Vad händer när en av sydstaternas mäktigaste fastighetsmagnater riskerar att bli utblottad, utan pengar, privatjet, lyxklockor, status och en vacker troféhustru? Charlie Croker (Jeff Daniels, Dum & dummare) hamnar mitt i den delikata situationen.

Efter att ha anordnat en hejdundrande, självcentrerad 60-årsfest, komplett med en soloakustisk You’re Still the One med Shania Twain, blir dagen efter helvetisk baksmälla för Atlantas största fastighetsinvesterare. Höjdarna på banken har varit ute efter honom länge och nu vill de ha tillbaka den miljard dollar han är skyldig dem – eller, ännu hellre, sätta honom i en rejäl konkurs.

 

I spetsen för ”bödlarna” står den osäkre mellanchefen på banken, Raymond Peepgrass (Tom Pelphrey), som har ett minst sagt komplicerat förhållande till Croker. Peepgrass (eller ”Peepy”, som Croker nedlåtande kallar honom) ser ut som Clark Kent, är stundtals stapplande osäker och har aldrig i sitt liv stått upp för sig själv. Han låter sig till och med bli överkörd av sitt finska one-night-stand, som försöker beröva honom alla framtida inkomster.

I Croker ser han en stenhård alfahanne som han både föraktar och beundrar djupt. Han vill bli som honom, på samma gång som han längtar efter att krossa honom ekonomiskt.

Hans chef, den stenhårda ex-militären Harry Zale (Bill Camp), ser äntligen en möjlighet att sätta dit de förbannade hänsynslösa miljardärkapitalisterna – och betraktar det nästan som sin samhällsplikt att pulverisera Crokers fastighetskonglomerat.

Croker själv har en stor svaghet: hybris! Han är övertygad om att han är större än världen, helt osårbar och oövervinnelig. En akilleshäl som faktiskt kan få honom, och hela imperiet, på knä. Och med ett sviktande knä är han, bokstavligen, nästan redan på knä.

I den ekonomiska bataljen med Bank of Atlanta väljer han och hans skarpsinnige advokat, Mr White (Aml Ameen), att slå tillbaka hårt, eftersom de anser att anfall är bästa försvar. Men i skuggorna lurar dåliga finansiella beslut, tuffa konkurrenter och en förolämpad exfru (Diane Lane) som likt gamar cirklar kring sitt sårade byte.

Serieskaparen är en av Hollywoods största gamla ringrävar, David E. Kelley. Legendaren ligger bakom succéer som Chicago Hope, Ally McBeal, Goliath och Big Little Lies och har (oftast) en felfri känsla för vad som tilltalar en brokig streamingpublik.

Och apropå Goliath, serien om den osjälviska advokaten som ställer upp för de som befinner sig längst ner på samhällsstegen, får vi även i A Man in Full se en stabil parallellhistoria om juridisk orättvisa och vardagsrasism. Under en konfrontation med polisen blir maken till Crokers (svarta) sekreterare slagen, sparkad och misshandlad, och gör misstaget att slå tillbaka. Rakt in i buren bär det – med Mr White som (förhoppningsvis) räddande ängel.

Men med frysta tillgångar och en ilsken bank i hälarna kämpar Croker & Co för att kunna betala den saftiga borgen. Samtidigt ser vi konturerna av Peepys korståg som mer av en personlig vendetta mot Croker – på samma nivå som Paul Giamattis besatthet av Damian Lewis i HBO-succén Billions.

A Man in Full är långt ifrån något realistiskt porträtt av den amerikanska finanseliten och deras komplexa relation till banksystemet, men serien har gott om sting! Dialogen är rapp, fräsch, lekfull och originell, och skådespelarna stortrivs i sina skandalösa roller.

Daniels får en möjlighet att briljera som en kaxig, högfärdig magnat med bred sydstatsaccent och förakt för de flesta människor, inte minst de som visar tecken på svaghet. Han är besatt av statussymboler, makt, offentlig image och inte minst sitt eftermäle. Denna längtan efter storhet har fått honom att bygga en av de mäktigaste skyskraporna i centrala Atlanta – ett projekt som riskerar att knäcka honom.

Pelphrey gör en skön roll som lismaren som trånar efter erkännande och att bli sedd, och Zale är utmärkt som den hårdföre bulldoggen. De kvinnliga rollerna hamnar lite i skymundan, vilket är synd eftersom Lane, Lucy Liu och Sarah Jones (For All Mankind) alla gestaltar intressanta karaktärer.

Fängelsehistorien och kampen i rättssystemet stjäl i längden lite för mycket tid, men bidrar samtidigt till att göra Croker mänskligare och blir ett slags förankring av normalitet i serien. På samma gång står den i en märklig kontrast till resten av berättelsen, som är (medvetet) satirisk.

Satir, om än inte av den bästa sorten, men definitivt välfungerande, välgjord och gedigen underhållning. Länge leve hybris! 4 starka stjärnor.

Miniserien A Man in Full har Netflix-premiär den 2 maj.