: Vienna Acoustics Liszt

De här högtalarna borde vara försedda med en varningstext. Det finns nämligen risk för att du komma att blåsas omkull och få blödande öron om du inte ser upp. De låter så överväldigande dynamiskt att man nästan tappar andan.

Men det handlar inte om ett par brutala bestar med baselement stora som brunnslock.

Snarare om ett par slanka golvhögtalare som det tagit flera år att utveckla. Ett par av den sorten som både audiofiler och vanligt folk med musikintresse över genomsnittet skulle kunna tänka sig att införliva i vardagsrummets möblemang. Både för att de ser stiliga ut och för att de spelar musik med ett sällsynt smittsamt engagemang.

Aus Wien – Österreich
Musiken blir inte tråkig en enda sekund med Vienna Acoustics första högtalare i nya Imperial-serien. De kan trycka upp basen i ansiktet på dig så att det gör ont, samtidigt som de lekfullt kittlar dina hörselgångar med ljuvliga toner i en raffinerad och massiv ljudbild.

Att nå hit har inte varit gratis. Första gången undertecknad såg en prototyp av högtalaren som sedan kom att heta Liszt – efter kompositören – var de bara en låda, nästan tom, och i högsta grad en ofärdig produkt.

Det var nästan två år sedan men nu kan vi äntligen berätta hur Vienna Acoustics Liszt låter.

Krävande installation
Den smala golvhögtalaren har en hel del gemensamt med toppmodellen Die Musik som kostar 190 000 kronor per par, och har samma vridbara kabinett längst upp. Som går att vinklas mot lyssnaren för att ge en bättre balans. Liszt är mycket mindre och lättare att få plats med, därmed inte sagt att den är enkel att ställa upp. Vår första placering fungerade dåligt.

Då ställdes högtalarna vinkelrätt 70 cm från bakväggen, med de vridbara toppkabinetten vinklade inåt mot mitten av Ekornes-stolarna i vårt lyssningsrum. Högtalarna består nämligen av ett baskabinett med tre av Viennas 18 centimeter stora baselement samt ett kabinett på toppen med ett 15-centimeters koaxialelement.

Det översta kabinettet går att vrida så att man kan rikta mellanregistrets och diskantens spridning rakt mot lyssnaren. Tanken är att lyssnaren själv ska kunna ställa in en vinkel som passar den personliga smaken, samtidigt som det är lite enklare att ställa ut högtalarna i vardagsrummet.

Min erfarenhet var att den vinkelräta placeringen med topparna vända inåt mitten gav en alltför obalanserad ljudbild, med ett hål i ljudbilden mellan basarna och mellanregistret, samt en alltför skrikig och vass diskant.

Det var bara att plocka fram tumstocken och prova sig fram. Efter lite fram och tillbaka, olika vinklar och avstånd, hamnade jag på närmare metern från bakväggen. Med baskabinetten vända svagt inåt och topparna ännu lite mer invinklade. Då föll balansen i ljudbilden på plats och den skrikiga diskanten försvann. Allt som återstod sedan var att vrida upp volymen till 11.

I rosenträ kostar Liszt 107 000 kronor.

Välbalanserad dynamik
En remastrad version av Dire Straits ”Love over Gold” visade direkt var skåpet skulle stå. Musiken spelade jag från en MacBook Air genom en Entreq USB-kabel.

Efter jag plågat mig själv med ständiga flyttningar av högtalaren för att få den rätta balansen i ljudbilden blev jag belönad med en explosiv dynamik. Små transienter sprätte ut blixtsnabbt i rummet och trummorna tryckte till i magen. Och då spelade jag inte ens särskilt högt.

Vienna specar nedre frekvensen till 25 Hz, och det känns inte som långtifrån sanningen. 30 Hz är i varje fall realistiskt i ett vanligt vardagsrum, för Liszt-högtalaren sträcker sig vekligen djupare än de mesta annat vi har testat i den här klassen. Bortsett från PMC Fact12 som spelar ovanligt djup bas.

På samma gång har Liszt en ytterst stram och kontrollerad bas. Till och med när jag kopplade in den till McIntosh MHA100 på 50 watt och noterade 105 dB ljudtryck utan nämnvärd förvrängning! Vilket säger en hel del om att högtalaren är relativt lättdriven.

Basen blev ännu stramare när jag kopplade in förförstärkaren Hegel P30 och effektförstärkaren H20 på 200 watt, som tillsammanas med Electrocompaniets D/A-omvandlare ECD2 mer än fördubblade prislappen för elektroniken, till 117 000 kronor i stället för 45 000 som MHA100 kostar.

Då fick jag också en lite mer genomskinlig ljudbild, med mer finess än i Fact12, fast inte lika silkeslen som med Sonus faber Olympica III. Gitarrsolot från ”Love over Gold” låter varmare genom Sonus-högtalare, fast inte lika tydligt fokuserade som genom Liszt. Det tillskriver jag Viennas speciella koaxialelement med diskantkalott i mitten och mellanregister som en platt doughnut runt.

Högtalarna kan låta lite vasst i övre mellanregistret, särskilt om man vinklar in topparna för mycket mot mitten. Även här finns ett potentiellt problem. Topparna kan nämligen inte låsas på något sätt. Vilket säkert inte är något problem om högtalarna står i ett eget rum, men en oskyldig dammtorkning är allt som behövs för att de ska flyttas ur sitt läge. Då är det bara att ta fram måttbandet och dubbelkolla ljudet för att ljudbilden ska hamna på plats igen.

Märkligt att ingen på Vienna har tänkt på detta.

Men när allt är på plats är det alltså en fest att lyssna på Liszt. Hélène Grimauds tolkning av Beethovens pianokonserter visade att högtalarna behärskade klassisk musik ut i fingerspetsarna. Inte en enda ton från flygeln kom ut med vassa kanter eller obehaglig karaktär. Den dynamiska kontrasten var så stor att jag var tvungen att vrida upp volymen för att få med de svagaste partierna, för att sedan sänka den igen eftersom de starkaste partierna var för högljudda.

Det är ett tidskrävande arbete att ställa in Liszt-högtalarna, men belöningen är värd det. Se bara till att inte vinkla in topparna för mycket.

Finess alltså, och en enorm klangrikedom. Man hör långt bakåt i ljudbilden, och i det hänseendet är Vienna-högtalarna några av de mest transparenta vi har testat i den här prisklassen.

Eric Claptons samling av artister i Crossroads-projektet passade Liszt förträffligt, de stortrivdes med drivande bluesrock och lät det smitta av sig på lyssnaren. Det speciella koaxialelementet klarade rösttestet fint, där ett urval av sångare från Sondre Bratland och Solveig Slettahjell till Johnny Cash och Adele fick sätta högtalarnas delningsfilter på prov. Koaxialelementet klarade sig fint, speciellt med kvinnliga röster, men det lät inte lika varmt och fylligt med manliga röster som jag hade önskat personligen.

För många är detta bara hårklyverier, för de ovanliga Liszt-högtalarna från Vienna Acoustics målar upp en sällsynt stor och tredimensionell ljudbild. Man måste arbeta för att komma dit, men belöningen gör det absolut värt det.

Liszt tål att jämföras med DALI Epicon, B&W:s 800-serie och Sonus fabers Olympica, men även i sitt påkostade rosenträutförande når de inte riktigt upp till samma kvalitetsintryck som de billigare Olympica III.

Explosiv och raffinerad
Liszt är ännu en av en lång rad fantastiska högtalare från österrikiska Vienna Acoustics. De är en sann glädje att lyssna på, vilken musik man än föredrar. De kräver en noggrann installation och trivs allra bäst med påkostad elektronik, men även med en liten förstärkare kan de täppa till truten på dina vänner. Dynamiken är nästan brutal och de lyckas med konststycket att både spela jättehögt och klockrent. Vilket är ytterst sällsynt i den här prisklassen.

Unik bestyckning

För tekniskt intresserade kan det vara bra att känna till Vienna inte bygger högtalare med samma teknik som andra. Liszt är inget undantag.
Det smala baskabinettet är bestyckat med tre 17,8 centimeter stora element som sträcker sig från 25 till 280 Hz. De spelar i ett tudelat basreflexkabinett som har portarna riktade bakåt. De tre elementens genomskinliga membran är förstärkta med glasfiber och har ett självdämpande polymermaterial som heter X3P. Som är förstärkt med 12 stycken 16-mm ribbor som strålar ut från mitten för att förstärka det tunna membranet.

Det separata toppkabinettet huserar den unika koaxiala konstruktionen där en 30-mm diskant som utvecklats av Vienna och tillverkats av ScanSpeak sitter i mitten av ett cirkelformat 15-cm platt mellanregister.

Delningsfrekvensen är 2 700 Hz, så mellanregistret täcker ett brett register innan diskanten tar över.

Högtalarnas elektriska motstånd anges till 4 ohm och sjunker aldrig under 3,1 ohm (vid 100 Hz) och är tämligen linjärt under belastning.

Franz Ferenc Liszt

Edvard Grieg och Richard Wagner ska ha varit inspirerade av Liszt, sägs det. Den ungerskfödde kompositören började karriären som pianist och blev senare berömd som en teknisk virtuos.

Liszt kom från en musikalisk familj, med en far som spelade piano, cello, orgel och fiol, och kände stora kompositörer som Beethoven och Haydn.

Unge Franz började komponera redan som 11-åring och blev senare känd som kompositör av pianostycken. Han skrev också sånger och körverk för piano och orgel, men även orkestermusik.

Några av Liszts mest berömda stycken är Totentanz, Libestraum och Ungerska rapsodier.