: Scansonic MB-6

Om du tror att Scansonic bara är ett ”billighetsmärke”, utan nödvändig kunskap för att mäta sig med de riktigt stora, så ska du veta att de som ligger bakom märkesnamnet är samma konstruktörer som bakom highend-märket Raidho Acoustics. Som har allt annat än små prislappar – den billigaste (och allra minsta) golvhögtalaren X-2 kostar 124 000 kronor och du måste punga ut med mer än två miljoner (!) för att lägga beslag på den största D-5.1. Allting som rör Raidho är exklusivt, och när sådana kvaliteter ska in i en Scansonic-högtalare så måste det få kosta. Lite grand som Audi, som utnyttjar mycket teknik från Lamborghini.

90 000 kronor är vad du måste betala för Scansonics flaggskepp MB-6. På den nivån finns gott om rivaler som Piega Classic 60.2, Vienna Liszt och Sonus faber Olympica III, för att bara nämna några. Att se Scansonic nämnas tillsammans med dem känns milt sagt udda.

 

DNA från Raidho

MB-serien har tydliga genetiska drag från Raidho. Det märkte vi när vi testade stativhögtalaren MB-1 i fjol. Kabinetten har många likheter med X-serien, fast med enklare, mattsvart utförande. Fötterna av aluminium är också besläktade, de sitter på eleganta skenor som fästs på undersidan.

Den karaktäristiska banddiskanten finns på plats (även denna i en enklare version) och för att minimera induktans i elementen – vilket bromsar accelerationen – är det extra stor plats för spolen i gapet mellan polstycket och den starka magneten. Precis som hos Raidho, fast Scansonics spole är av aluminium medan Raidhos är av titan för att sänka induktansen ytterligare.

Konstruktion

Rent storleksmässigt lägger sig MB-6 mellan Raidho X-3 (230 000 kr) och C-4.1 (1 100 000 kr) så det är inte så konstigt att den kostar en del. Den sträcker sig hela 141 centimeter över marken för att ge plats åt inte färre än sex 4-tumselement med membran av kolfiber, plus en banddiskant i mitten. Scansonic har monterat elementen i symmetriska par, och varje par täcker olika frekvensområden. Det innersta paret är renodlade mellanregister. Nästa par täcker hela mellanregistret samt bas ner till 150 Hz, vilket är lite lägre än en trumpets grundton. De yttersta elementen, alltså det översta och understa, går hela vägen ner till fundamentet vid 30 Hz. Precis tillräckligt för att återge en flygels grundton. När jag besökte Scansonics fabrik i Pandrup i våras kallade Lars Kristensen principen för en 2,55-vägskonstruktion.

Fördelen är att de små elementen tillsammans har en större membranyta än ett 12-tums baselement, samtidigt som mellanregistret slipper förvrängningen och den snävare spridningskaraktäristiken som stora element har högre frekvenser. Delningsfiltret är dessutom betydligt mindre komplext än i trevägshögtalare, vilket återigen ska ge ett renare ljud och bättre dynamik.

En bonus med den här konstruktionen är att timing och fas sitter bra nästan oberoende av avståndet till högtalarna. Ju närmare man sitter desto mindre hör man från det översta elementet, som annars skulle haft en annan axel än det under och därför förstört fas, timing och stereoperspektiv. Flyttar man sig längre bort hörs alla element lika mycket, men då blir också vinkeln och därmed axeln mer likadan för alla element, så att timingen ändå sitter. En sådan konstruktion kallas för linjekälla (line source) och är särskilt välkänd i PA-branschen där högtalare ska sprida ljud mot en stor publik utan att det påverkar ljudkvaliteten på de första raderna.

Uppackning och placering

Trots storleken är MB-6 inte tyngre än att det går fint att packa upp dem och ställa dem på plats själv. Ställ dem försiktigt uppochned innan den skyddande filten tas av, så att skenorna med fötterna enkelt skruvas på utan att topplattan blir repig. Sedan är det bara att vända dem på rätt köl och ställa dem där det passar.

Eller rättare sagt: där du vill att högtalarna ska stå är kanske inte där de bör stå för att låta optimalt. Här är det nämligen viktigt att ha mycket plats runt varje högtalare.

För det första: bara glöm att ställa MB-6 tätt intill bakväggen, ge dem helst en och en halv meter till. Mot väggen blir basen svulstig och odefinierad, konstruktörerna själva säger att högtalarna inte är gjorda för en sådan placering. Se sedan till att det inte finns några föremål som blockerar ljudet mellan dem. De bör med andra ord inte stå på var sin sida om TV-bänken, utan dras ut en bra bit på golvet. Det beror på att högtalarnas breda spridningskaraktär ger ett klart bäst stereoperspektiv om ljudvågorna får vandra obehindrat fram till lyssningsplatsen.

Detta är högtalare som helt klart föredrar ett symmetriskt rum, med samma avstånd till sidoväggarna för båda högtalarna. Det är också en fördel att ställa dem så långt ifrån varandra sin möjligt. Inte ända upp mot sidoväggarna, naturligtvis, men det räcker med 30 cm till dem. Vinkla sedan in högtalarna mot lyssningsplatsen helt och hållet. Det ger det bästa stereoperspektivet och dessutom får ljudbilden ett optimalt definierat centrum.

Ljudet

Bara om man uppfyller de här kriterierna, särskilt det med avståndet till bakväggen, så skulle jag överväga MB-6. Annars blir det för mycket av det goda i basregistret.

Med gott om rymd runt sig, och med en ordentlig förstärkare, blir det däremot fart på dem. Rejäl fart! Maken till snärt och rytm i musiken är det sällan man hör!

Ta bara PJ Harveys ”Chain of Keys”från senaste plattan The Hope Six Demolition Project. Marschtrummorna och saxofonen smäller till, som om det var PA-högtalare man lyssnade på.

Ja, jag spelar på en fullvuxen förstärkarkombination, närmare bestämt Hegel P30 och två H30-effektförstärkare kopplade i mono med balanserade kablar. 250 000 kronor för 2 x 1100 watt är kanske i mesta laget, men högtalarna går utmärkt att driva med den mindre H20 på 2 x 200 watt också (ja, jag har provat). Under testets gång har vi också kört med Rotel RA-1592, plus diverse hemmabioförstärkare av billigare sort. Även om de senare aldrig skapade magi tillsammans med RB-6 så är det uppenbart att de är en ganska så okej förstärkarlast, men växer med uppgiften när de får ordentlig elektronik. Ljudbilden lyftes en hel del i både storlek och tyngd med Hegel H30.

Ljudkällan var för övrigt den nya CD-spelaren från Hegel, The Mohican (test är på gång).

Men låt oss fortsätta där vi var: med mer musik. David Bowies eget epitaf Blackstar är ett fantastiskt album, med ”Lazarus” som klar personlig favorit. De torra, bestämda trummorna och den saftiga, varma basgitarren och saxofonens vackra klang. Och inte minst en Bowie på dödsbädden som ser fram emot att äntligen få frid. Scansonic-högtalaren återger den här låten fantastiskt taktfullt, med en stor och majestätisk ljudbild. Speciellt på bredden, högtalarna smäller till med en massiv vägg av ljud. Basen är oerhört rapp, rösterna kommer fram fint i sitt lägre register och den krispiga saxofonen har en närvaro som man måste upp till den här prisklassen för att få.

Övertoner

Vi måste nämna övertonregistret. Från högtalare med banddiskant är vi vana vid en mycket distinkt återgivning av diskantregistret, med extra energi längst upp (över 8 kHz). En extra sprödhet, särskilt från cymbaler och ljusa sångröster, är ofta ett kännetecken. Men MB-6 är annorlunda. Här upplevs nämligen diskantregistret som mer tillbakadraget. Som jämförelse har till exempel Audiovector SR 3 Avantgarde Arreté (77 000 kr) en mer skinande och distinkt diskant. Lyssna bara på cymbalerna. Men efter ett tag, när man lyssnat mer och mer, så står det klart att övertonerna finns där hos Scansonic också.

Folk kommer att argumentera, somliga hävdar säkert att det är mindre luftigt hos Scansonic. Andra kommer att säga att det beror på att förvrängningen är mindre, att det låter som om de är mindre detaljerade när de i själva verket är mer. Personligen tror jag att det är lite mindre energi hos Scansonic, vilket är en nackdel om rummet är för dämpat. Vårt testrum är dämpat i mesta laget, men i ett vardagsrum där ljudet är mer levande och reflekteras mer från väggar och tak kan den mjukare diskanten lätt bli en fördel. Och Scansonic-teamet är inte överdrivet förtjusta i dämpade rum. Eller för att parafrasera Lars Kristensen, under mitt besök på fabriken:
– För helvete, rummet ska inte svälja musiken. Du ska aldrig dämpa rummet för mycket! Våra högtalare är gjorda för att funka i ett vanligt vardagsrum, inte i ett ljuddött rum.
Vilket kan förklara varför diskanten uppfattas som en smula tillbakadragen jämfört med Audiovector, som är mer energiska.

Scansonic mot Sonus faber

Under testperioden hade jag fått låna chefredaktörens egna Sonus faber Olympica III. De kostar 110 000 kronor och låter lika tjusigt som de ser ut. De har en fylligare basrespons än Scansonic MB-6 och ett varmare ljud rent allmänt. I Steven Wilsons ”Perfect Life” från progkrock-plattan ”Hand. Cannot. Erase.” finns en längtansfull kvinnoröst som berättar en nostalgisk historia. Den här rösten är lite svår att återge i sitt lägsta register eftersom den krånglar ihop sig en smula med instrumenten där och därför kan bli lite mumlande. Scansonic städar faktiskt upp bättre än Sonus faber, eftersom MB-6 är ännu stramare en bit ner. Men Audiovector SR3 AA återger rösten klarast eftersom den piffar till konsonanterna. Det här är en svår mix som inte har något egentligt facit.

Som rockhögtalare är nog Scansonic ännu ett strå vassare än Sonus faber, eftersom den har det där live-ljudet som jag senast minns att jag hörde med McIntosh XR200 (225 000 kr). Den har ännu mer kraftresurser och tryck än MB-6, som planar ut lite i basen när man spelar för högt.

 

Slutsats

Gillar du att gå på konsert så kommer du att älska ljudet av Scansonic MB-6! En högtalare med många element som tillsammans har större membranyta än en 12-tummare, för att kunna återge bas djupt och potent, samtidigt som de är snabbare än större element.

Resultatet är en högtalare som återger ljudet – trumslag, anslag på gitarr eller fingerknäppningar – så bestämt och snabbt att vi sällan hör något liknande. Dynamiken är mycket bra och klangen från instrumenten sjunger ut snyggt och stort i rummet.

Övertonerna är också luftiga, även om vi hade förväntat oss ännu mer energi från en banddiskant. Detta är dock ett medvetet val från Scansonic eftersom MB-6 ska fungera bättre i rum med levande klang än i väldämpade rum.

Basen är stram och tung och ända tills man vräker på för mycket trycker den till som bara den. Spelar man för högt så plattas basen till – fast så högt spelar man bara för att stila, inte för att lyssna på musik.