Det har varit ganska så tyst om Eddie Murphy de senaste åren. När han nu försöker återuppliva sin komediklassiker från 1980-talet så hamnar filmen (på grund av coronapandemin) på en strömningstjänst – och det är kanske lika bra det, för Coming 2 America är tyvärr inte värd någon biobiljett.

 

Murphy fick sitt genombrott på vita duken i 48 timmar (1982) innan han blev superstjärna i rollen som den snabbkäftade polisen Axel Foley i Snuten i Hollywood (1984). Sedan följde framgångarna och ”allt” han tog i blev kassasuccér.

Med Coming to America (En prins i New York) (1988) bjöd han på en underbart absurd historia om en fullständigt bortskämd (”The Royal Penis is Clean Your Highness”) afrikansk prins från landet Zamunda som reser till Queens i New York för att hitta en passande drottning.

Förvecklingarna, missförstånden och kulturkrockarna som uppstår som uppstår tillhörde årtiondets roligaste och charmigaste. Så vi förstår mycket väl att Murphy, efter skitfilmer som The Adventures of Pluto Nash, Dr. Doolittle 2, Daddy Day Care och Norbit, siktade in sig på en ”remake” av en säkert kort.

Men när det väl blev dags att återuppliva ”gamla minnen” så har varken Murphy eller manusförfattarna ansträngt sig det minsta att tänka i nya banor. Med några få tweaks får vi i princip se samma berättelse en gång till, där dessutom ”alla” från originalfilmen dyker upp igen.

För ett par veckor sedan recenserade vi den nya Disney+-serien Big Sky och hävdade att ”90-talet ringde och ville ha tillbaka sin TV-serie”. När det gäller Coming 2 America, föreställer vi oss att Eddie Murphys fax har pipit konstant med innehållet ”1980-talet ringer och vill ha tillbaka sin film” …

Den platta humorn, de överdrivna karaktärerna och handlingen gör att filmen känns 35 år gammal – vilket i och för sig hade gått att förlåta om vi fortfarande hade blivit charmade av persongalleriet och den ibland lite absurda komiken, men nej, den här gången skrattar vi mer åt än med Murphy & Co.

Handlingen går ut på att prins Akeem (förmodligen oavsiktligt) sådde sin kungliga vildhavre under besöket i Queens och nu när han behöver en manlig arvinge (kvinnor kan självfallet inre ärva tronen i Zamunda) så tycker hans lojala (?) rådgivare Semmi (Arsenio Hall) att det är dags att kontakta den oäkta sonen Lavelle Junson (Jermaine Fowler).

Den överdrivna ”dagdrivaren”, som har en ännu vulgärare mamma, är varken charmig eller intressant – bara irriterande karikerad. Den långsökta kärlekshistorien mellan honom och hans zamundiska frisör, Nimembe (Nomzamo Mbatha), är inte heller särskilt trolig. Den har inte heller samma gnistrande kemi som vi såg 1988 mellan Murphy och Headley.

Murphy försöker förgäves att uppdatera/modernisera handlingen genom att nicka uppskattande till kvinnors rättigheter (eller brist på dem) och girl-power. Men allt blir så ytligt och föga subtilt att vi genomskådar det för vad det är: en fasad. Vi blev däremot charmade av den feministiska knorren på ”The Royal Penis is Clean Your Highness”.

Förmildrande omständigheter är en totalt over-the-top uppvisning av Wesley Snipes som diktator från grannlandet (Nextdoria!), det gamla griniga frisörgänget samt alla spektakulära, överdådiga kostymer.

Somliga kommer förmodligen att se på Coming 2 America med lite blidare ögon på grund av nostalgin som uppföljaren bjuder på, men vi kan inte tänka oss att någon under 35 kommer att skratta åt ett enda av de plumpa/platta skämten. Nej, se hellre originalet tre gånger till! 2 stjärnor.