåd. Hennes tidigare förhållande med general Maximus (Russell Crowe) gav dem den oäkta sonen Lucius, som hon omedelbart efter Maximus brutala död skickade utomlands för att rädda honom från att bli politiskt mördad av sin morbror, Commodus.

Nu är han en man i mitten av trettioårsåldern, går under namnet ”Hanno” (Paul Mescal, All of Us Strangers) och bor i den nordafrikanska stadsstaten Numidia (dagens Algeriet) med sin vackra fru Arishat.

Här ser han fram emot en fredlig och framgångsrik framtid, tills plötsligt halva den romerska armén, ledd av general Acacius (Pedro Pascal, The Last of Us), anfaller kuststaden, dödar hans fru och tar honom som krigsfånge. Tillbaka till Rom och Colosseum går färden …

Scott och manusförfattaren David Scarpa sammanflätar sömlöst de två filmernas berättelser. Många av karaktärerna från den första filmen, framför allt Connie Nielsen, återkommer i sina roller och filmens centrala tema handlar återigen om hur en trasig man kan stå upp mot det väldiga romerska imperiet och (förhoppningsvis) ändra dess korrumperande kurs.

Och med en ännu större budget och förbättrade specialeffekter återskapar Scott & Co det fascinerande Rom i all sin magnifika prakt, allt läckert kryddat spektakulära stridsscener i världens största underhållningsarena på den tiden: Colosseum.

Episkt!

Från öppningsscenens våldsamma sjöslag, där hela den romerska flottan gör strandhugg mot Numidias fästningsmurar, till den ena gladiatorstriden mer hisnande än den andra, tar Scott oss med på en actionpackad resa genom romarnas våldshungriga huvudstad.

Allt elegant och cyniskt orkestrerat av ”spindeln” Macrinus (Denzel Washington). Som stadens ledande ”cirkusdirektör” för gladiatorstrider har han mäktiga vänner och allierade i stadens maktelit. Personer med olika intressekonflikter, som han lekande lätt spelar ut mot varandra.

I likhet med Oliver Reeds färgstarka karaktär i Gladiator inser Macrinus direkt att Hanno/Lucius har helt unika egenskaper. Han har inte bara styrkan, utan också det okuvliga modet, förmågan att underhålla samt ett blint raseri som gör honom till en kraft att räkna med på den sandiga arenan. Han är som skapt för att ge massorna cirkus.

Men innerst inne präglas Lucius mest av likgiltighet och dysterhet. Efter att ha förlorat sin kärlek och berövats familjebanden som knöt honom till Rom är han nu desillusionerad och utstrålar en ”ge fan i allt”-mentalitet. När Roms politiska framtid återigen står på spel, och hans mor är en viktig bricka, är frågan om hans livsgnista kan tändas igen.

Scott är en synnerligen visuell regissör, här skapar han vacker magi på den stora duken. Med brutala stridsscener som bakgrund släpper han alla hämningar och återskapar de mest dramatiska strider som har ägt rum innanför Colosseums enorma stenväggar.

Och den här gången är det inte bara lejon och hästar som får dansa med gladiatorerna, nej, i uppföljaren har Scott berett plats för såväl arga babianer som noshörningar och till och med hajar (hur historiskt korrekta hajarna är, är något som de lärde tvista om). Filmens nästan två och en halv timme bara rusar förbi.

Fascinerande persongalleri

Men en film blir inte storslagen enbart för att den har unika stridsscener. Om vi ska kunna engagera oss känslomässigt måste vi få intressanta karaktärer som vi bryr oss om.

Lucius når inte riktigt upp till Crowes unika karaktär i den första filmen, han var en enkel man av folket som hade tjänat det romerska riket och sedan orättvist berövat allt och alla, och som i slutändan bara kämpade för sin värdighet (och förhoppningarna om politiska omvälvningar), men även Lucius blir en enmansarmé som kämpar mot övermakten – en person som det är lätt att engagera sig i och heja på.

Mescal gör en gedigen rolltolkning som den försmådde prinsen, men lika intressant är den komplexa Acacius, där Pascal verkligen visar vilken karaktärsskådespelaren han är. Men den saftigaste rollen har Cott den här gången låtit gå till Washington, som fullständigt briljerar som den rakt igenom cyniske och diaboliskt listige maktspelaren vars motto är att ändamålet helgar alla medel.

Blockbuster!

Med Gladiator II har Scott serverat världens utsvultna biografdistributörer precis vad de behöver efter Covid. En storslagen, visuellt överlägsen film med en mängd stjärnskådespelare och en handling som kommer att tilltala en mycket bred publik.

Vi spår att detta kommer att toppa listan över årets mest sedda biofilmer – och det är verkligen välförtjänt. För Scott bjuder inte bara på ”bröd och cirkus” med en folklig popcornfilm, utan har komponerat ett storslaget action-epos som gör all heder åt hans klassiska originalfilm.

Scott och manusförfattarna borde dock ha investerat lite mer tid i de uppfinningsrika, maktpolitiska intrigerna som utspelar sig bakom kulisserna, det hade gett berättelsen ännu mer djup och stöttat dramaturgin. Filmen hade också tjänat på att ge mer tid åt både Pascal och Nielsen. Framför allt Nielsen är berättelsens emotionella ankare.

Uppföljaren är inte riktigt i klass med Gladiator, som trots allt bjöd på en mer komplex och fängslande historia, men är definitivt en värdig uppföljare som visar varför Scott ändå får grönt ljus och nästan själv kan bestämma budgeten för sina filmprojekt. 5 stjärnor till de ojämförliga, svärdssvingande sandalkrigarna.

Gladiator II hade biopremiär den 15 november och förväntas ha streaming-premiär (på SkyShowtime) framåt våren.