Recension: Dumbo

Walt Disney Company har fått dollartecken i ögonen och spottar ur sig live-versioner av sina gamla tecknade klassiker snabbare än vi byter underkläder. Inte så konstigt med tanke på att de hittills har spelat in 60 miljarder kronor (!) på sina remakes av gamla filmskatter. Dumbo är en av de bättre.

Den klassiska berättelsen om den lilla elefantungen med de enorma öronen, som mobbas av de andra djuren på cirkusen, är en av Disneys mest berömda och älskade filmskatter. Vi satt alla med ett tår i ögonvrån när Dumbo slog tillbaka och visade upp sina flygkonster, med charmtrollet Timothy Mouse i hatten och en ”magisk” fjäder i snabeln. Originalfilmen (1941) är bara lite över en timme lång, men årets live-version klockar in på nästan två timmar.

Till skillnad från andra remakes av Disney-klassiker har de den här gången lagt till något nytt till berättelsen, som både fördjupar karaktärerna och gör handlingen mer utförlig och intressant.

Den cyniska cirkusdirektören gestaltas elegant av Burton-favoriten Michael Keaton och eldiga Eva Green står på Dumbos och djurens sida i kampen för rättvisa och anständighet.

I sedvanlig Tim Burton-stil (regi) är filmen en visuell fest för ögonen, med vackra detaljer, en ovanligt färgrik scenografi och den är absolut underbart filmad och ljussatt. Precis som i originalet är karaktärerna även här lite endimensionella, men Greens karaktär utvecklas intressant.

Animeringen är prickfri och Dumbo ser helt äkta, och söt, ut. Tyvärr utelämnar filmen en del element från originalet, till exempel när Dumbo dricker sig full samt de pratsjuka, fräcka kråkorna. Nyinspelningen är mer moraliskt ”korrekt” och inte riktigt lika charmig och känslosam som originalet, men definitivt värd sin egen film. 4 starka stjärnor.