: Marten Design Django L

Det var inte så hemskt länge sedan jag hade en Marten Design-högtalare på besök. Då handlade det om den nya Django-seriens första konstruktion, Django XL, som skulle prestera ”80 procent av Coltrane 2 för 20 procent av priset”. Jag var mycket imponerad. Mycket. Det var helt enkelt en rasande bra högtalare. Men trots att den skulle ta ner Marten Designs high-end-ljud till en mer human prisnivå så var det trots allt uppåt nära sexsiffriga belopp vi talade om.

Nu kommer emellertid en lillebror, Django L. Kan den ge 80 procent av Django XL för två tredjedelar av priset? Well, det är inte utan att den kan det.

Samma stuk
Du känner direkt igen utseendet om du sett Django XL. Samma bakåtlutande kabinett med avrundade hörn som står på en utriggare med Martens egna fötter, vilket skapar ett avstånd till golvet som medger att basporten kan mynna nedåt.

Kabinettet är bara aningen mindre än XL, fem centimeter mindre på höjden och ännu mindre skillnader på resten. Men högtalaren är hela 13 kg lättare. Att XL är tillverkad i 25 mm MDF och L i 22 mm, plus att L innehåller två högtalarelement mindre, förklarar viktminskningen och skvallrar om att vi förmodligen har en liknande intern volym i de två högtalarna.

XL är en trevägshögtalare, L är en tvåvägs. Det betyder att det sitter helt andra element i L. Diskanten är av samma typ, alltså keramisk, men en kvarts tum större då den ska gå längre ned i frekvens eftersom den inte har ett dedikerat mellanregisterelement som XL. På samma sätt ska baselementen också ta sig an en del av mellanregistret och ska således kunna gå högre än de element som Marten utvecklade till XL.

Det har resulterat i ett helt nyutvecklat element från Marten Design som man gjort tillsammans med SEAS. Det har en sandwichkon av aluminium och keramik, något som i varje fall jag inte sett från SEAS tidigare. Jag talade med Marten-konstruktören Leif Olofsson om det, och han berättade att det nya elementet dessutom har en mycket kraftig magnetkonstruktion och att man strävat efter att få fram ett element som så sömlöst som möjligt kan agera tillsammans med diskanten och få fram den typ och karaktär på ljudet som vi numera vant oss vid från Marten.

Moderna Marten
När jag testade firmans förstling Mingus en gång i forntiden var det en högtalare som både krävde sin förstärkare och inte minst krävde sin placering. Den var ett litet elände att få att spela ordentligt, för allt skulle passa ihop samtidigt. Jag hade högtalarna ett par år, men efter att ha flyttat lyckades jag aldrig att få dem att spela ordentligt i det nya rummet.

Annat är det med Django L. Den moderna Marten-högtalaren Django L mår visserligen väl av att placeras ordentligt, men den är inte våldsamt kinkig eller gör det svårt att få till ett riktigt bra ljud. Kanske inte så underligt, men den hamnade så småningom på i princip samma plats i rummet som storebror.

Body and Soul
Det var mycket jag var imponerad av när jag testade storebror Django XL. Kropp, själ och känsla, helt enkelt en återgivning som passar till min smak på hur musik ska låta via en anläggning. Och här kommer ”on that bombshell”, som de säger i Top Gear: det är inte utan att lillebror Django L överträffar storebror på de här punkterna när man tar prisskillnaden med i resonemanget. Jösses! Hur långt kan man egentligen gå med att krympa ett koncept?

Ja, du får naturligtvis lite mer av alla parametrar med XL, men harmonin mellan elementen och hela känslan i återgivningen hos L är av allra högsta klass. Man sitter med ett stort leende och stornjuter av musiken. Det låter helt enkelt väldigt mycket som en Django XL. Men, naturligt nog med lite mindre av allt. Det betyder emellertid också att kvaliteten på det du hör med Django L ligger i topp.

Jag provade med flera förstärkare av diverse olika typ och inte minst pris. Det upplevdes som om Django L var en tämligen enkel last och den var faktiskt väldigt förlåtande för vilken förstärkare som kopplades till.

Med HiFi Consults 40-års-jubileumssteg i klass-A (tillverkat av Bladelius) fick jag till exempel en återgivning som borde få vem som helst att höja på ögonbrynen. Det var en härlig kombination som gav body and soul till återgivningen. Här finns en stor och mycket transparent ljudbild med en anmärkningsvärt fin svart bakgrund och en härlig dynamik genom hela registret. Som vanligt med Martens högtalare får du massor med detaljer, men alla detaljerna stretar inte åt var sina håll utan samarbetar med att skapa en helgjuten och inte minst homogen ljudbild.

Med ljudkaraktären i åtanke spelade jag efter stor tvekan Body and Soul med en av mina husgudar, Joe Jackson. En skiva jag under många år undvikit att använda i testsammanhang – jag vill inte riskera att tröttna på den, helt enkelt. Jag kan skivan mer eller mindre utantill, och ändå lyckas även Django L att få håren att resa sig på armarna när trumpeten kommer in på Not Here, Not Now. Skivan är inspelad semi-live på en teater, och Django L kan förmedla klangen och atmosfären på helt rätt sätt. Härligt!

Skivhögen indikerar att jag spelat såväl Bachs Brandenburgkonserter som 25 or 6 to 4 med Chicago, jazz med Bud Powell och filmmusik av Ennio Morricone, heavyjazz med Trombone Shorty och akustisk gitarr med Badi Assad. Bland väldigt mycket annat. Det är en högtalare som inbjuder till att man tar ut svängarna rent genremässigt.

Jag kan särskilt framhäva den sista skivan, Rhythms med Badi Assad, en Chesky Records-skiva där gitarren är inspelad ungefär så bra som en gitarr kan spelas in. Django L kan återge gitarren, som är ett av de knepigare instrumenten att återge, på ett sätt där du får med så mycket av de kritiska övertonerna så riktigt att du kan tillåta dig att stornjuta. Det kan bara låta sig göras när det finns gott om detaljer som det också är full koll på.

Det
Django L har helt enkelt något som skiljer den från mängden – den har ”Det”. Och ”Det” är de kvaliteter som ska till för att skapa den där återgivningen som du verkligen har lust att låna ett öra till, där du får lust att lyssna till musik hela tiden och där musiken drar till sig din uppmärksamhet på det där sättet att du bara dras med rakt in. ”Det” kan man hitta i både billigare och riktigt dyra högtalare, men det är bara de speciellt utvalda som har det. Det gäller både för storebror XL och L, men jag upplever nog den mindre L som ännu mer prisvärd. Det är en verkligt lyckad återgivning som Marten fått till här.

Och vad kommer härnäst? Kan man krympa konceptet ännu mer utan att själen går förlorad? Vi väntar med spänning på vad som kan komma från Martens sida. Jag passade på att luska lite för att höra om något var på gång – en stativare, en ännu mindre golvare? Men, Leif Olofsson säger att man just nu är igång med den nya inkarnationen av toppmodellen Coltrane Supreme som tar upp all tid och alla resurser för tillfället. Och det är ju något helt annat – där är price no objekt och storleken en fullständig bisak. Vi talar sjusiffriga priser för ett par.

Sedan kan vi också konstatera att Django XL blivit en så stor framgång för Marten, och förhandsintresset på Django L pekar åt samma håll, att de näppeligen i dagsläget har fysisk kapacitet att tillverka så mycket att man skulle kunna uppfylla efterfrågan på ytterligare en Django-modell. För Django har blivit en så stor framgång för firman att det sprängt alla ramar för deras egna optimistiska prognoser. Men, så är det kanske när man har ”Det”.

Slutsats
Med Django L har Marten Design lyckats med konststycket att krympa konceptet ännu mer, och med tanke på priset med ett minst lika lyckat resultat som med modellen XL. Det är inte utan att man blir imponerad av att man kan få så mycket musik för pengarna. Vad väntar du på? Ut och lyssna!