: Game of Thrones, säsong 3

Efter att seriens huvudpersoner i stort sett ägnade hela andra säsongen åt ihållande och brutala krig, där deras soldater slaktades urskillningslöst, råder nu ett försiktigt undantagstillstånd i Westeros där alla känner alla på pulsen och försöker skapa så breda allianser som möjligt – fast vem kan man EGENTLIGEN lita på i så osäkra tider?

Ned Starks äldsta son, Robert (Richard Madden) som nu regerar som kung i norr (utan att ha kontroll över vare sig landet eller ha tillräckligt med män) är på desperat jakt efter allianser. I huvudstaden King’s Landing fortsätter den olidlige sadistpojkkungen Joffrey att regera, fast nu på sin morfars nåder. Släkterna Lannister och Tyrell skapar en mäktig allians med hjälp av arrangerade äktenskap och bildar en gemensam front mot alla fiender. Äldste sonen Lannister, Jaime, fångades av familjen Stark i andra avsnittet och är nu på väg till huvudstaden för att utväxlas mot de två Stark-döttrarna. Vi ska inte avslöja hur det går för honom den här gången, men vi kan säga så mycket att han inte längre kan undvika silkeslakan, tjänare och kunglig lyx och komfort.

I norr är upproren på väg att ta sig över muren, ledda av ännu Kristofer Hivju i rollen som den handlingskraftige Tormund – en karaktär du absolut inte vill säga emot ens om han ber om din sista brödbit eller din dotters hand. Ännu en person som bidrar till att ge denna mångfasetterade karaktärspalett ett osedvanligt djup.

Ännu en gång är det ”värsta” fantasy-elementet nedtonat om man jämför med böckerna. När vi såg det sista avsnittet av andra säsongen befarade vi det värsta, att tredje säsongen skulle domineras av vandrande, odödliga skelett, men så är inte fallet. Även om det finns en del övernaturliga element så är det i en så liten dos att till och med de mest skeptiska av oss (undertecknad inkluderad) kan leva med det. Det som behandlas mest är faktiskt mänskliga relationer och spelet om hur långt människor är villiga att gå för att skaffa sig fördelar och behålla sina maktpositioner. ”Makt korrumperar” var den vis man som sa en gång, och det gör den verkligen i Westeros!

Trots allt våld och alla intriger saknar serien inte alls förlösande humor, framför allt från en förträfflig Peter Dinklage som dvärgen Tyrion Lannister. Han är förmodligen smartast av alla, men blir ständigt ignorerad på grund av sitt utseende. Han kommer med spydigheter och underdrifter på löpande band. All heder åt kreativa och intelligenta manusförfattare!

Game of Thrones suger in dig i en otrolig och uppenbart våldsam värld, och är ibland direkt obehaglig att titta på (inget för känsliga själar, vi rekommenderar den inte heller för starkt religiösa), men våldet eller sexet är aldrig spekulativt. Visst finns det ett överflöd av fasta bröst och yppiga lår, nästan mer än en man som passerat de 40 klarar av, men allt passar in i seriens tematik och jargong.

Samtidigt som männen på fastlandet intrigerar och dödar sina fiender lurar en ”dark horse” i vassen och bygger upp sin växande maktbas, sten för sten, soldat för soldat, guldtacka för guldtacka. Med sina tre drakar och en växande här av legosoldater håller Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) på att bli den mest intressanta och mustiga (och vackra) karaktären i kommande säsonger. Det ser vi fram emot!

Historien, som bygger på George R.R. Martins böcker A Song of Ice and Fire, är oerhört fascinerande, medryckande och (viktigast av allt) har en förmåga att överraska gång på gång. Detta är så långt från konventionellt berättande i TV-serier man kan komma. Martin är inte heller – vilket vi fick bevittna mot slutet av första säsongen – rädd för att ta livet av sina viktigaste (och mest uppskattade) huvudpersoner. Vi ”uppskattar” det inte, men jösses vad vi applåderar det!

Musiken är passande nog svulstig och det härliga landskapet är slående vackert och snyggt fotograferat. Det är uppenbart att HBO inte har snålat in en enda dollar på vare sig kulisser eller specialeffekter, och skådespelarna håller toppklass rakt igenom. Det garanterar, tillsammans med en fast och stram regi och en vältajmad dramaturgisk utveckling (som gör att 9 timmar bara ”flyger” iväg), att detta epos får klassikerstatus.

Det är mycket sällsynt att en TV-serie utvecklas så starkt som Game of Thrones har gjort i tre säsonger, ofta blir den ena säsongen efter den andra bara en upprepning av den föregående, fast med en lite annan vinkling. Men den fällan har Game of Thrones elegant undvikit att gå i. Vi hyllar serien, och belönar den, utan skuggan av tvivel, med sex blodröda stjärnor! Detta är inget annat än banbrytande underhållning.

Precis som i de två första säsongerna är ljudkvaliteten (DTS-HD MA 5.1) perfekt. Ljudet är rent, precist och detaljerat, det skakar fint i soffan när hästarna rider förbi och surroundspåret utnyttjas fullt ut. Bildkvaliteten är också mycket hög, men saknar det allra sista i svärta och skärpa för att få maxbetyg. Det syns säkert mindre tydligt på en 50-tums TV än på vår 113-tums filmduk i testrummet.

Även på bonusfronten blir vi generöst bortskämda med bland annat 12 (!) kommentatorsspår, en rejäl guide till varje avsnitt (något som kan passa väldigt bra i detta epos med så många viktiga karaktärer), en synnerligen bra och informativ interaktiv guide, borttagna scener, mer om äktenskapets viktiga roll samt en rad andra dokumentärer. Föredömligt!

PS. Serien släpps nu även i en stor box med säsong 1–3. Säsong 4 har premiär på HBO Nordic (och C More Series/HD samt streaming-tjänsterna C More Play och Filmnet) 7:e april.