: Motörheadphönes Iron Fist

Hörlurar är inne just nu och försäljningssiffrorna har på senare år gått upp med flera hundra procent. Och många firmor verkar nu göra vad som helst för att få ett känt namn på en lur – Dr. Dre, Quincy Jones, Tiësto och många fler, klädfirmor som O’Neill och WESC har antingen gett namn åt en lur eller har egna på programmet, alla vill vara med.

Men att Lemmy Kilmister och hans kompisar i Motörhead skulle hänga på var jag inte beredd på. Jag såg dem live för ett par år sedan och hade förvisso riktigt roligt, med det är ju inte direkt ljudkvalitet – eller för den sakens skulle någon särskilt tight performance – de lever högt på. Det handlar om ös och jävlaranamma och inte minst en god portion ironi mot både sig själva, genren och livet i största allmänhet. Kan det verkligen bli bra lurar av det?

Man anger att lurarna visserligen är konstruerade för att ge bas och ös, men att de ska fungera lika bra på alla former av musik, inklusive klassiskt. Fan tro’t, det måste bara kollas.

Sålunda var det med en god portion misstänksamhet och en hel del nyfikenhet som jag gick igång med en test av den näst största slutna Motörheadphönes-modellen Iron Fist. De övriga slutna modellerna heter Motörizer och Bomber medan Over Kill och Trigger är in-ear-modeller. De är tillverkade med kåporna i något som verkar vara mycket slagtålig plast, med kabel med vävd yttre strumpa och de ska enligt uppgift tåla hård behandling såväl som högsta volym. De är praktiskt taget oförstörbara, ungefär som jag, säger Lemmy Kilmister som grundade bandet Motörhead 1975.

I övrigt har kabeln en smart utformad bygel där det som vilar mot huvudet är tvådelat, vilket ger riktigt bra komfort. De har inga inställningsmöjligheter, och i varje fall i början klämmer lurarna en aning hårt om öronen. Jag räknar med att den fjäderkonstanten inte är så konstant utan förtar sig en smula över tid. Efter några dagar har lite av trycket i varje fall förtagit sig. Det är den svenska mölndalsbaserade firman Krusell som ligger bakom lurarna, en firma som annars är mest känd för phone covers och liknande. Att själva lurarna är tillverkade i Kina kommer knappast som någon överraskning.

Inspelning
När man packat upp Motörhead Iron Fist ur sin kartong och trycker in jacket i spelaren upplevs luren väldigt rå i sin spelstil. Denna Phöne är ytterligare ett exempel på att man aldrig ska bedöma något när det är helt nytt och ospelat. Jag provade med att ha luren på under ett skypemöte, men det gick nästan inte att höra vad folk sade och det hela blev väldigt irriterande efter bara ett par minuter. En veckas spelande senare fungerade det helt annorlunda och jag hade inga problem med talförståeligheten. Det var faktiskt stor skillnad.

Likadant är det med musik. De första timmarna är det ingen större njutning vad du än spelar. Koppla din Motörheadphönes-lur till en spelare, lägg ner den på bordet och låt den spela rakt ut i luften ett par dygn så har du något helt annat att leka med. Det behöver inte vara på full volym, mindre kan också klara det.

Utlåning till folk som skulle transportera sig utomhus med musik i öronen gav en klart positiv tumme upp. ”Lite råa i toppen men bra tryck i botten, och funkar fint med oväsen runt omkring”, var omdömet. Kunde inte sagt det bättre själv, håller helt med.

Intressant är att om man ville gjort en lur som skulle passat medlemmarna i Motörhead själva, så lider de högst troligt av rockmusikerns yrkesskada, en viss hörselnedsättning som gör att de tappar frekvensområde uppåt. Det skulle i så fall betyda att diskanten borde varit ordentligt boostad istället för basen. Kan undra hur de själva upplever den här luren…

Music, maestro please
Jag började lyssningssessionerna med det mest uppenbara: Eine klene nachtmusik, Mozarts finkänsliga mästerverk. Well, inte fullt så illa som befarat, men stråkarna kunde upplevas rätt stygga emellanåt. Låt mig säga det så här: om du mest lyssnar på klassisk musik är det nog inte dessa lurarna du ska köpa. En symfoniorkester blir också lite väl svullen i botten, vilket i mitt tycke gör klassisk musik ospännande att lyssna till. Men den klassiske lyssnaren är ju knappast målgruppen.

Hur är det egentligen med den där basen? El Cid med Leftfield är en av de få låtar jag vet som har ett frekvenssweep körandes i stort sett rakt igenom hela låten. Uppifrån och ned i djupet gång på gång. Här upplever man att tonen liksom får ett crescendo ju lägre den går. Jämför jag med mina B&W P5 har denna en jämn återgivning, medan Motörheadphönes ger en klar och tydlig förstärkning i bottenregionerna. Trots det är det en klart positiv och absolut lyssningsbar version av låten som Iron Fist ger. Det är också det som är det fina med elektronisk musik, det finns liksom ingen absolut referens utan man får bara förhålla sig till vad man upplever.

Men det är som rocklur man förstår varför den här luren finns. Det kan man höra på Hellraiser och I’m So Bad (Baby I don’t Care), två av Motörheads egna största låtar. Tryck, rå rock och power är vad det handlar om och det är också det som hörlurarna fungerar bäst på. Ännu lite tyngre musik, Sepultura och Henry Rollins, dokumenterar bara att man kan få kranieskakande upplevelser med Iron Fist. Jag kan invända att jag fortfarande tycker att toppen är lite rå och inte riktigt släpper fram allt jag personligen önskar få fram, men man kan inte ta ifrån lurarna att de bjuder på akut spelglädje – i varje fall när det gäller rock.

Jag provide med en gammal klassiker, With a girl like you med Troggs, och här kan man höra att basisten är eländig och att inspelningen är gjord, som det verkar, i en viss hast. Jo, Iron Fist kan också avslöja saker.

Intressant är också att ingen jag visat lurarna för har haft några förväntningar annat är att lurarna bara ska kunna ge bas och tryck och inte vara särskilt bra i största allmänhet. Efter en lyssning har de dock alla fått erkänna att det långt ifrån är så illa och att Iron Fist faktiskt kan ge fler fina musikupplevelser än de förväntat. Är de värda 1 000 kr? Well, det beror lite på dina preferenser. Det är ingen dålig lur men den är gjord för att ge ös och är helt klart bättre på vissa specifika genrer. M.a.o. – lyssnar du mest på tyngre rock är de absolut värda en provlyssning, här kan lurarna möjligen få en lite legendstatus över tid.

Jag kommer säkert att använda Iron Fist ibland, helst då utomhus i störande omgivningar där den råa kraften i luren tar poäng. Var bara medveten om signalvärdet när du har ett par Motörheadphönes på skallen – iklädd kostym är det visuella intrycket inte helt rätt…